Robin Söder. Det spelar ingen roll om du är tio år, eller om du var det för några år sedan. Jag skriver till dig som om du vore en vuxen man.
I våras var min enda tanke att du skulle säljas iväg. Man kan säga att mitt tålamod, som visserligen aldrig har varit känt för att vara särskilt elastiskt, var slut. En talang, som clownen Jörgen Lennartsson körde sönder under ett U-21 mästerskap för 4 år sedan, som aldrig kom tillbaka i gammalt gott slag. Som bar upp en lön, och på så sätt hindrade Blåvitt från att knyta till sig en ny, och framförallt, hel anfallare. Ärligt talat, jag trodde inte på dig längre. Inte alls.
Det gjorde däremot min son, som också är tio år. Han beställde en matchtröja med nr.11 på ryggen. Söder ovanför. Jag hade inga synpunkter på det egentligen, mer än att jag tänkte att det kanske inte var så kul att ha en tröja, med en spelare som aldrig spelade..
Vad säger man då en dag som denna? Igår besegrade Blåvitt ett lag från Hisingen med 3-1, och Robin Söder nätade för sjätte matchen i rad! Han spelar dessutom med ett självförtroende som jag inte trodde fanns, med bitvis glimrande speluppfattning.
Med tanke på hur jag själv resonerade i våras, skulle det vara lätt roande att applicera olika epitet på mig själv. Ex. dumstrut. Eller Långnäsa. Eller utskämd. Eller bortdribblad. Eller varför inte idiot?
Så, Robin Söder. Hade du varit här, hade jag gått ner på mina bara knän, tittat upp mot dig, och så stadigt jag förmått, förmedlat: Förlåter du en idiot, som aldrig förstod din envetna kamp för att komma tillbaka?
Som aldrig förstod att ditt psyke var långt större än mitt eget slitna tålamod.
