Därför var det rätt att inte värva Martin Ericsson

SILLYANALYS Martin Ericsson är klar för Elfsborgs IF. Det är inget konstigt med det egentligen. Problemet är snarare att dagens fotbollssupportrar i allt större utsträckning baserar sin fotbollsverklighet på diverse managerspel där allt ska göras i en handvändning och där snabba förändringar alltid är rätt väg att gå.

IFK Göteborg 2009 är inte Championship Manager 2009.

Martin Ericsson har talang som fotbollsspelare, visst har han det. Allt annat vore konstigt att påstå. Men det är inte samma sak som att Martin Ericsson är rätt spelare, med rätt inställning, rätt ambitioner och rätt pris för IFK Göteborg 2009.

IFK Göteborgs ekonomi är inte byggt av fantasipengar.
IFK Göteborgs lag består inte av digitala spelare.
IFK Göteborgs sportchef tänker inte kortsiktigt.

IFK Göteborg 2009 är inte Championship Manager 2009.

I dagens Blåvitt har vi landets mest lovande mittfält, en titel vi stärker vår äganderätt till med tanke på att den bästa av Elm-bröderna försvunnit ut i Europa. Blåvitt mönstrar de idag tre mest lovande centrala mittfältsspelarna i Sverige i trippeln Gustav Svensson, Jakob Johansson och Pontus Wernbloom. Vi har alltså tre stora talanger, alla med landslagsmeriter och alla på gränsen till sitt stora genombrott i vår trupp.

Då "kräver" en majoritet av våra fans att vi ska öppna den stora plånboken för att värva Martin Ericsson. För visst är det en majoritet som rynkar på nästan åt att en "stjärnspelare" likt Martin Ericsson, med förflutet i Blåvitt, hamnar i Elfsborg och inte IFK.

Men varför kräver majoriteten av de blåvita fansen den här åtgärden?

1. De tycker att handlingskraft är lika med att agera.
Det finns en allmän uppfattning bland debattörerna som går ut på att en sportchefs framgång mäts i antal värvningar han genomför. Här väger det ofta in en gnutta av resonemanget "värvar man väldigt många är det chans att många lyckas, värvar man få är det mindre chans att någon av dessa lyckas". Det kan alterneras till "värvar man dyrt..." och så vidare. Men jag vill bara påpeka att det även kan vara handlingskraft att inte göra någonting alls. IFK Göteborgs nuvarande trupp är inte komplett för nästa år. Det kan den inte anses vara så länge lagkaptenen inte har ersatts via värvning eller intern uppflyttningsprocess. Men sportchefen har inte försvagat sin position för att han inte har agerat i fallet Martin Ericsson. Naturligtvis har hans namn funnits uppe till diskussion men av någon okänd anledning avfärdats.

2. De tycker att man måste slösa för att tjäna.
Många spekulanter och intressenter kritiserar ständigt Blåvitt för att inte öppna plånboken i rätt lägen. Vad som är rätt lägen delar dock upp oss i väldigt många undergrupper. Jag anser inte att det här var ett sådant, ett rätt läge. Detta då värvningen av Martin Ericsson inte är billig, hur man än vänder och vrider på det hela. Då måste en analys av vår trupp göras för att se över vad det faktiskt är som behövs i form av förstärkningar och där har IFK Göteborg inte haft lust att bränna "en hel säsongs värvningsbudget" på en central mittfältare med överpris. IFK Göteborg anser att de behöver andra spelare, att de behöver förstärka på andra positioner i nuläget, troligtvis. Sedan innebär inte en dyr värvning per automatik framgång. Det borde vi alla ha lärt oss vid det här laget. När BaraBen.com avslöjade att Ali Gerba värvades hoppades många av oss på att den dyra affären skulle bli en succé. Dock blev fiaskot lika brutalt som när Marino Rahmberg köptes för kaffepengar. Dyrt innebär inte framgångsrikt. Det bör vi ha i åtanke.

3. Den offensiva mittfältaren är gud
Sedan urminnes tider har blåvita fans drömt om "en ny Stefan Rehn" och den drömmen försvagas inte av att G-P en gång i tiden lanserade Martin Ericsson med precis den titeln. Men noteras skall att vårt övriga lag inte har lyft sig under de säsonger som vi spelat med en utpräglad offensiv mittfältare, istället har flera olika framgångsvågor under det senaste decenniet byggts kring andra tankar om lagbygget, framför idén om en skicklig spelfördelare. Jag skulle hävda att vi haft bättre anfallsspel de perioder vi spelat med en forward som anfallshjärna och trots att en del ser Martin Ericsson precis i den rollen väljer i alla fall jag hellre både Pontus Wernbloom som gamla Peter Ijeh, i just den tänkta rollen. Blåvitts guldbygge 2007 hade inga inslag av en Martin Ericsson-roll som offensiv mittfältare, glöm inte det. Lagbygget är i verklighetens fotboll alltid överlägset den enskilda nyckelspelarens. Så när det kommer till att täppa igen sprickan i lagbygget återvänder jag till att den som måste ersättas är Niclas Alexandersson, inte Thomas Olsson.

Dagens operativa ledning i Blåvitt har på två säsonger gett oss tre titlar. Det är mer än vad en hel rad av klubbledare och tränare lyckades producera för oss på mer än tio år. Dagens operativa ledning av Blåvitt vet vad de sysslar med. Martin Ericsson var inte värt det krut som skulle krävas för att få den sillybomben att smälla. Så enkelt är det. En analys jag ställer mig bakom.

Nu vet jag att en del som inte håller med, eller som känner sig träffade av ovanstående funderingar, kommer skrika "du har ingen sjukdomsinsikt, kan man inte få kritisera Håkan Mild för att han är legend eller?". Så då vill jag tillägga att: jo, kritisera gärna Håkan Milds arbete. Men gör det då för en värvning som Ali Gerba där vi satsade miljoner men fick en spelare som inte alls passade in i grupp eller spelsystem. Kritisera inte Håkan Mild för att ni baserar er silly season-analys på den fotbollsverklighet ni lärt er i ett managerspel. Nyansera kritiken för fan.