Förlorarnas andra halvlek

SMALLTALK. Jag öppnar dörren i halvtid och kliver rakt in utan att fråga. Inte ett ljud hörs, bara en kran som droppar någonstans. Dropp, dropp. Där är ingen som har märkt mig. Jag känner mig inte ovälkommen. Men knappast välkommen heller. Trots att vi är samma lag. Det är ett svettimmigt omklädningsrum med ribbade bänkar och bitar av vått gräs spritt över golvet. Jag känner lukten av jord och fukt. En strimma ljus som skjuter in genom springan till den dörr jag just öppnat. De sitter där, de tysta. Ja, de sitter där: förlorarna. Ett smutsigt lag, alla tungt lutade mot sina ben.

Jag ser inga ansikten. Ansiktena är i skam vända neråt golvet, blicken tätt fäst någonstans bortom allt. Någon muttrar i irritation. En annan kastar en rulle tejp hårt in i väggen så att den studsar och lägger sig just vid min fot. Där jag står i dörröppningen. ”Fan ta er!” säger jag. ”Kom nu, vi behöver er!” Någon lyfter huvudet och ger mig en blick med ena ögat. Sedan inget mer. Åter tyst. Efter detta första okontrollerade utrop sansar jag mig. Förstår att det inte är någon mening. Även om det var precis vad jag ville säga: vi behöver er. Så jag står tyst och betraktar de som sitter där.

Längst in i hörnet en familj: mamma, pappa, dotter och son. Varsin matchtröja, varsin korv som nästan faller ur brödet. Ketchupen droppar ner på golvet. Dropp, dropp, det var ingen kran, tänker jag. Det var ketchup. Och tar ett steg längre in. För att se bättre. Jag måste skaffa glasögon. Nu hör jag att pappan mumlar. Han mumlar något till barnens mamma. Något, det låter som: ”vi skulle lagt pengarna på Frölunda i stället”. Jag harklar mig lite oroligt och tar ett halvt steg bakåt. Ser att sonen och dottern tittar upp på sin pappa med förskräckta ögon. ”Nej, pappa” viskar de i kör och drar med tummen och pekfingret i sin pappas byxben. ”Nej, pappa. Snälla, inte Frölunda!” Jag inser att jag inte hört fel. Pappan önskar att de lagt pengarna på Frölunda istället.

Nåväl. Jag tar ännu ett steg in för att undslippa fler pinsamheter. Bredvid familjen sitter en kontorstyp. Sedan några kostymer med gratisbiljetter. En kickergrabb. Strax intill dessa sitter tre unga män. De har en lite annan hållning än pappans slappa och orkeslösa. De är snarare bestämda. Otåliga. Hållningen hos ilskna typer. Plötsligt lyfter en av dem en knuten näve och ropar ”Avgå!”. Med hjälp av modet hos en grupp ropar snart alla tre ”Avgå, avgå, avgå!” Fler fyller i: pappan, mamman, kontorstypen, kickergrabben, lagerknegarn, sjuksköterskan, gubben, pojken, flickan, alla. Nu ropar alla! Någon ställer sig upp: ”Nu ska jag fan inte gå på fler matcher. I protest! Så USELT!”. En annan: ”Ja, nu stannar vi hemma! NU STANNAR VI HEMMA! VI GÅR PÅ FRÖLUNDA! ELLER BIO!” Jag backar mot dörren, ser mig för så jag inte trampar på tejprullen som ligger kvar på golvet. Stänger dörren om förlorarna.

Där ute står motståndarna som leder med 3-0 och skorrar på sina R, frustar och sparkar som en självsäker elitloppshäst. De är redan uppställda i denna framgångsrika fyra-fyra-två-formation. Full uppslutning. Domaren går frågande mot mig och säger: ”Kommer resten av laget? Resten av ditt lag. Vi måste blåsa igång andra halvlek nu.” Jag tittar upp på den planhalva som är min – vår!– vår planhalva. Där står en skallig tjockis, en finnig student, och annan som jag tror är en barabenskribent. Och så jag. Vi är svikna, men fortfarande lika jävla passionerade. Jag tänker på familjen med sina korvar, på kontorstypen, på kickergrabben, de tre ilskna unga männen. Jag svarar domaren: ”Nej, det blir bara vi. Du kan blåsa i gång. De andra vill inte vara med längre. Men vi kör ändå.”