Det fanns en tid då varje ungdomsspelares dröm var, att spela sig in i det lokala lagets A-trupp. Och de som fick chansen, tog den med stolthet och ära. Sedan blickade man vidare, mot högre höjder, och någonstans där långt borta, nästan oåtkomligt, fanns landets högsta serie, idag kallad för Allsvenskan.
Kanske hade de något favoritlag, en idol, och i rummen hos de där ungdomarna svävade drömmarna fritt om att någon gång få kliva in på gräsmattan, och göra sitt jobb, visa sin briljans och sitt värde, och betala tillbaka för det förtroendet man hade fått. Det var inte en plikt, men det handlade om en ära och en stolthet som var stark, äkta och rak. Hur individualistisk en spelare än var, hade de fostrats in i en mall där laget alltid kom först. Gjorde man bra i från sig, då fanns chansen att komma högre, att drömmarna någon gång skulle slå in. Pengar? Ja, de fanns väl i drömmarna, som de alltid har gjort hos människan, och alltid kommer att göra. Men de var inte det primära. Det var prestationen som byggde plattformen.
Idag är vi i en annan tid, i ett annat samhälle. På gott och ont. När det gäller svensk fotboll är det tyvärr mest ont. Idag växer ungdomarna upp i en tillvaro där alla världens ligor hamnar i ditt vardagsrum via TV:n och där du kan klättra på karriärstegen via diverse spel. Du känner de stora arenorna och spelarna redan innan du börjat i skolan. Och vem bryr sig då om det lokala lagets stjärna i DIV 3? Vem suktar över att kliva in där? Där finns varken ära (?) eller pengar. Och pengar är ju vad som betyder allt i dagens samhälle, där du är din egen lyckas smed. Och pengarna, de finns någon annanstans. Just där någonstans är det något av värde som har gått förlorat. Du måste igenom, men premisserna har ändrats, utgångspunkten har ändrats. Det räknas inte längre. Inte på samma sätt.
Det är som det är kan man säga, dagens samhälle. Det är inte mycket att göra åt. Kanske är det så, men det är förbannat synd. För svensk fotboll. För oss som lärt oss att älska vårt lag. För oss, vars klubbmärke betyder allt, färgerna och all historia. Hur ska vi förlika oss med att spelare bara ser vår stolta klubb som en språngbräda för någonting annat? Som kommer in och har sin egen karriär i första rummet. Spelare som nästan fäller tårar för ett par matcher på bänken, spelare som knappt accepterar att spela på en ny position, även om det betyder det bästa för laget. För tillfället.
Det är som om de inte har tid att stanna upp i sin egen verklighet. Det är pengar och utlandsäventyr som lockar, och i ärlighetens namn har jag svårt att klandra dem, men med supporterns ögon och hjärta i centrum, gör det ont som fan att se på. Det finns pengar att tjäna i många skitligor världen över. Du behöver inte ens vara ordinarie i ditt svenska lag för att nå dit. Agenterna har kontakter. Det är pengar in och pengar ut, och de ska nås. Du måste inte visa att du är bäst, att du har briljans, för du kommer vidare ändå. Och det är ett problem, för svensk fotboll. Och samtidigt får man vara glad för de hjältar som ändå föds och existerar, som hellre skulle sitta i ett kallt och jävligt fängelse än att spela för någon annan allsvensk klubb, den dagen de återvänder från sitt äventyr.
Idag är det är vi supportrar som är hjärtat och pulsen i dagens svenska fotboll. Och vi får leva med dagens ego-spelare, och svängdörrar som ständigt står på vid gavel till vårt kära lags omklädningsrum. Och att de under kontrakterad tid, lägger in en del av sitt hjärta och sin själ som insats. För hur man än vrider och vänder på det, är tröjan fortfarande blå och vit och klubbmärket det vackraste som finns.
