2011/12/04

Den avgörande sekunden

SMALL TALK. 1996 köptes Alan Shearer av Newcastle United från Blackburn Rovers för 15 miljoner pund. Det var världens dyraste spelarövergång då. Världens dyraste någonsin! En ny etta på listan. Jag var nio år och besatt av att läsa resultatbörsen längst bak i sportdelen, ingen tabell var viktigare än någon annan, det var själva tabellen som var det viktiga. Med ett finger tryckt mot tidningssidan läste jag de långa spalterna av fotbollsinformation. Särskilt söndagarna då det tycktes finnas hur många resultat som helst att suga på. Premier League, Serie A, La liga, Division 2 Västra Götaland.

Det var just information, fakta, ingen beskrivande text om snygga mål och minnesvärda insatser av spelare. Det var bara alla dessa siffror. Och jag älskade det. De bästa målskyttarna lärde man känna eftersom de alltid stod redovisade, vecka efter vecka. Inzaghi, Del Piero, Ronaldo. Det var innan jag kunde se lika mycket fotboll på tv som i dag. Så målskyttarna blev idolerna. Namnen man kände igen. Och så publiksiffran. En Bundesligamatch med 60.0000 åskådare! Fantasin började skena. Jag kunde se det framför mig, jag kunde nästan höra siffran sjunga. Resultatet, målskyttarna, publiksiffran, allt vävdes samman till en otydlig bild som gav oändligt med utrymme till att hitta på själv.

Det var nog därför jag älskade resultatbörsen. Man fick det viktigaste, men resten var upp till en själv att föreställa sig. Manchester United – Crystal Palace 1-0. Mer behövde jag inte. Fotbollen var det enda intressanta. Bandytabellerna kunde ta sig i röven. Jag läste såklart matchreferaten också, jag läste allt som var skrivet om fotboll i Göteborgs Posten. Men i slutändan var det ändå alltid siffrorna och tabellerna som lockade. En ost- och gurkmacka, flingor som blev blaskiga och blöta eftersom jag glömde av att äta, oboy som jag alltid lät stå länge länge för att det skulle samlas chokladkräm i botten som jag sedan kunde äta med sked. Mina föräldrar tyckte jag var galen men lät mig hållas. Det syntes väl att det var angeläget.

Det var därför jag uppmärksammade rekordet när Alan Shearer gick till Newcastle. Han var världens dyraste spelare. En ny etta på en av alla intressanta listor. Så jag började hålla på Newcastle. Svårare än så var det inte. De hade ju världens dyraste spelare i laget! Jag var visserligen ett ganska halvhjärtat Newcastle-fan, men alla höll på något lag i England, så då behövde även jag ett. För de flesta var det Man United eller Liverpool som gällde, så de lagen var helt enkelt uteslutna av den anledningen. Newcastle hade jag helt för mig själv i klassrummet. Och vad de andra än sa om Cantona och Beckham, om underbarnet Michael Owen, så kunde jag alltid säga att Newcastle hade världens dyraste spelare Alan Shearer. Han som alltid bara sprang med en öppen hand i luften när han gjort mål. En klassisk hjälte. Och han förblev för mig världens dyraste spelare även efter det att rekordet hade slagits och sedan slagits på nytt. För mig är han fortfarande världens dyraste spelare.

Jag funderar kring det här eftersom jag ställt mig frågan varför man håller på ett fotbollslag. Varför JAG håller på ett fotbollslag. Varför jag håller på Blåvitt. Det är ofta svårt att svara på frågan varför man håller på ett fotbollslag då anledningarna är så irrationella och suddiga. Jag håller på Blåvitt för att jag inte vet något annat! Men om man försöker kringgå detta så måste man ju nånstans hitta ett svar, om man bara letar lite. Jag söker den där avgörande sekunden. När jag första gången läste om Alan Shearers övergång till Newcastle blev det den avgörande sekunden i det fallet. Stunden då jag blev ett Newcastle-fan. Men när inföll den med Blåvitt? För den måste finnas.

Jag var inte den som fick ett livstidsmedlemskap i IFK Göteborg när jag föddes eller som blev släpad på matcher i ur och skur av någon hängiven förälder, tvärtom, min farsa som bodde i Borås höll på Elfsborg (och Norrby), min styvfarsa höll på Öis men utan någon större entusiasm, mamma var oklar men brukade påstå att hon höll på Häcken (och var allt annat än hängiven) av anledningar jag fortfarande inte riktigt förstått. Så någon input från familjen var det inte fråga om. Men där finns en avgörande sak. Vi snackar 90-tal. Jag menar: Champions League, vad står sig mot det egentligen?

Jag minns en morgon när Blåvitt hade blivit utslagna av Bayern München. Och med det minnet tror jag att jag är något på spåren. Det var på lågstadiet och vi barn var varje morgon uppställda i ett led utanför dörren till skolan innan fröken kom och släppte in oss. Hon släppte inte in oss om vi inte stod rakt och ordentligt. Så där stod vi prydligt och pratade om vad fan man nu pratar om när man går i lågstadiet. Just den här morgonen pratade alla killar om matchen som hade varit kvällen innan. Blåvitt - Bayern München. Man pratade om hur konstigt det var att man kunde bli utslagen även om matchen slutade oavgjort. Vi var så små att Bayern förknippades mer med avföring än något annat.

Så alla var upprörda över att Blåvitt blivit utslagna med ett oavgjort resultat mot ett bajslag! Det pinsamma för min egen del vara bara det att jag inte hade sett matchen. Jag fick inte vara uppe så sent och ingen i familjen var så insatt att de tyckte att man kunde rucka lite på reglerna när Blåvitt spelade Champions League-slutspel. Jag hade så klart sett hur det gick i matchen i resultatbörsen den morgonen, men jag visste ingenting mer, jag kunde inte vara med och prata. Jag kände mig utanför. Det här var innan jag började hålla på Newcastle eller något annat lag, så det där var nytt för mig. Jag var helt blank. Och jag tror att det måste ha varit den morgonen jag började hålla på IFK Göteborg.

Bara för att jag inte ville känna mig utanför mer. Bara för att ha en anledning till att få stanna uppe och se matcherna på TV 3. Bara för att också kunna vara med och prata. I ledet strax innan fröken Birgitta klockan åtta skulle släppa in oss i skolan den där morgonen blev min avgörande sekund. Där och då blev jag Blåvitt-supporter. Att ingen annan där hemma höll på Blåvitt gjorde nog detsamma, det var min skolklass som var min grupp, den jag identifierade mig med och den grupp där jag ville få status. Gliringar vid frukostbordet var ingenting mot utanförskap i skolan. Så om jag måste finna en anledning till varför, så är det svaret. Jag ville tillhöra en grupp. Och i slutändan är det nog där de flesta finner svaret. Grupptillhörigheten.

Det är det som är kärnan i allt föreningsliv. Och om man undrar varför man orkar utsätta sig för all den stress och all den förnedring man kan tvingas utstå som fotbollssupporter så är alltid svaret att man gör det i grupp. Vi uthärdar tillsammans. Svårare än så är det inte. Och det är det som är skönheten i fotbollen. Det magiska med resultatbörsen och publiksiffran är att man nånstans förstår hur betydelsefullt det är. För en annan grupp, någon annanstans. Och en gång varannan vecka under säsongen är vi själva en liten del av en publiksiffra som någon annan någon annanstans läser och begrundar. För siffrorna vore inte magiska om det inte vore för alla dessa människor som är där bakom och ger liv åt dem. Supportrarna. Det är vi det. Så jag avslutar texten med två frågor. Hur började du hålla på Blåvitt? När inträffade din avgörande sekund?

Vi ses på träningen i morgon!

25 kommentarer:

  1. Jag har nog ingen avgörande sekund, eftersom bland det första pappa gav mig när jag var liten var en Blåvitt-tröja. Det fanns nog egentligen inget annat.

    Däremot så började jag intressera mig för fotboll på riktigt 1998. Jag var åtta. Två år innan hade mina föräldrar tagit mig till en träning med Qviding, eftersom Öis var uteslutet och eftersom klasskamraterna spelade där, men jag gjorde självmål och ville inte vara med. 1998 var det fotbolls-VM. Utan Sverige. 1998 var Blåvitt ett fotbollslag man glömt av. Vi var många i klassen på lågstadiet som var intresserade av fotboll, men jag kan inte komma ihåg någon som höll på ett svenskt lag.

    Manchester United påbörjade sin trippelsäsong 1998. När jag 1999 läste att de för några år sedan hade förlorat med 3-1 mot Blåvitt skämdes jag. 1998 började jag spela fotboll med Qviding, pappa förstod att här fanns det nog hopp ändå. Jag kommer ihåg matcher mot Örebro och Öis. Men även landslagsmatcher mot Moldavien, eller något annat lilleputtland.

    Jag tror att man, för att verkligen tycka om ett lag, måste ha varit på plats när ens favoritlag spelat. Det är därför United inte är så viktigt längre. Jag lär ha varit på Blåvitt nån gång strax innan 2000. Jag kommer ihåg att pappa hade något matchprogram där de hyllade Stefan Pettersson. Kanske var det matchprogrammet, oavsett om jag var på matchprogrammets match eller ej, som var det avgörande steget, eller den avgörande sekunden.

    Men det är svårt att veta. Mamma är från Göteborg, hon har alltid hållit på Blåvitt. Pappa är från Linköping, uppvuxen i Gråbo (och kanske något år i Kortedala). Linköping har... Kenty? För honom var det självklart att det blev Blåvitt när han som ung växte upp i närheten av Göteborg. Dessutom är jag lojal. Ingen rebell som väljer Gais eller Öis för att visa att jag själv bestämmer. Jag växte nog in i Blåvitt, men Stefan Pettersson med sin son (eller var det en hund?) i det matchprogrammet kan ha varit avgörande sekund, ändå.

    SvaraRadera
  2. VÄldigt intressant ovh välskrivet!

    Själv har jag ingen direkt avgörande sekund men eftersom jag spelade fotboll som lite grabb så blev det så klart ett samtalsämne med morfar när han kom hem på söndagslunch. "Det går bra för Kamraterna nu grabben", "Hörde du om matchen igår?" och så vidare. Eftersom mamma aldrig har varit så fotbollsintresserad, förutom när jag spelade då (även om hon enligt egen utsago stod och hoppade av nervositet i en soffa under en viss match 1982) så var det inget jag blev inskolad i på det sättet.
    Jag gick tyvärr aldrig på någon Blåvitt-match med min morfar som lämnade jordelivet på tok för ung, något som jag än idag ångrar. Men de första matcherna var på Nya Ullevi, det var derbymatcher mot Gais som för det mesta slutade med vinst. Hur som så hade jag lika roligt och trevligt varje gång jag och mamma satt på läktaren.

    SvaraRadera
  3. Jag kommer ihåg min stund som om den var igår.
    Jag var 5 år och hade nog precis börjat spela fotboll. Då hade jag planscher på alla Allsvenska lag som jag fått i någon tidning.
    Den morgonen gick jag med mina planscher till mamma och pappa som satt kvar vid köksbordet efter frukosten så frågade jag: Pappa, Vilket lag håller du på?
    Pappa som är ganska ointresserad av fotboll över huvudtaget svarar: Ja det är la Blåvitt då!
    Ända sedan den dagen har jag hållit på Blåvitt och det var en jädra tur att jag inte frågade morsan först för hon är nämligen ÖISare!

    SvaraRadera
  4. Medelålders man2011-12-04 18:48

    Blåvitt och Newcastle, är det jag som skrivit den här artikeln? Härlig artikel, ag gjorde precis likadant. Började hålla på Newcastle när Shearer kom dit, blåvitt höll jag på långt innan.

    SvaraRadera
  5. Började också hålla på Newcastle p.g.a. Alan Shearer som fortfarande är en av mina största idoler inom fotbollen. Har väl stött på en eller två som också håller på Newcastle men det är sällsynt så det va kul att läsa denna krönikan. Riktigt välskrivet

    SvaraRadera
  6. Min farsa har alltid varit engagerad i Qviding och därför såg jag många a-lagsmatcher med dem redan som liten. Dessvärre tyckte jag att det var fruktansvärt tråkigt. Det var lite med den inställningen som jag började med fotboll 1996. Jag slutade dock efter bara en säsong och började med annat. 1998 tog min farsa med mig till Gamla Ullevi för första gången. Det var en match mellan IFK Göteborg - VF. Där var det något helt annat än när Qviding spelade. Mkt fans på läktaren, engagemang och sång. Sedan var det någon match mot Hammarby samma år där jag för första ggn fick uppleva fotbollsvåldet. Även om det kanske inte var positivt så fattade man ju ändå "wow fotboll berör". Det var även i den vevan som jag började med fotboll igen och tyckte det var riktig kul! Sedan blev det en del sporadiska matcher (30kr inträde med gp-kortet) fram till säsongen 2002. Sen dess har jag i princip sett varenda blåvit hemmamatch i allsvenskan.

    Så mitt blåvita intresse kan man säga växte fram med tiden utan att det fanns ngn avgörande tidpunkt förutom den första hemmamatchen. Sedan minns jag sista matchen mot KFF 2002 och även kvalmatcherna. Det är väl sådana händelser liksom tex guldmatcherna som gör att man får chansen att ta sitt supporterskap ytterligare ett steg.

    SvaraRadera
  7. Mycket bra text!

    Såg själv MFF-Blåvitt i Malmö 1996, och kommer bara ihåg att jag fastnade direkt för de blåvita tröjorna. Julen därefter var jag 7 år och fick min första matchtröja och signerade kort, vilken lycka!

    Är uppvuxen utanför Helsingborg och ett tag under min låg-mellanstadietid fick jag så mycket skit på grund av mitt lagval att jag låtsades heja på HIF under en kort period, bara för att slippa allt. Vändningen kom när jag helt enkelt sket i vilket och började/vågade använda min matchtröja under varje idrottslektion och efter det blev kärleken bara starkare och starkare.

    Satan vilka minne den här texten väckte :)

    SvaraRadera
  8. Första minnet är som liten i slutet av 80-talet och ett möte med Gif Sundsvall (av alla lag...) på Ullevi, bakom målet var platsen och man kan antagligen inte ha sett speciellt mycket men jag minns att jag tyckte det hela var fräckt och där fick jag min första blåvitthalsduk. En halsduk jag har kvar som nu är gött sleten.

    Sedan minns jag även matchen som fick intresset att dra igång ordentligt, 1992 och derby mot Gais och 2-1 seger.
    Sedan dess kan man räkna de missade hemmamatcherna på mindre än ena handens fingrar.

    SvaraRadera
  9. Själv är jag uppväxt på landet i södra Bohuslän, när jag började i första klass 1966 så minns jag att vi stod ett gäng killar på skolgården och Hans som gick i trean frågade alla vilka vi höll på, alla var Öisare och Gaisare. Jag hade dock spanat in Leif i 4:an som hade en IFK tröja som han fått av Tomas som var sommargäst från Göteborg, dessutom hade IFK:s slocknade stjärnor varit och spelat hemma på idrottsplatsen bredvid mitt föräldrahem så det bidrog säkert. Men mitt ögonblick var just där när vi blev utfrågade av Gaisaren Hans. Sedan gick det ett par år och jag och min lillebror tjatade på Pappa om att få åka till Ullevi för att se på match. Farsan som var Gaisare tog oss med på Gais mot MFF och Gais vann med 2-0 men jag och min bror var inte nöjda för vi vill ju se på IFK. Farsan som var snäll och inte direkt fanatisk tog oss med ett par veckor senare och vi fick se IFK slå Norrköping med 1-0 segermålet inslaget av Göran ”Pisa” Niklasson på Straff. Mina första riktigt stora IFK idoler var just ”Pisa men framför allt Reine Almqvist. Reine var då i 20-årsåldern och hur fräck som helst. Jag kommer också ihåg att Pappa förklarade för oss att Göteborgspubliken ansågs som landets kunnigaste och sportsligaste som även applåderade fina prestationer från motståndarna, (tänk vad tiderna förändras) Hur som helst så vann IFK allsvenskan detta året och jag låg klistrad framför sportradion varje söndag. 1970 var det dock inte lika kul men konstigt nog så blev jag bara mer och mer Blåvit jag glömmer aldrig den svarta söndagen när man satt framför radion och hörde om IFK-suporters som stormat planen i Örebro. Sedan följde några år i mörker och man fick rätt mycket gliringar, det kanske är därför man har rätt lätt att förstå hur Öisarna har det just nu eller hur det var att vara Gaisare på 90-talet. Kanske är det också detta som gör att jag har svårt för Buande supportermobbar som har fått för sig att SM-guld och Europaframgångar är ett normaltillstånd.

    SvaraRadera
  10. Hur tar man sig bäst till träningen imon ifrån centralen?

    SvaraRadera
  11. Ralf Edström dåtida Zlatan följdes av de flesta, och så även hans klubb byten. Även om lite utlands info fanns på den tiden så gick det att få till sig en artikel i månaden typ med ansträngning. 1976 kom han till IFK Göteborg då vaknade intresset för blåvitt. Sen har det bara fortsatt att växa.

    Ralf-Tack!!

    SvaraRadera
  12. Anonym 09:20:
    Femmans spårvagn.

    SvaraRadera
  13. 1987 Pappa tog med mig på finalmatchen mot Dundee United.

    Var då 10 år gammal

    Vilken start på supporterskapet!

    SvaraRadera
  14. Underbar krönika!

    Derby mot öis 93 tror jag var den första matchen jag var på (har inga tidigare minnen iaf). Min styvfar som gillade både blåvitt och öis (men lyckligtvis inte gais) köpte en blåvitthalsduk och en öismössa. jag fick välja en av dem och valde halsduken. Den var sedan med på alla mina matcher till och med guldmatchen 07 där den tyvärr försvann.

    SvaraRadera
  15. Jäklar vilken gåshud jag fick av den här texten! Så välskrivet och personligt. Det var den bästa läsningen jag har haft på länge. Tack Joakim!
    (måste dock grubbla lite innan jag själv kan ge svar på frågorna... hmm)

    SvaraRadera
  16. Mitt supporterskap började 1969, fast skall väl erkännas att det endast berodde på att vi vann allsvenskan detta år. Mitt fotbollsintresse i övrigt var inte speciellt stort, dela i två lag och försten till 10 var det som gällde på grusplanen vid Plikta.
    Ett antal år senare 75-76 hade det band jag spelade med replokal i
    Gårda, och våra reptider krockade av nån anledning ofta ihop med när BlåVitt hade match. Var ju vid den tidpunkten det liksom vände för laget och fler och fler bevistade matcherna. Så av ren nyfikenhet köpte vi biljetter och stegade in, och sen var jag liksom fast. Reptider (och livet i övrigt) fick därefter anpassas efter när laget i mitt hjärta spelade. Och till viss del gäller detta fortfarande, min familj och närmsta bekantskapskrets är högst medvetna om att matchdag är det liksom meningslöst att planera in nått :)

    SvaraRadera
  17. Blåvitt och Magpies är mina två största laster här i livet. Fråga min sambo:)

    SvaraRadera
  18. Farsan tog med mig på matcher när jag var ca 6-9 år, dvs år 84-87. Fick min första blåvita matchtröja utan nr någon gång på 80-talet, fick även en sån där go blåvit gubb-keps.

    Min fotbollstränare var dock Gaisare och försökte göra mig till gaisare genom att bjuda med mig på gaismatcher. Mitt tidigaste fotbollsminne är någon gång då jag är 8 år och är med min tränare och hans son på Gais - Blåvitt. Vi står förmodligen i hörnan där gaisklacken är, Blåvitt gör mål och jag var väl den ende där som jublade högt, hoppade. Den glädjen för det målet minns jag än idag, och det var inget snack. Reaktionen att agera som jag gjorde var inget annat än en ryggradsaktion. Det var blåvitt i hjärtat, och det gick inte att ändra på hur mycket än min tränare försökte.

    I England var det Liverpool pga Hysén.

    //Daniel

    SvaraRadera
  19. Fan va bra du skriver!

    SvaraRadera
  20. Pappa var inte intresserad utav lagtillhörighet på det sättet så vi såg mest fotboll på tipslördag hemma och då var det framförallt engelsk fotboll som jag på tidigt nittiotal tyckte var otroligt tråkigt. Det som avgjorde var att jag hade en bästis som varje år av någon anledning firade sin födelsedag med att se Elfsborg-Blåvitt på Ryavallen. Han, Jonas som han hette höll på blåvitt och då blev det automatiskt så att jag gjorde det också efter som att vi var dem ända två.. Detta kan ha varit någonstans i mitten på nittiotalet och givetvis spelade den blåvita framgången in. Idolen då, trots att man var anfallera själv var Thomas Ravelli tack vare hans fantastiska räddnings/segerfirande i VM-94!

    Tack för en bra text Jocke!

    SvaraRadera
  21. Skön krönika Joakim!

    SvaraRadera
  22. Östermalmsängel2011-12-06 16:46

    Om du tycker att du är rebellisk för att du valde Newcastle medan klasskamraterna valde Manchester United eller Liverpool. Känn då på den här. Jag valde vid 9 års ålder Bayern München. I ärlighetens namn skall väl sägas att jag fick en liten knuff i ryggen av Pappa som är född i Tyskland, dock uppvuxen i Göteborg. Mitt starkaste första fotbollsminne är när pappa föll ihop på golvet gråtandes efter Västtysklands förlust mot Argentina 1986. Matchen slutade 3-2 och Pappa (och därmed lilla jag knappt 7 år fyllda) hade slitits mellan hopp och förtvivlan i 90 minuter, innan resultatet stod där klart och tydligt, grymt och obevekligt. ”Mitt” BRD hade förlorat. De efterföljande åren när vi småttingar började skjuta straffsparkar på varandra nere i Engelska Parken, så var jag alltid Andreas Brehme, Lothar Matthäus, Rudi Völler (även om jag tyckte han var väldigt ful) eller Jürgen Klinsmann, medan kompisarna ”valde att vara” spelare från Spanien, Kroatien eller England. Konstigt nog ville ingen vara svensk! Det var från Europa de stora spelarna och idolerna kom. Det var således fritt fram för mig att välja ett favoritlag. Laget blev Bayern München. Varför? Jo, för att det var ett starkt lag från den enda för mig självklara serien ”Bundesliga”. Alla visste att jag var den som älskade Tyskland (vilket var ovanligt på den tiden) så för mig var det otänkbart att heja på något lag från England, Italien eller Spanien, även om de kanske allra största lagen kom därifrån. Faktum är att jag sedermera snarare började utveckla något av hatkänslor mot de andra stora nationerna, deras landslag och deras klubblag. Så stark var min tillhörighet till Västtyska landslaget, och till Bayern München. De stora konkurrenterna blev sanna fiender. Givetvis höll jag även på Sverige, men Sverige var liksom aldrig med på allvar, när de stora elefanterna skulle börja dela upp krigsbytet (Plats 1-3 i EM och VM). I trean i bilden när vi skulle få göra ett ”tryck” på en vit t-shirt blev mitt val texten ”Bayern Müncen” i blodrött (till och med felstavat, men vad gör väl det). Jag börjar nu bli gammal nog att gå på fotboll själv (min pappa var aldrig intresserad av Svensk fotboll, och därför blev jag inte fostrad till Allsvenskan), och detta sammanfaller samtidigt med att IFK gör sin legendariska CL-tid. Plötsligt börjar min kärlek till BM sättas på prov. IFK från min egen hemstad Göteborg kliver in på den moderna fotbollsplanen. Denna lilla, oansenliga, fattiga (med Europa-mått mätt) stad uppe i norr nu skulle ställas mot de stora lagen från kontinenten. Göteborg byggde sig så sakteliga ett namn i världen, bredvid städer som Liverpool, Manchester, Milano, Rom, Madrid, Barcelona, Glasgow, Istanbul och München. Stoltheten att komma från en stad med ett sådant lag visste inga gränser. Jag minns hur jag med glädje såg att vi skulle möta norska Rosenborg. Gud vilken tur vi hade. Hur mkt skulle vi vinna med? 5-0? Jag hade mina starkaste fotbollsår när IFK var som bäst. För detta är jag tacksam. Det var liksom aldrig något snack. IFK regerade i Göteborg, och jag var ju fostrad att hålla på starka lag (Tyskland, Bayern München etc.) så för den "lilla fascisten” i mig passade IFK Göteborg som handen i handsken. Stadens stolthet blev också Sveriges stolthet. Där jag växte upp i hjärtat av Linné fast det bara två lag att hålla på. IFK eller ÖIS (vad är GAIS typ?) och man skulle nog ha en alldeles särskild anledning om man i dessa tider skulle börja hålla på ÖIS. Jag har på senare år tänkt vilken fruktansvärt traumatisk tid detta måste varit för alla fotbollsälskande Gaisare och Öisare. Att få vara så nära men ändå så långt bort. Att bo i en stad som får uppleva ett decennium i det finaste av finrum, men ändå inte kunna ta del av tjusningen. Vi bör alla förstå den smärta Öisare och Gaisare måste upplevt på den tiden och förlåta dem för allt de är och gör idag. De är så att säga söndertraumatiserade. Nåja. Även om kärleken till IFK har varierat genom åren måste jag faktiskt säga att den fick sig en pånyttfödelse genom min flytt till Stockholm, konstigt nog ;-).

    SvaraRadera
  23. Underbar läsning! Jag får passa på att tacka alla som bidragit med sina historier. Det har varit ett sant nöje att ta del av alltihop!

    SvaraRadera
  24. "så vi stod och pratade om va fan man nu pratar om i lågstadiet"
    hahaha

    klockrent skrivet, skönt att veta att det finns andra som mer eller mindre pluggar resultatbörsen och alla siffrorna. Jag gör det dock förtfarande vid 25 års ålder under hela min lunschpaus varje dag.

    Ingen aning om när jag börja hålla på blåvitt

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.