Gästkrönika signerad John Alvbåge

GÄSTKRÖNIKA. I dag serverar ingen mindre än John Alvbåge en gästkrönika om sitt liv som fotbollsupporter och spelare. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Hej Alla Blåvita.

Det är alltid ett litet känsligt ämne när man får frågan att skriva en krönika för fotbollsbloggarnas fotbollsblogg BaraBen. Det är givetvis en ära att få frågan, men det kanske kan uppfattas som fjäsk till fansen att smöra och klappa fansen medhårs. Men jag tänker inte bry mig om det nu. Jag ska helt enkelt försöka skriva ner något som kommer rakt ifrån hjärtat.

Jag har inte här i denna krönika tänkt summera det Blåvita året 2012, eller berätta om mitt första hela år som Blåvit spelare. Jag har valt ett helt annat ämne. Dels för att jag brinner mer för det ämnet jag ska skriva om, och sen så har ju det Blåvita fotbollsåret inte varit så jävla roligt så att det är värt att summeras i en krönika eller liknande. Det bästa med året är att vi nu har mer erfarenhet än förra året och att vi har ett jädrans sug på att göra något bra med fotbollsåret 2013!

Saken är den att under ledigheten som är just nu så har jag haft tid till att göra lite saker som jag under året skjutit upp till framtiden.

Dom där hyllorna måste upp  -  Det gör jag när jag får tid...

Jag måste måla färdigt på övervåning  -  Det gör jag när jag är ledig...

Fan jag måste städa i garaget  -  Det gör jag på semestern....

osv osv...

Så när jag var ute i garaget och städade för någon vecka sen så började jag rota i gamla flyttlådor för att se vad som skulle sparas och vad som skulle slängas. Då hittade jag en låda som innehöll en mängd gamla foton, tidningsutklipp och gamla fotbollsalbum ifrån VM 1990 och 1994 osv. Jag började bläddra och på en sekund så kändes det som att jag var en pojke på 7-8 år igen. 
Jag visste inte då vad jag skulle bli, men jag kunde drömma om det. Jag drömde mycket och ofta.

Jag ville bli fotbollsmålvakt och jag ville spela i Champions League med Blåvitt.

Faktum var ju att varje gång jag satt framför TV:n, eller stod i kylan på Ullevi och såg spelarna komma in till Champions League-låten så stannade världen upp för en stund. Man stod och njöt, och gåshuden var total. 
"The Champions Leaaaague, the Chaaaaampionsssss" - Fantastiskt!

Hela den där framgångrika eran på 90-talet med SM-guld efter SM-guld och Champions League-matcher varje höst/vinter på Ullevi gjorde ju att min kärlek till klubben var stor. Jag var ingen medgångsupporter som bara höll på Blåvitt för att dom var Sveriges bästa lag - Jag höll på Blåvitt för att min morfar, pappa och alla andra i släkten gjorde det. Jag fick en Blåvit uppfostran skulle man kunna säga. Vi hade en sån där liten matchdräkt hängandes med en sugpropp i ena fönstret i familjekombin och pappa hade gamla porträttbilder av spelare i byrån hemma som han visade mig ibland. När jag var hemma hos mormor och morfar så kunde morfar berätta om gamla Blåvita storspelare som jag aldrig hört namnet på tidigare. Jag var som liten grabb imponerad och att få spela i Blåvitt var ju den ultimata drömmen om det ens var möjligt att få göra det.

 Lagbild ifrån RekordMagasinet, IFKs lag ifrån 1945. Jag fick Morfars RekordMagasinet utklipp innan han gick bort. Jag har kvar samlingen än idag, den har ett stort värde för mig.

Jag insåg ganska tidigt att det var fotbollsmålvakt jag ville vara. Jag spelade visserligen handboll länge in i tonåren och var inte helt värdelös där, men fotbollsmålvakt var ju grejen, det som var roligast. Man fick ha handskar på sig och det var riktigt skönt att kasta sig på grusplanen kunde jag tycka.

Jag gillade hela grejen med att vara målvakt och intresset var stort.

Jag hade förebilder och idoler och det är just det ämnet som denna krönika handlar om. Att man ska ha drömmar och att man måste ha förebilder!

För mig så har mina drömmar och mina förebilder haft en extrem påverkan på just mitt liv och på vart jag är idag. Mitt pojkrum hade visserligen Batman och Stålmannen på väggarna men annars var det andra superhjältar som gällde - Sebastiano Rossi, Gianluca Pagliuca, Michael Proud Homme, Claudio Taffarel, Peter Schmeichel och såklart Thomas Ravelli.

Ravelli var speciell för han var min Blåvita hjälte. Han var gud för mig när jag växte upp och jag gillade honom långt innan 1994 då resten av Sverige fick upp ögonen för honom.
Jag njöt som 12årig pojk att Ravelli blev hjälten i VM 94. 
"Haha där fick ni alla tvivlare" tänkte jag. För jag minns hur sjukt ifrågasatt Ravelli var just innan den där magiska sommaren 1994.

Jag minns tydligt när jag var 10 år gammal. Året var 1992 och det var EM på hemmaplan och Ravelli skulle stå i Femmans köpcentrum och signera bollar. Jag åkte in med mamma och alla hennes dagbarn för att få en sån där EM 92-boll signerad. Väl framme hos Ravelli så var jag stum, helt förstummad. Jag tror inte ens att jag fick fram ett "hej".

Ravelli ville vara trevlig och kallpratade lite till mig. Han såg att jag hade en Los Angeles Kings-keps på mig och sa "Kings, aha så du spelar ishockey?". 
Jag fick inte fram något svar jag bara mumlade något för jag spelade ju inte alls ishockey. Jag hatade ishockey.

Jag var nog hans största fan och fick inte sagt ett skit till honom.

Det hela var slut och det var mer folk som skulle ha sina bollar signerade och jag gick till min mamma som glatt stod och tittade på sin son som äntligen fått träffa sin idol. Men jag var ledsen och förstörd eftersom att Ravelli nu trodde att jag spelade ishockey. Han hade ju ingen aning hur mycket jag avgudade honom.

Hela dagen var förstörd och på bussresan hem till Torslanda så tittade jag ner i golvet och tänkte hur dum i huvudet jag var som hade på mig min gamla urtvättade Los Angeles Kings keps just denna dagen. Hur kunde jag vara så dum att jag nu hade fått Ravelli att tro att jag gillade ishockey - idiot!

Det tog ett tag att smälta och det är väl inte för inte som att jag minns hela historien än idag.

Sen den dagen som 10åring så har det gnagt mig i bakhuvudet att jag ska fan visa någon gång för Ravelli att jag inte alls spelar ishockey utan det är fotboll som jag spelar och att jag är fotbollsmålvakt, precis som han själv.,

En del av EM92-laget. Ni kan se flera Blåvita hjältar som Kennet, Rehn, Micke Nilsson, Ravelli och min personliga favorit Micke Martinsson

Att ha förebilder är ett utav dom bästa tipsen jag kan ge till en ung fotbollspelare. Titta på din idol och försök göra likadant. Se och lär!

Jag missade inte många av hemmamatcherna när jag kom upp i tonåren och allt som oftast så åkte jag buss och spårvagn in till Gamla Ullevi med mina andra Blåvita kompisar från Torslanda.Det var stämning redan på bussen. Ofta hoppade vi av på Backaplan och tog spårvagnen över Götaälvbron för på spårvagnen var det alltid så bra drag. 
Väl inne på Gamla Ullevi så sa jag ofta till kompisarna att "Gå ni bort till klacken så kommer jag sen", för jag stod allt som oftast precis bakom Ravellis mål och tittade på hans uppvärmning. Jag såg på honom och försökte suga i mig av varje intryck jag kunde få. Jag tog hundratals "mentala bilder" som jag sen försökte göra till mina hemma på TorslandaVallen. När uppvärmningen sen var klar så trängde jag mig in borta hos klacken med kompisarna för att lyssna och sjunga med i Andreas Tolls allsång.

Ibland var det för packat med folk på Gamla Ullevis långsida så vi var tvungna att stå på kortsidan där Micke Nilsson minst en gång per match sköt en boll över till Stampgatan på andra sidan vattnet. 
"-Micke Nilsson skjuter för o döda, Micke Nilsson skjuter för o döda!"

Jag och min kompis Mats Johanesson innan avresa till ännu en Blåvitt match.

            Ni ser också hur sjukt modern jag va på den tiden! Lusekoftan! =)

Idag så är det givetvis en viss Malmöpåg som heter Zlatan som är alla kidsens förebild och det är han som till 90% gör att vår Svenska fotbollsframtid kommer att bestå av sulfinter, klacksparkar och bicicletas. 
Zlatan är tokviktig just därför men jag är i grund och botten en kille som njöt mer åt Jonas Thern och Stefan Schwartz tacklingar än åt finliret som ung.

Jag minns väl den gången som den övernaturligt snabbe Andrei Kanchelskis blev så enkelt ikappsprungen av Jocke Björklund på Nya Ullevi 1994, och när Jocke tog bollen ifrån Kanchelskis så jublade jag så högt jag kunde. Det var vacker fotboll för mig.

Annars var Roberto Baggio min allra största idol om jag nu inte skulle välja en målvakt. Roberto Baggio var liraren jag alltid var när jag skulle spela ute och skjuta straff när vi lekte "VM-final" på gräsmattan hemma vid radhusområdet i Torslanda. Det var det enda tillfället, annars så var jag målvakt och då var det Schmeichel, Ravelli och grabbarna som gällde.

Lagbild på mitt gamla Torslanda IK lag. Bilden tagen efter segern i Lion Cup 1992. Good old Times!

Just det att få vara en del av IFK Göteborg idag är stort för mig, otroligt stort. Jag kan väldigt enkelt relatera till alla unga supportrar för jag är ju en av dom liksom. När det står en liten kille och vill ha sin keps eller tröja signerad efter träningen så ler jag bara, för jag har precis gjort som han en gång i tiden. Det känns inte som att det var så längesen, trots att jag numera är 30 år fyllda och har hår på pungen.

Hela idén till denna krönikan fick jag som sagt när jag rotade i den där flyttlådan ute i garaget och kände mig som en ung pojke igen. Innehållet i lådan påminde mig om min uppväxt som gjort att jag är där jag är idag. Jag drömde och ville bli som mina idoler......och en bit på vägen har jag kommit för jag drömmer fortfarande om det där Champions League låten som jag återigen vill höra på Ullevi....
"The Chaaaampioooons Leaaague, the Chaaaaampionssss!"

Bild tagen i Svanesund 1997 då jag var med på IFKs Sommarproffs. Hittar ni mig på bilden? Andra lirare på bilden är bland annat Johan Elmander, Stefan Ishizaki, Daniel Niklasson mfl. Som ledare ser ni bland annat Bullen, Ola Svensson och legenden Leif Nilsson.

Fortsätt drömma gott folk, det är sjukt viktigt och Heja Blåvitt !

//

Eder burväktare John Alvbåge

Samtliga bilder är ifrån John Alvbåges privata samling.