Ny skribent

Kamratskap, kul, kämpa, kunskap. Fyra ord som vi som ungdomsledare i IFK Göteborg fick lära oss att bygga vår verksamhet kring. Fyra ord som de yngsta pojkarna och flickorna i denna vackra förening vägleds av i jakten på sin dröm. Drömmen om att promenera in på Gamla Ullevi och uppleva sin första bolltouch på den gröna mattan.

Det där har aldrig varit min dröm. Min fotbollskarriär slutade väl egentligen innan den hann börja. En tolvårig liten parvel utan någon spetskompetens köpte sig istället en innebandyklubba och började utöva en helt annan sport (alla kan inte vara perfekta). Trots att det inte blev någon idrottskarriär lirar jag fortfarande boll. Jag är den där killen ni kan se försöka sig på en alldeles för svår fint i kvällssolen på någon ojämn 7-mannaplan. Han som vet precis vart han vill slå passningen, men vars fötter förråder honom. Med en intern skytteligaseger skulle man idag kunna kalla mig för Varbergskorpens Lasse Vibe. Att jag fick ta emot pris som lagets målspruta på den årliga ”galan” säger förmodligen mer om vårt lag än om mig själv som spelare, men inte var stoltheten mindre för det. All kärlek till fotbollen, ingen nivå är för låg.

Med en Gaisare till pappa och en Öisare till farfar fanns det egentligen bara en väg för mig att gå. Den ledde till Blåvitt. Under åren har intresset för klubben bara vuxit. Jag minns Bärkroths rekorddebut på Ullevi och Aspers alla sneda insparkar, alla sånger om Hjalmar, Marcus Bergs målfarlighet och första gången jag höll upp min halsduk till ”Snart skiner Poseidon”. Jag minns Lasses första match ”hemma” på Olympia och hur han susade fram på kanten. Jag minns hur Ragnar firade påsk genom att förnedra stockholmare från egen planhalva. Varje gång jag ser en match med IFK Göteborg ökar min kärlek till klubben och minnena blir allt fler.

Lite allmänt om mig. Jag är en kille på 22 år som lämnade Halland för stadslivet i Göteborg 2010 och har nyligen tagit en kandidatexamen inom idrottsvetenskap på universitetet. När de ovanligt förnuftiga planerna på att läsa vidare och bli ingenjör strandade på grund av bristande intresse, återupptogs istället en gammal dröm. En dröm om att bli sportjournalist. Jag har en stark vilja av att studera fotboll, att diskutera fotboll och att skriva om fotboll. Egentligen borde jag inte kalla det för en vilja. Det är mer av ett grundläggande behov. Något på samma nivå som att äta och sova. Vad är bättre än att sätta sig med polarna på den lokala pizzerian, beställa in en kebabtallrik och diskutera gårdagens match på Gamla Ullevi? Det enda som möjligtvis slår det är Silly Season. När övergångsfönstrets stora cirkus drar igång och ryktena börjar florera, då väcks någonting inom mig. Jag är personen som vill veta allt som sker. Är Sam nära en flytt ut i Europa, då vill jag prata om det. Står det två alkisar i Brunnsparken och viskar om att Wernbloom är på väg hem till Västkusten, då vill jag vara där och diskutera sannolikheten.

Jag jobbade i två år som ungdomstränare för de då allra minsta pojkarna i Blåvitts ungdomsakademi. Jag fick chansen att se och uppleva hur man utbildar åtta- och nioåringar, både som fotbollsspelare och människor. Det finns mycket vackra grundvärderingar i klubben. Vårt jobb som supportrar och mitt jobb som skribent är att ta vara på dessa värderingar och visa resten av vårt avlånga land, vilken som är Sveriges mest älskvärda förening.

Tack för förtroendet BaraBen. Jag är stolt över chansen att få dela med mig av mina tankar här. Som blivande journalist, ständig fotbollsälskare och blåvit in i själen.