RADIODOKUMENTÄR. Vi visste alla förutsättningarna inför årets säsong. Efter en ovanlig satsning med ett flertal prestigevärvningar så var framgång det enda som räknades för IFK Göteborg säsongen 2012. En toppstrid, kanske ett guld, vi som följde laget under försäsongen såg ett självsäkert gäng som stundtals spelade bländande fotboll. Det var lätt att vara blåvit. Vad kunde gå fel? Allt visade det sig. IFK Göteborg blev ett rysligt exempel på fotbollens komplexitet och psykologi, vi fick bevittna en mental härdsmälta som nästan slutade med degradering.
Under den här märkliga säsongen följdes laget av Sveriges radios Louise Jacobson. Det som hon först trodde skulle bli en radiodokumentär om segrar och vinnarkultur blev till slut något helt annat. Jag ringde upp henne och frågade varför hon ville göra den här dokumentären.
– Därför att … jag är lite fascinerad över det här med vinnarskallar, och till en början var det ju tänkt att Blåvitt skulle vara med i toppstriden vilken jag ville följa, men nu blev det ju inte så riktigt.
Vad hade du för relation till fotbollen innan?
- Ingen! Jag hade bara sett några matcher på TV då och då. Men absolut inte Allsvenskan. Men jag var ändå fascinerad och förstod ju att det engagerade många och kände att jag ville förstå.
- Ingen! Jag hade bara sett några matcher på TV då och då. Men absolut inte Allsvenskan. Men jag var ändå fascinerad och förstod ju att det engagerade många och kände att jag ville förstå.
Hur har ditt förhållande till fotbollen förändrats?
– Jo, jag har ju blivit mer intresserad. Inte såpass att jag kommer köpa årskort nu, men jag kommer helt klart att se fler matcher, Allsvenskan och andra. Man behöver ju få lite nycklar för att det ska bli kul, så är det ju med all kunskap. Och först då kan man skaffa sig ett eget förhållande till det. Men att bli sådär galet lycklig av fotboll som jag sett andra bli, dit kommer jag nog aldrig. Då måste det till något socialt eller genetiskt.
– Det jag kommer minnas längst är nog den kompakta stämningen som uppstår i ett rum med 30 män med gott självförtroende. De garvas åt saker hela tiden, utan att man fattar poängen. Det är väl del av en kultur.
Hur var det att komma in i en grupp som drabbades av det här oväntade nederlaget?
– Mm … det var ju spännande att se humörsvängningarna. Mikael Stahre brukade prata om den här känslomässiga hissen som man inte får åka med i, men det var ganska mycket en känslomässig hiss.
– Stahre är väldigt intressant tycker jag. Han är väldigt engagerad som person och tränare. Det jag blev nyfiken på hos honom var hans oerhörda vinnarfokus. Alla elittränare bör ju ha det mer eller mindre tänker jag, men Mikael Stahre var inte rädd att säga att vinnandet betyder allt för honom.
– Och det är ju sjukt spännande att komma in i en grupp, och försöka fånga upp vilken jargong och vilka värderingar som råder där tycker jag. Det speciella med fotbollen är att allt handlar om att vinna, vinnarmentaliteten är norm för nästan alla där, och det var det där svartvita jag ville skildra i den här dokumentären.
Louise Jacobson arbetar för Sveriges radio och har tidigare bland annat gjort dokumentären "Sommar utan män" som nominerades till Tempo Radio Award 2011.
@BengtsonJoakim