Att överleva april månad

Fotboll kan handla om många saker. Exempelvis om att överleva april månad. Efter tre raka sjundeplatser, känns det som att Blåvitt måste visa resultat igen. Och att den blåvita skaran får känna den där välbekanta branden i hjärtat, känslan av att vara med i racet, även när april månad övergår i maj. Synonymt för de tre senaste säsongerna, är att Blåvitt mer eller mindre spelade bort sina chanser att kriga i toppen, under de inledande fem matcherna. 2010 började visserligen bra med en bortavinst mot Kalmar 3-0, men efter ytterligare fyra matcher stod Blåvitt på 5 poäng. Året efter, som de flesta av oss minns som en mardröm, inleddes med fyra raka förluster, innan man kunde betvinga Kalmar på Gamla med 2-0.

Inför förra säsongen, då många av oss trodde på en vändning, blev det dessvärre en upprepning i att tidigt släppa initiativet. Efter fem matcher stod Blåvitt åter på 5 poäng, och tåget hade även denna gång lämnat perrongen. Visserligen tog sig laget samman och vann kommande två matcher, men skadan var redan skedd. Kvar stod tusentals supportrar med munnar som fågelholkar, och funderade på vad som hade gått snett. Kvar vid sidlinjen stod också Mikael ”all-in” Stahre, trots att ropen på hans avgång ekade mellan husfasaderna i och omkring Göteborg.

Känslan är att Blåvitt haft svårt att hantera ett tidigt tapp på säsongen. Förväntningarna har varit höga (som de alltid är och ska vara), och efter en medioker inledning har man inte haft styrkan att reparera misstagen. Det finns säkert en hel del anledningar till detta, men det har varit en svaghet som i högsta grad har bidragit till de tre senaste säsongernas svaga resultat.

Nu står vi snart där igen, och tittar man på gällande matchprogram, står Blåvitt inför en ”miniallsvenska” under de inledande sex omgångarna; det är derby, spel på låtsasgräs, stormatch på Gamla mot MFF, match mot förväntade botten- och topplag. Det är nog ingen överdrift att påstå att april blir en otroligt viktig månad för Blåvitt.

Fotboll handlar ofta om konkurrens: Blåvitt förfogar över en trupp där konkurrensen borde vara stenhård. Konkurrens som borde vara vital för laget. Men då förutsätts en mental styrka hos varje enskild spelare, av att kunna sitta på bänken i några matcher, utan att som emellanåt sker i allsvenska klubbar, att spelaren gråter ut i pressen.. Här har ledningen kring laget det yttersta ansvaret, för att förankra ”vi-känslan” före egot.

Titta tillbaka på föregående säsong. Där saknades kontinuitet, delvis beroende på skador och spelare som inte var i form. Hur lätt är det att skapa en vital och slagkraftig konkurrens, om spelarna inte vet vilken plats de konkurrerar om? Osäkerhet leder sällan till framångar, men här förutsätter jag att Mild och Stahre har utvärderat allt som går att utvärdera, och att planen redan är spikad och klar inför kommande säsong. Man kan väl inte tolka det på något annat sätt, då deras förtroende från styrelsen verkar grundmurat?

Jag och många med mig har väntat på att Mild äntligen ska agera och gjuta lite blått och vitt liv i Silly season, och ansluter Ludwig Augustinsson, är känslan att Blåvitt har gjort en mycket bra värvning. Emil Johanssons eventuella övergång är jag däremot frågande inför. Men får truppen vara hyfsat skadefri och spelarna får koncentrera sig på ”givna” positioner, finns all anledning att tro på ett bättre Blåvitt 2013. Och att den tron kommer att vara bekräftad, redan under de inledande omgångarna i april.

Och fotboll handlar också om lidelse, passion och kärlek: Fyll läktarna, var där. Ge allt. Skrik, gapa, sjung, gråt ut, dansa, hoppa och stå upp! För Blåvitt.