Brottarfotbollens historiska rötter samt en liten transferbomb!

Vår skribent John befinner sig för närvarande i Kina för studier samt övertalningsförsök på Tobisas Hysén att komma hem igen. Då den kinesiska varianten av internet inte verkar tillåta att man skall få tillgång till bloggverktyget publiceras hans blogginlägg därifrån under BaraBen.coms redaktionskonto.

ANALYS OCH SPEKULATION. Så här under försäsongen så diskuteras nyförvärv, spelupplägg och formationer flitigt på diverse forum. Dessa samverkar givetvis i förutsägelserna inför året som kommer, och det är med grund i detta som jag kan avslöja årets stora värvningsbomb. Men först, analysen bakom detta.

Sedan förra året har IFK spelat ett 4-4-2-system med en stadig (nåja) fyrbackslinje, och framför allt en cementerad defensiv kvadrat med tvåvägsspelarna JJ och Haglund på innermittfältet som löpt, slitit och kampat som laserutrustade illrar i en moshpit. Det här har föranlett popfrisyrerna i pannbandsland och flickfavoriterna i Malmö att ta ut sina aggressioner på ett moget och vuxet sätt i kvällstidningskommentarer snarare än i taktisk utmanövrering på planen. Den här sortens spelande är ute, heter det. Det är möjligt och det kanske är så att det är ute att spela med hög press, snabba bollförflyttningar och kreativa yttrar (ni hör ju hur omodernt det låter!), men i vilket fall bör vi utreda ursprunget till det nuvarande systemet, inte minst för att undersöka hur pass föråldrat det egentligen är.

En ganska typisk uppställning under 2013:

Alvbåge

Salomonsson - Bjärsmyr - Waehler - Johansson

Vibe - JJ - Haglund - Samba

Hysén - Söder

Efter ökenvandringen i jakt på att fylla Wernbloom-rollen har vi alltså kompenserat genom att införa två stycken mer defensiva Wernbloom-roller på innermittfältet, och det vakuum som uppstått när dammet lagt sig fyller numera kreativa yttrar och anfallare som Söder, Bojanic, Samba och Sobra. Höghastighetsspelarna Vibe och Hysén bidrog med snabbhet och rörelse som öppnade upp luckor för det kvicka kortpassningsspelandet på offensiv tredjedel. Detta också låg bakom många av våra mål i stormatcherna, i vilka vi under säsongens kanske främsta halvlekar långa stunder spelade ut andra topplag för att sedan i slutet falla till föga för underliga domslut eller egna nedvikningar.

Inför säsongen 2014 har vi i huvudsak förlorat Hysén, Farnerud och Dyrestam. Dessa har ersatts med Martin Smedberg-Dalence samt en ryktesdesperation utan dess like. Många är missnöjda med nyförvärvet, både vad gäller allmän kvalitet samt spetskompetens, men jag instämmer inte. Jag ser möjligheter öppna sig för ett än mer mångfaldigt spel, och jag tror Stahre sett något liknande. På en av de bilder som läckt ut kunde man skymta följande taktiktavla:

Det röjer en idé om ett asymmetriskt kantspel där den ena sidan blir ansvarig för samba, genombrott och kreativitet och den andra blir mer klassiskt inläggs- och överlappningsbaserad. Innermittfältet lär fortsätta riva och slita på samma vis som tidigare, oavsett namn på tröjorna. Tillsammans bygger man upp ett kreativt, mångfacetterat anfallsspel och ett hårt, tätt och smart försvarspel. Så, var har vi sett det här förut? Vilken sorts brottargäng skulle använda den här asymmetriska taktiken och låta två bärsärkar ställa upp mot och matcha världens bästa spelare på sina positioner?

Det här lilla gänget.

När Brolin skulle in i ett 4-4-2 fick han förpassas ut på kanten, där han fick en fri roll att göra vad han ville offensivt och att vara en kreativare och centralare kraft än vad yttrar ansågs lämpliga för vid den tiden. Det svenska anfallsspelet bars upp av både djupledsbollar, huvudspel och vassa, skarpa genomskärare. På innermittfältet löpte Schwarz och Thern (nämen hejsan!) livet ur motståndet tills dess att Thern gick på person före sak och såg rött mot Brasilien. Vi skulle kunna givetvis göra en psykologisk analys av personliga antipatier som uttryck för självförakt inför egna misstag och nederlag, men det lämnar vi därhän åt andra mer lämpade och ömsinta.

Emedan IFK Göteborg 2014 inte är en exakt kopia av guldlaget 1994 och mycket finns kvar att polera på, så är det ändå intressant att se likheterna mellan dagens spel i IFK Göteborg och Sveriges mest framgångsrika landslag sedan Gunnar Grens tid. 20 år sedan i år.

Jag utlovade också en transferbomb. Detta är förvisso snarare en på sannolikheter väl underbyggd misstanke än ett avslöjande, men ändå. IFK behöver en lång anfallare som är väl införstådd med spelstilen, men Mild är också känd för att både söka på oväntade platser och gärna ge nuvarande talanger inom klubben chansen. Därför förutspår jag att det inom en vecka kommer kallas till presskonferens, och en av svensk fotbolls största spelare, åtminstone rent fysiskt, kommer presenteras som en hemvändare till A-laget: Kennet "La Torre" Andersson. Klubbhjärta, stort namn, stor kroppshydda och förhållandevis billig.

Frågor på det?

P.S. Samma presskonferens kommer även kunna presentera att den så kritiserade Dyregate i själva verket varit en väl orkestrerad process där vi offrat Dyrestam för att i stället bygga upp kontakten med hans motpart i konflikten, agenten Martin Dahlin. Denne presenteras vid samma tillfälle som Anderssons radarpartner i den nya anfallskonstellationen. Sug på den, MFF!

P.P.S. Dyrestams plats på bänken kommer tills vidare att fyllas av internrekryteringen Ruben Svensson som triggats av de nya värvningarna och ser stora möjligheter att återigen få lyfta UEFA-cupbucklan.

// John