Gästkrönika - Alternativ eller falsk trygghet?

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi åter signaturen "Henrik V. Svensson" som serverar en analys av dagsläget och framtiden. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Så har då Blåvitt betat av ytterligare en match i den som alltid intressanta, tunga, tuffa, långa och framförallt ovissa försäsongen. Vilka är intrycken, svaren, aha-upplevelserna och i huvudsak frågorna såhär långt? Första noteringen är givetvis att det mesta känns mer rejält, genomtänkt och tryggt i dagens blåvitt anno 2013. I synnerhet med försvarsspelet i den första och huvudsakliga betraktelsen. Det är ju som veterligt väldigt viktigt att (floskel alert) faktiskt kunna bygga på bärande väggar med försvarsspelet i första rummet. Detta känns som att det är på väg att förbättras genom en något mer stabil och lite mindre trubbig Kjetil, det dirigeras med dignitet och auktoritet genom Bjärs. Försvarsspelet har hittills spelats otroligt bra med Dyre som vikarierande (?) högerback och framförallt det största utropstecknet i blåvit värvningshistoria på ett gäng år genom Ludwig.

Många ord har redan skrivits och sagts om den unge vänsterbacken från BP som alla dessa klubbar har ryckt i, vilket jag då inte tänker beröra (just nu). Vad som dock gläder något otroligt är att han faktiskt har en nivå, redan nu, såhär ung, som är fjärran det vi sett på många år hos både en vänsterback och hos ett nyförvärv.

 

Poängen då. Alternativen?

Med försvarsspelarna i truppen:

John
Sandberg
Ludwig
Logi
Hjalmar
Dyre
Kjetil
Bjärs
Emil
Lund

Vi ser initialt att det antalsmässigt känns OK. John går före Sandberg alla dagar i veckan, även om den sistnämnde gjorde en godkänd insats i veckan som gick mot ett frejdigt Qviding, samt i allmänhet ser ut att mått bra av lite vindar på Starke Arvid i badbyxor. När det kommer till backlinjen är det, som vi tyvärr fått erfara den hårda vägen för mycket och ofta på sistone, kontinuitet som är nyckeln. Vad vi dock vet är att samtliga (fyra) inte alltid kan spela p.g.a. skador, avstängningar och/eller andra faktorer. I sammanhanget ser jag att det ändå endast är fem huvudsakliga spelare som ska och kan alternera på dessa fyra positioner. Från vänster (med backupen inom parentes).

Ludwig (Dyre), Bjärs (Dyre), Kjetil (Dyre) och Dyre (Emil). Generellt vill jag ge Kjetil några fler (tävlings-) matcher i år innan han sänks och får ta del av föregående års många (tyvärr ofta befogade) invektiv. Bjärs och Ludde är givna. Högerbacken är Dyres fram till att Emil är helt fit. Eller? Efter det får nog Dyre spelas in mer centralt eftersom (?) Bjärs sticker igen. Eller? Angenäma problem ändå i dagsläget, vilket alltid är trevligt. Med några eller?, som vanligt. Kontentan är dock att Lund och Logi inte är med och konkurrerar på samma villkor som övriga i backlinjen (det har vi sett och vet sedan tidigare, vilket också besannades återigen i U21 mot Qviding). Hjalle är alltid Hjalle och får anses som en okej ballongbackup så länge han skiter i sina två regelrätta bjudningar per år. Och Dyre med sin mångsidighet är en oerhört viktig spelare (i synnerhet när mittbacks-Azulay är utlånad).

Mittfältet med följande spelare:

Sam (som egentligen är anfallare)
Sobra (som egentligen är/vill vara anfallare?)
Joel
Pontus
JJ
Haglund
Nordin

Detta är ju den mest märkliga lagdelen i år igen med i huvudsak inga ”renodlade” yttrar. I matchningen som körts hittills har det dock varit en trevlig spelidésbekantskap. Om det beror på motståndet eller ny entusiasm återstår att se. Det angenäma problemet med våra centrala mittfältare ligger i att välja mellan Pontus, Haglund och den (äntligen) givna centerspelaren och ärkeängeln JJ. Här ska vi ju dock betänka att Nordin och Joel också är mer renodlade innermittfältare, men troligtvis kommer att konkurrera om den nu kallade fria yttermittfältsrollen.

Samtidigt, man faller lätt in i rosenröd solskensnostalgi med tankar på Sella huserandes på kanten som i flera år gjorde sina många poäng, men för den delen egentligen inte heller var en modern, snabb och frejdig ytter, utan mer en frirollsmittfältare med (på slutet) lite för kasst flås för att vara en "riktig ytter". Innan det hade vi Alexandersson som kanske egentligen också var av en mer frirollsspelande ytter. Således är det ju en ganska angenäm historielektion vi försöker oss på igen.

När det kommer till vänsterkanten, som under längre tid varit både ett sorgebarn och under föregående säsong till och med beskaffats av vår bäste anfallare känns det helt plötsligt som att vi både står rustade och på samma gång är ute och cyklar. För att initialt få bukt på detta talades det om Helland som en renodlad vänsterytter, och om han kommer till sommaren eller ej återstår att se. Eller om han rentav behövs? Fram tills dess är alternativen Sam, Sobra och Joel. Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Bu eller bä? Svårt att sia om.

Det mittfältet jag vill se (med hänsyn till att Pontus ännu inte är i kollektiv träning med boll, i övrigt får han anses som given på offensiv innermittfältare på Haglunds bekostnad) är Sam till vänster, JJ som defensiv balansmittfältare, Haglund som offensiv innermittfältare (SOM SKJUTER UTIFRÅN) och faktiskt Nordin som högerytter. Det smärtar att sätta undan Joel som är min absoluta favoritspelare i dagens trupp, men hans tid kommer, med hänvisning till samma resonemang som för backlinjen. Samtliga kan/kommer inte att kunna spela. Då är Joel en såpass duktig och vettig spelare att han kan gå in var som helst på mittfältet och göra det bra. Sobra kan komma in som inhoppare "för att göra det oväntade". I övrigt ser jag inte honom som en startspelare i dagens Blåvitt. Det tar helt enkelt för lång tid varje gång han får bollen. Att han dessutom gång efter annan utstrålar ett ofantligt ointresse och att han är långsam generellt gör hans aktier inte direkt mer värdefulla i min portfölj.

Anfallet då.

Tobbe

DMK

Söder

Stiller

Här signerade den evigt talangfulle Söder ett nytt kontrakt i helgen vilket både gläder mig, samt skrämmer lite på samma gång. Vi vet och har sett Robins kvalitéer, samtidigt är vi inte direkt bortskämda med dessa. Han måste således ta några ytterligare kliv framåt för att visa att han ska starta bredvid den givne Tobias i anfallet. Robin måste i huvudsak förbättra sitt boxspel och göra de där typiska "enkla" målen (lex Berg). Under tiden Robin gnuggar vidare på detta vill jag således inleda med att ge DMK samma chanser som Söder fått ta del av gång efter annan. Jag tror på DMK. Stiller kommer att få sin speltid. Och göra sina mål. Signifikant för den spelartypen och människan.

Så, finns det alternativ eller sitter vi i en falsk trygghet med följande 11a?;

John

Dyre – Kjetil – Bjärs – Ludde

Nordin – JJ – Haglund – Sam

DMK - Tobbe

Jag väljer att avvakta lite till, åtminstone till efter ÖIS-matchen innan jag börjar skrika avgå!

Med längtan i bröstet!

Eder,

Henrik.V.Svensson

@hallundan

Gästkrönika signerad Henrik V. Svensson

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi signaturen "Henrik V. Svensson" som serverar en gästkrönika om sina tankar kring Blåvitt 2012, samt framtiden. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Efter ytterligare en sjundeplats på 2000-talet, den tredje i rad dessutom, kan man tycka, tänka, läsa, tro och misstänka en unison revanschmentalitet bland alla oss som på ett eller annat sätt har med vår kära förening IFK Göteborg att göra. Eller? Det pratas från officiellt håll om att ”Återerövra Göteborg”, det pratas (inte så mycket, eller?) i media om Stahres andra år, det pratas lite smålätt på supportersidor/forum/bloggar/Twitter om lite sillyrykten gällande namn som Augstinsson, Helland, Simovic, när Logi lämnar och framförallt om Håkans vara eller icke vara.

Personligen har jag samma dumnaiva ”nu jävlar-känsla” i kroppen som så många andra år. Följer givetvis allt som rapporteras, är delaktig i diskussioner på Twitter och försöker få någon klarhet i vad som ska göra den där skillnaden mot föregående säsong. Men, vad är det som skiljer Blåvitt 2013 mot tidigare upplagor?

Efter 5-0-helvetet i Gävle den 21e juli, när avgrunden kändes som djupast, eländet var som mest eländigt, var laget verkligen i kris. En sportchef, tränare, ledarstab var i kris. En förening var i total kris. Först då var supporterskaran ”äntligen” i upplösningstillstånd och vid det tillfället kändes det som att den verkliga cynismen äntligen verkade ha satt sig på folks fingrar och stämband. En high-five-with-a-chair i ansiktet agerade då som en tillfällig väckarklocka och det efterföljande spelet blev något mer desperat. Några halvgoda resultat på hösten tillsammans med Bjärsas inträde räddade kontraktet och den värsta pinsamheten. Men, frågan är vad som _faktiskt_ har hänt sedan den dagen då Faltsetas gjorde sitt andra, och tredje allsvenska mål. Någonsin.

Jag är av åsikten och tron om (utan direkt supermycket insyn) att inte speciellt mycket har hänt egentligen (förutom Seppos och Kents vakanser samt givetvis Bjärsa). Allt för att ge det hela så mycket tid och kontinuitet som möjligt. God idé, kanske. Vad som dock behövs, förutom Stahres otaliga floskler om bärande väggar, kontrollerad aggressivitet, känslomässiga hissar och annat trams, är att komma tillbaka till rötterna. Få in vad som e-g-e-n-t-l-i-g-e-n förpliktigar då man drar på sig den blåvita tröjan. Att vinna. Alltid.

Under en ganska lång tid har det känts som att lallandet och mys-knyta-näven-i-fickan-mentaliteten tagit överhand och genomsyrats i allt som gjorts. Det har (och statueras gång efter annan) försökts med ordalag som att ”det tar tid att spela in ett lag”, ”Tobbe sätter sina chanser snart”, ”Snart vänder det”, ”Vi är alltid starka på höstsäsongen” och allsköns jada jada jada. Absolut, det kan man hålla med om, poängen är ju ändock att krisen funnits ända sedan Lunds katastrofinsats i Södertälje i våras. Vi har varit i kris i och med de senaste två årens 7e-platser. Vi har, hur löjligt det än låter varit i kris ända sedan den mörka dagen 2009… Och kraven, lallandet och mysmentaliteten har bara fortlöpt.

Vad är det då som behöver göras och som inte har gjorts? Bra fråga. Sedan helvetesdagen 2009 har många liter vatten flutit under broarna, det ska inte stickas under någon stol. Alla vet vi att ny fantastisk Kamratgård står i fullt bruk, spelare har kommit (och gått), nya tränare har kommit, (samma sportchef sitter dock kvar, vilket jag inte tänker beröra just nu). Det där kan vi. Dock känns det, återigen, som att lallandet, mysmentaliteten, götti-göttet, och det kravlösa tänket bland supporters, ledare, styrelse och framförallt spelare har tagit en total överhand på tok för länge. Var finns viljan att ge allt? Var finns de stenhårda kraven på att visa att man ska förtjäna de blåvita ränderna? Var finns vinnarmentaliteten som förväntas sitta i de förbannade väggarna, även på den nya Kamratgården? Jag vet inte. Det har dock känts som att vi varit i ett kravlöst ingenmansland på tok för länge – inlindat i fina ord och tafatta bortförklaringar.

Så, vad kan du och jag göra? Den eviga frågan. Självklart ska vi, tillsammans, givetvis förnya eller kanske rentav köpa våra första årskort? Vi ska sluta upp på Valhalla i avgrundskylan i februari. Vi ska köpa våra souvenirer, vi ska fortsätta diskutera, argumentera, engagera, tycka och tänka om Blåvitt. Vi ska utnyttja vår rätt som medlemmar och delta på årsmötet. Vi ska se till att den nyfödda Svenska Cupen blir den fest den faktiskt kan bli. Och, vi ska givetvis stå där på Gamla Ullevi när första omgången drar igång.

Samtidigt, vi måste ändå enas om att lallandet måste få ett slut.

//Henrik V. Svensson (@hallundan på Twitter)