Vad får det lov att vara? Mittbackar tack.

ÖNSKAN. Mitt i infernot av julklappspapper satt man med tom blick och tittade ut genom fönstret. Julölen attackerade strupen i en allt snabbare takt och alkoholen gjorde sitt bästa för att dämpa smärtan. Men det var ett omöjligt uppdrag och känslorna skapade tårar som började strömma nerför kinderna. Släkten gjorde så gott de kunde; "Men Daniel. Blåvitt kommer vinna ändå!", men jag lyssnade inte. Jag var tröstlös.

Jag tycker inte jag brukar önska mig orealistiska ting och det var många år sedan man blev besviken över en utebliven julklapp. Men denna gången kändes den så given, så logisk. Har man slitit ut sina kalsonger och strumpor så skall tomten komma med ett par nya på jul. Så har det alltid varit. Men någon mittback fanns inte där i säcken. Inte ens en junior.

Ovanstående var en sanning med modifikation. Men jag ska erkänna, och det innerligt, att en mittback bör komma inom det närmaste för att jag inte ska få börja käka hjärtmedicin. Jag vill ha två bara ben som sitter på en ledare som kan styra vårat försvar med bravur. Sedan kan jag få lite ro, för backuppsättningen i dagsläget skrämmer mig mer än Stephen Kings litterära verk.

Eftersom tomtejäveln inte infriade mina förväntningar hoppas jag Håkan kan göra det och då väljer jag även att uppgradera min önskan en aning. Jag vill ha fyra ben. För går något av de två första sönder lär nog den finaste av svenska medaljer hamna utanför vårat prisskåp ännu en gång. Ge mig min back, ge mig min back. Nu.