Jag har rent ut sagt inte haft lust eller ork till någonting!
Jag har gått runt i en bubbla och tyckt synd om mig själv. Varit en dålig arbetskamrat, en dålig vän och en dålig supporter. Allt har känts tråkigt och intresset för saker och ting har känts helt borttappat. Jag har, som så många andra gånger, ifrågasatt vem jag egentligen är?
Vad jag vill? Vad jag brinner för? Vad som gör mitt liv meningsfullt?
Ja, jag har till och med ifrågasatt det enda självklara, kärleken till fotbollen.
Den senaste tiden har varit turbulent på många sätt. Flera omfattande beslut har behövt fattas och jag tror många av er känner igen sig när jag säger att saker och ting ibland sker väldigt fort. Särskilt när det kommer till förändringar och när det kommer till motgångar, herregud finns det inget stopp? Motgång på motgång har tyckts skölja över mig som enda stor våg.
Sommaren (som aldrig kom) är över och att det här på kusten regnar på tvären, att ekonomin inte ser ut som den ska, att jobbet känts understimulerande, tjafs på hemmafronten, en kropp som inte fungerar. Resultaten är inte med oavsett vad det gäller och inte nog med det - tabelläget i årets allsvenska är inte vad det borde vara!
En av anledningarna till att jag själv slutade spela fotboll (både första och andra gången) var på grund av skador. Jag har varit arg och ledsen, jag har sparkat och slagit, gråtit och svurit. Varit osams med kroppen, fjäskat för kroppen, givit upp och blivit osams igen. Det enda jag kunde identifiera mig med togs ifrån mig. Kroppen höll inte. Jag höll inte.
För en tid sedan tog jag ett moget beslut att uppsöka läkare. Fick nog av att spela superhero! Nog av att vara "hon som klarar vad som helst" och att det inte skulle finnas någon smärta i världen som jag inte kan ta. I förra veckan tog jag min trasiga kropp och besökte Carlanderska för röntgen. När jag blev hämtad utanför var jag trött och tjurig. Den fantastiska person som blev tvungen att bemöta det monstret som kom ut från sjukhuset den dagen och som känner mig väl, vet vad som brukar hjälpa i dessa lägen. Men ingenting passade, inte ens glass! Färden hem var tyst och plötsligt, på de i övrigt gråa gatorna var det något som sken upp. Ni vet sådär så allt annat runt omkring försvinner och ögonen går inte att tas därifrån. Det var en fotbollsplan och jag skrek rakt ut:
- Jag är så jävla trött på äckliga gröna fotbollsplaner! Jag vill aldrig mer se en fotbollsplan! Fotboll är skit! Jag hatar fotboll!
Vissa hade sagt att östrogen var förklaringen, andra hade sagt att jag var galen. Visst tusan är jag galen och må ha en hel del östrogen i kroppen. Hur som helst var var det där och då bubblan jag gått omkring i de senaste veckorna sprack och det vände igen.
Livet är väl ändå ganska spännande? Jag menar, Häcken leder allsvenskan, Gais riskerar att åka ur och i allra bästa fall kanske vi kan få en femteplats.
Som vi alla vet (även om det inte är alltför vanligt här i Göteborg) efter regn kommer solsken. Det må vara ytterligare en klyscha men ur allt ont kommer det faktiskt något gott. Allt handlar om hur vi väljer att se på de vågor som sköljer över oss och som jag tidigare valde att kalla för motgångar. Vad vi identifierar oss med kan se olika ut från år till år, från dag till dag men våra värderingar, de sanna djupa värderingarna är alltid desamma.
Jag kan ifrågasätta mitt jobb, min träning, mina relationer och mina intressen. Jag kan känna att jag sitter fast eller att jag behöver byta stil. Jag kan vara arg och osams med kroppen eller så kan jag välja att skriva en bok om det jag lärt mig på resans gång. Jag kan välja att se det som desperata försök att hitta nya saker att förgylla livet med eller så vill jag helt enkelt bara utvecklas.
Som sagt, jag frågade mig själv vad jag brinner för? Vad som gör mitt liv meningsfullt?
Självklara saker såsom gröna fotbollsplaner, årskortet på Gamla Ullevi och Blåvitt.
Självklara saker såsom kicken av tillsammans med hundratals andra supportrar få stå upp och sjunga snart skiner poseidon tills rösten inte längre bär.
Självklara saker såsom frustration över en (flera) forward som inte gör tillräckligt med mål, underpresterande spelare och energifyllda tränare..
Skämt och sido, en sak är i alla fall säker - fotbollen vill jag aldrig vara utan!
Vi ses på derbyt på måndag!
Med längtan i bröstet
/Petra
