TERAPI. Det håller i några timmar. När allt hopp dött stänger jag av alla känslor och intalar mig att nu blickar vi bara framåt. Matchen som just tagit slut hör till det förflutna och stannar där.
Yeah. Right.
Hemma släpper all anspänning och besvikelsen börjar härja fritt i det brustna blåvita hjärtat. Minas Tirith har fallit, Aragorn är död och Sauron trär på sig ringen i triumf när han beträder Gondors tron. Hur ska man kunna glömma något sådant? Vad i framtiden kan väga upp? Cupseger på lördag kommer se bra ut i historieböckerna, men just nu känns det bara som ett tröstpris man kan ha och mista. När Tre Kronor åkte ut mot Finland i OS 1998 tog de "revansch" i VM några månader senare, och jag missunnar inte grabbarna lite plåster på såren om de förmår samla sig till det.
Självklart kommer jag titta på cupfinalen, men innan dess ska jag inte se en enda sportsändning och inte läsa en enda artikel med anknytning till fotboll. Det lär inte få mig att glömma, men varför slänga stora köttstycken åt sorgens vilda kattdjur? Låt dem långsamt svälta ut.
Om ett tag kanske man orkar formulera något slags summering av säsongen, och då kan det inte vara tal om något underbetyg åt de olika upplagor av laget vi kunnat ställa på plan. När det är klart kan vi börja på allvar med det där framåtblickandet jag önskar vore det enda jag tänkte på i dag.
