En ensam blåvit själ i Skånes fiendeland

GÄSTKRÖNIKA I dagens krönika har vi en gästskribent från Skåne vid namn Joy på "besök". Hon berättar om våndorna en blåvit själ som bor i Skåne utsätts för...

Att ha levt hela sitt liv i Göteborg och mer eller mindre ha haft gångavstånd till det mesta som IFK Göteborg har att erbjuda känns säkert jävligt bra. Du kilar dit efter arbetet eller skolan och är det en helgmatch så hinner du förmodligen ta dig en pilsner eller två i lugn och ro med polarna innan ni beger er mot Ullevi. Efter en förlust så har du kanske 15 minuter sur och rask promenad hem och du slipper komma hem mitt i natten.

Är det bortamatch så samåker du med andra till staden och arenan för en tämligen ganska billig peng och arrangeras det något i supporterväg så kan du oftast ta vagnen dit. Antagligen är allt det här, vilket man också ofta märker, något som du som göteborgare omedvetet ser som en självklarhet.

Men bor man i Skåne, som jag och många andra blåvita, så är situationen i det närmaste raka motsatsen. Skall jag ägna mig åt sysslan som jag älskar mest här i världen så krävs det förberedelser, pengar, tid, engagemang och allt vad det nu heter. Är det en ”mindre tilldragande” match så får jag oftast (om det futtiga studiebidraget tillåter det vill säga) ta tåget alternativt bussen upp ensam eftersom det är svårt att få tillräckligt med folk till Änglarna Skånes resor.

Detta förmodligen just för att det är så komplicerat att vara en inbiten supporter i exil.

Vi är många som är blåvita ute i Sverige men vi är få som verkligen kan, vill och orkar lägga ner så pass mycket tid och pengar som det faktiskt blir till slut. Är det en evenemangsmatch så blir det såklart, precis som i Göteborg, genast mycket lättare att dra med sig folk. Men att planera en resa, hur den än blir och hur många vi än är, kräver som sagt planering och det är inte direkt en gång om året detta händer. Jag klagar inte på arbetet, och inte heller på alla spydiga kommentarer man får när man är ute med en blåvit halsduk eller mössa– trots att man är tjej får man faktiskt en del skit efter sig. Belöningen blir trots allt att jag får se mitt älskade lag på plats och träffa er underbara människor på ståplats som jag delar ett enormt intresse med – något man saknar här nere i grötiga fiendeland.

Att behöva åka hela vägen upp till Göteborg för att kunna bevittna föreningen i vårt hjärta är med andra ord inte så jäkla simpelt som många av er tror. Framförallt inte med alla bedrövelser och sorger som det innebär när vi förlorat och tvingas åka hela vägen hem till Skåne igen, vilket är betydligt mycket mer än 15 minuters rask promenad.

//Joy, blåvit i Skåne