DEBATT. Det här skriver jag näst intill i vredesmod. Tottenhams vänsterback Danny Rose har precis gjort en glidtackling i klass med Glenn Hysén anno 1988 på Wembley. Tycker alla utom Manchester City så klart. Resultatet: Domaren och hans ivrigt flaggviftande assistent på linjen beslutar att det är straff för Manchester Citys Edin Dzeko som fallit i duellen. City sätter sedan straffen i mål och 0-1 blir 0-2 och spel med en man mer på planen. I första halvlek har Tottenham dessutom fått ett mål tveksamt bortdömt för offside. Åtminstone hade det inte skadat med en reprisvinkel till. City vann till slut med 1-5 på bortaplan.
Vredesmod var lite att ta i. Men hade det handlat om Blåvitt så hade det troligen kokat över. Men låt oss säga att det nu åtminstone puttrar rejält inombords – trots att det bara handlar om tvivelaktiga domslut i Premier League och två lag som jag inte ens har några sympatier för. Oavsett vad folk tycker om domsluten i just den här matchen så är det något större jag vill beröra. För varje gång något liknande händer så känns det alltid lika onödigt och tjatigt med det ständigt återkommande snacket om domarmisstag. Varför inte bara sätta stopp för det? Inför videodomare. Så svårt var det. Låt oss snacka fotboll i stället för domslut. Få bort fokuset på rättskiparna, de har det jobbigt som det är. Även om de i år får det aningen lättare när de slipper Stefan Selakovics turbohårtork och munläder.
Diskussionen är långt ifrån ny. Den har hängt med i många år. I somras författade Johan Nerman, också i någon form av affekt, BaraBen-artikeln ”Mot den omoderna fotbollen” som bland annat handlade om behovet av videodomare. Och låt oss återigen aktualisera den diskussionen. För kanske är det ett bättre läge nu för en svensk debatt, när inte säsongen är igång och internettrollen och de överhettade känslorna fortfarande är kvar i vinteridet.
Målkamerateknik (Premier League) och straffområdesdomare (EM, VM, Champions League bland annat) är kliv i rätt riktning. Så varför inte ta ännu ett stort steg för fotbollsmänskligheten när ändå tekniken är så otroligt bra i dagens läge? För vi vet att många allsvenska matcher och inte minst VM-matcher – i år som alla andra år – kommer att avgöras efter direkt felaktiga beslut av domarna. Visst, domarna är mänskliga och kan precis som spelare göra misstag. Men varför ens tillåta misstag när det finns mängder med kameror på varje match och utmärkta reprisbilder för domarna att ta del av.
För att komma till bukt med de stora problemen så anser jag att varje lag/tränare får två eller max tre videoutmaningar per match. Då kommer de bara att användas när de verkligen behövs. Videodomare är helt naturligt i hockeyn och monumentalt viktiga i NFL. På söndag spelas Super Bowl och det hade sugit enormt för det förlorande laget att torska på grund av att ett mänskligt domaröga inte hann uppfatta en händelse som skedde på en tiondels sekund. I stället kan en videorepris avgöra. Enkelt och inga sura miner. Sen kan det givetvis uppstå millimetersituationer.
Om något ska kallas fotbollsmördare så är det när ett lag vinner på grund av att ett uppenbart felbeslut har skett. Som spökmålet i Tyskland till exempel. Helt absurt. Såna ”mål” blir det på asfaltsplanen hemma på gården. Domarmisstagen jämnar ut sig i längden säger några. Skitsnack säger jag. Många spelare kanske bara får en chans till VM-guld, spela Super Bowl eller helt enkelt en superchans till allsvenskt guld. Hawk-eye i tennisen är en succé och får till och med igång publiken.
Argumentet att videogranskningen stoppar upp spelet känns inte helt vattentätt. Mängder av saker stoppar redan upp spelet. Till exempel filmande eller låt oss säga halvskadade spelare som ska ha vård, eller målvakter som tar en evighet på sig att få till en inspark i 84:e minuten. För mig är dessutom ett spelavbrott helt lugnt. Jag hade gärna väntat i tre minuter för att en oberoende videodomare kommit fram till att Kjetil Waehler inte tog bollen med armen mot Norrköping 2012. Eller fyra minuter för att Jakob Johanssons bortdömda offsidemål mot Helsingborg 2013 vid ställningen 2-0 skulle godkänts. Det är bara två av många blåvita exempel jag kommer ihåg på rak arm mitt i natten. Men så klart kan det också gå åt motsatt håll – som att Tobias Hyséns 1-0 mot AIK i fjol på Gamla Ullevi borde dömts bort för offside. Och jag är helt övertygad om att övriga lags supportrar, spelare och tränare kommer ihåg mängder med bortdömda mål, handssituationer (också en diskussion, men den kommer en annan gång) eller felaktiga straffar som gjort att även den lugnaste personen ballat ur och förvandlats till Roy Keane på amfetamin.
Det lär dock sannolikt krävas ett FIFA- eller UEFA-beslut för att videodomare ens ska bli möjligt i Allsvenskan. Tyvärr lever dock UEFA:s högste höns Michel Platini i någon slags amish-värld då han sagt sig vara motståndare till tekniska hjälpmedel. FIFA:s Sepp Blatter verkar mer medgörlig. Kanske är det dags för Karl-Erik Nilsson, Lars-Åke Lagrells efterträdare som SvFF:s ordförande, att sluta gömma sig bakom skrivbordet med telefonen avstängd. Prata med Svenska fotbolldomareförbundet, Ifab, Platini eller Blatter och be om att få göra Sverige och Allsvenskan till pionjärer, testpiloter, föregångsland eller vad ni vill kalla det.
Vi kan väl testa en säsong? För det kan ju i alla fall inte bli mycket värre än vad det är nu.
Vredesmod var lite att ta i. Men hade det handlat om Blåvitt så hade det troligen kokat över. Men låt oss säga att det nu åtminstone puttrar rejält inombords – trots att det bara handlar om tvivelaktiga domslut i Premier League och två lag som jag inte ens har några sympatier för. Oavsett vad folk tycker om domsluten i just den här matchen så är det något större jag vill beröra. För varje gång något liknande händer så känns det alltid lika onödigt och tjatigt med det ständigt återkommande snacket om domarmisstag. Varför inte bara sätta stopp för det? Inför videodomare. Så svårt var det. Låt oss snacka fotboll i stället för domslut. Få bort fokuset på rättskiparna, de har det jobbigt som det är. Även om de i år får det aningen lättare när de slipper Stefan Selakovics turbohårtork och munläder.
Diskussionen är långt ifrån ny. Den har hängt med i många år. I somras författade Johan Nerman, också i någon form av affekt, BaraBen-artikeln ”Mot den omoderna fotbollen” som bland annat handlade om behovet av videodomare. Och låt oss återigen aktualisera den diskussionen. För kanske är det ett bättre läge nu för en svensk debatt, när inte säsongen är igång och internettrollen och de överhettade känslorna fortfarande är kvar i vinteridet.
Målkamerateknik (Premier League) och straffområdesdomare (EM, VM, Champions League bland annat) är kliv i rätt riktning. Så varför inte ta ännu ett stort steg för fotbollsmänskligheten när ändå tekniken är så otroligt bra i dagens läge? För vi vet att många allsvenska matcher och inte minst VM-matcher – i år som alla andra år – kommer att avgöras efter direkt felaktiga beslut av domarna. Visst, domarna är mänskliga och kan precis som spelare göra misstag. Men varför ens tillåta misstag när det finns mängder med kameror på varje match och utmärkta reprisbilder för domarna att ta del av.
För att komma till bukt med de stora problemen så anser jag att varje lag/tränare får två eller max tre videoutmaningar per match. Då kommer de bara att användas när de verkligen behövs. Videodomare är helt naturligt i hockeyn och monumentalt viktiga i NFL. På söndag spelas Super Bowl och det hade sugit enormt för det förlorande laget att torska på grund av att ett mänskligt domaröga inte hann uppfatta en händelse som skedde på en tiondels sekund. I stället kan en videorepris avgöra. Enkelt och inga sura miner. Sen kan det givetvis uppstå millimetersituationer.
Om något ska kallas fotbollsmördare så är det när ett lag vinner på grund av att ett uppenbart felbeslut har skett. Som spökmålet i Tyskland till exempel. Helt absurt. Såna ”mål” blir det på asfaltsplanen hemma på gården. Domarmisstagen jämnar ut sig i längden säger några. Skitsnack säger jag. Många spelare kanske bara får en chans till VM-guld, spela Super Bowl eller helt enkelt en superchans till allsvenskt guld. Hawk-eye i tennisen är en succé och får till och med igång publiken.
Argumentet att videogranskningen stoppar upp spelet känns inte helt vattentätt. Mängder av saker stoppar redan upp spelet. Till exempel filmande eller låt oss säga halvskadade spelare som ska ha vård, eller målvakter som tar en evighet på sig att få till en inspark i 84:e minuten. För mig är dessutom ett spelavbrott helt lugnt. Jag hade gärna väntat i tre minuter för att en oberoende videodomare kommit fram till att Kjetil Waehler inte tog bollen med armen mot Norrköping 2012. Eller fyra minuter för att Jakob Johanssons bortdömda offsidemål mot Helsingborg 2013 vid ställningen 2-0 skulle godkänts. Det är bara två av många blåvita exempel jag kommer ihåg på rak arm mitt i natten. Men så klart kan det också gå åt motsatt håll – som att Tobias Hyséns 1-0 mot AIK i fjol på Gamla Ullevi borde dömts bort för offside. Och jag är helt övertygad om att övriga lags supportrar, spelare och tränare kommer ihåg mängder med bortdömda mål, handssituationer (också en diskussion, men den kommer en annan gång) eller felaktiga straffar som gjort att även den lugnaste personen ballat ur och förvandlats till Roy Keane på amfetamin.
Det lär dock sannolikt krävas ett FIFA- eller UEFA-beslut för att videodomare ens ska bli möjligt i Allsvenskan. Tyvärr lever dock UEFA:s högste höns Michel Platini i någon slags amish-värld då han sagt sig vara motståndare till tekniska hjälpmedel. FIFA:s Sepp Blatter verkar mer medgörlig. Kanske är det dags för Karl-Erik Nilsson, Lars-Åke Lagrells efterträdare som SvFF:s ordförande, att sluta gömma sig bakom skrivbordet med telefonen avstängd. Prata med Svenska fotbolldomareförbundet, Ifab, Platini eller Blatter och be om att få göra Sverige och Allsvenskan till pionjärer, testpiloter, föregångsland eller vad ni vill kalla det.
Vi kan väl testa en säsong? För det kan ju i alla fall inte bli mycket värre än vad det är nu.