ANALYS. Var ska man börja? Det finns så mycket att svära om. Det finns löpmeter med ord att skriva om hur jävligt allt är. Det finns frågetecken kring blåvitts mentala hälsa VARJE gång det kommer en motgång i en match. Det finns frågetecken om varför Adam backar, backar, backar och backar vid 2-2-målet. Det finns oerhört stora frågetecken kring varför vi inte kan vinna några matcher. Det största frågetecknet, utropstecknet och förbannade jävla stolpskottet till DOMARE är dock det som ligger närmst till hands. Vi trycker in den sista spiken i Helsingborgs kista när vi gör 3-0, men tyvärr drar Jonas Eriksson ut den och sätter den i vår när han och hans kumpaner agerar som de gör.
Visst, återigen, den mentala hälsan i truppen. Den totala avsaknaden av en ledare, pådrivare, säkerhet och pappa i laget finns inte (när Bjärs och Kjetil är borta). Men, hur jag än vänder och vrider på det hela. Vi hade 3-0. Vi hade ett helt. Korrekt. Mål. Avvinkat. För. Offisde! Varför i hela helvete (ursäkta min icke journalistiska korrekthet i att bruka svordomar i mass) dömer den assisterande domaren offside? Varför i hela jävla helvete låter JONAS ERIKSSON spelet fortgå och rendera i mål när årets MEST solklara hands (naturlig vinkel, yeah right) ger en sinnessjuk fördel för Helsingborg? Varför faller vi ihop som ett korthus efter detta. Och varför kan vi tyvärr inte ha ett spel utan att Farnerud är på planen? Och då har jag inte ens ifrågasatt straffsituationen på Vibe, eller alla andra handbollar på Helsingborg...
Jag vet inte var jag ska fortsätta. Jag vet inte var jag kan finna mer vettiga ord att skriva vidare, jag vet framförallt inte var den här förbannade (ja, den har blivit det nu) säsongen kommer att sluta. Blir det en sjundeplats igen? Blir det ännu sämre? Varför? Och följdfrågan man kan ställa sig, vad är det som saknas?
Klyschigt och idiotiskt dravel från min sida, men ångesten, skiten och motgångarna har (trots cupfinalvinst) avlöst varandra sedan den där jävla helvetesdagen 2009. Att nya Kamratgårdens väggar är byggd och fylld av ängslan, ångest, motgångar och skit, i jämförelse med den stolta gamla Kamratgårdens dito med seger efter seger inspikad i varenda bärande balk. Det är skillnaden. Fortfarande.
Lite korta grejer från matchen då:
+ Första 40. Vi har kontrollen.
+ Söders balja.
+ Samarbetet mellan Vibe och Tobbe.
+ Farnerud. Skillnaden mellan kvalitet och kaos.
+ Dyrestams brytningar.
- Mentala korthuset. Vad är det som händer så fort vi får en motgång?
- Adam. Han behöver fortfarande en försäsong. Trots någon OK insats i första vid offensiv räd. Defensivt är det fortfarande KATASTROF.
- Backlinje/Försvarslinje i stort när Helsingborg anfaller med fart. Tittar boll. Allesammans.
- Hjalmar. Var det sista matchen nu?
- Behöver man nämna domarteamet?
Avslutningsvis. Nu skiter jag i det här ett tag.
