Att hantera en vinter

SMALL TALK. Det är långt kvar. Det är jävligt långt kvar. Den första höststormen är här. Hon heter Berit. Hon drar och sliter i en byggnadsställning som jag ser från fönstret. Väsnas och står i. Jag sitter och försöker komprimera hela tidsrymden som ligger mellan mig och Allsvensk premiär. Tror det ska kännas enklare då. Vinter kallas det väl. Den har inte ens börjat, det känns outhärdligt. Som liten vid den här tiden på året så kunde jag inte se längre än till julafton. Tidens utsträckning i rummet nådde för mig bara till Kalle Anka. Från början av december var det det enda som betydde något, vad som fanns bortom var meningslöst, den 25:e kom alltid på något vis överraskande. Fanns det en dag till? Just det. Livet.

Jag försöker nu komprimera livet till något obetydligt för att stå ut med tanken på hur långt kvar det är innan vårt nya projekt får ställas på prov. Men det går inte. Jag har inte längre kvar barnets tunnelseende. Träningen har inte ens börjat än, men jag vill att bygget ska utmanas redan, att de ska visa att de är så starka som vi vill att de ska vara. Att en hel vinters drömmar inte ska vara förgäves, ett meningslöst andligt offer. Men jag inser att vintern måste genomlevas, julafton måste genomlevas, som för mig inte betyder något längre efter barndomens överdosering. Sedan de iskalla försäsongsmatcherna på Valhalla. De hade jag nästan glömt redan. Å, jag längtar dit också. Att pressa kaffemuggen så hårt det går för att få hettan så nära inpå kroppen det bara är möjligt. Det dova ljudet applåderna ger när alla bär vantar. Det strävsamma lidandet som det kan innebära att ta sig igenom nittio minuter stillasittandes en februarimatch, halvlekspausens desperata hopp, hoppa blåvitt hopp, även de gamla är med då.

Jag satt och tittade på en norgekarta. Ville veta var Sogndal låg. Det låg mitt i Norge. Googlade några bilder, klickade igenom bild efter bild, förtrollad. Vilken fantastisk plats att bo på! Just intill Sognefjorden, en av alla norska fjordar, där de branta bergen störtar rakt ner mot havets botten. Någonstans mellan bergens toppar och havets djupa bottnar har människor byggt en stad. Där ska Jonas Olsson arbeta. Jag kände nästan avundsjuka. En liten arena, en liten klubb, en liten stad. En naturromantisk pärla. Jag hoppas han kommer trivas, jag hoppas det kommer gå bra för honom. Jag blev gruvligt irriterad på honom mot slutet, och även om han stångade sig blodig onödigt länge för en idé som inte funkade, så tog han oss tillsammans med Rehn till ett SM-guld. Det kommer åtminstone aldrig jag glömma. Det tränarparet var början till en förändring för klubben. Och den förändringen fortsätter.

Mikael Stahre. Han har ett sett att prata som får åtminstone mig att tystna och bara lyssna. Det huvudet har tänkt så mycket fotboll att man nästan förnimmer ett vansinne i ögonen. En fotbollsgalning. Han pratar om entusiasm med entusiasm, han pratar om energi med energi. Han pratar med inlevelse, jag sugs in i hans fokuserade blick. En helt annan aura än Jonas Olssons och Stefan Rehns. En annan typ av människa. En annan typ av tränare. Det är något helt nytt för Blåvitt. Jag vet inte vad som fick Mild att göra den helomvändningen i rekryteringsidén att han valde att slå Stahre en signal och erbjuda honom jobbet som IFK Göteborgs tränare. Kanske var det ögonen, blicken, detsamma som jag föll för. Tydligheten, intelligensen. Jag vet inte. Men det känns rätt. Jag tror att gruppen av spelare kommer utvecklas under Stahre. Hur utförandet kommer se ut på plan vågar jag inte sia om. Jag har alltid fel.

Philip Haglund. Jag älskar redan Philip Haglund som vore han en av de som vuxit upp inom föreningen. Från första stund intog han sin plats i laget och på mittfältet med ett slags lugn och pondus som vore han som person helt oemotsagd. Självständighet tänker jag på när jag ser Philip Haglund, och framför allt hör honom prata. Han svarar alltid med en tanke, inte med läpparnas muskelminne som många andra fotbollspelare. Han är redan en prins, jag tror han kan bli ännu större. Framför allt ännu bättre. En trygg miljö, en bra tränare, en vacker stad.

Han köpte lägenhet i Linné redan innan övergången var helt klar. Fingertoppskänsla. Han satte kängan och bopålarna rakt ner i Göteborgs hjärta. Järntorget, långgatorna, Haga, Majorna. En plats att leva på. Jag hoppas han stannar länge. Jag hoppas att någon gång få se honom dra på sig kaptensbindeln. Men allt det här ligger fortfarande långt bort i tiden, och hur jag än försöker komprimera allt däremellan så har jag insett att det inte går. Jag misslyckas, snarare utvidgar drömmarna och tidsrymderna. Det är livet som pockar på och vill ha uppmärksamhet. Nu. Det är stormen Berit som river tag i träden utanför. Allt är fortfarande här och nu. Jag behöver kortare intervaller för att klara en vinter. Så: jag längtar till den 5 december. Det gör jag. Första träningen med Micke Stahre. Det känns hanterbart. Min julafton. Heja Blåvitt.