På gång


tisdag 11 augusti 2015

Om polarisering, halmstrån, schizofreni, normalisering, nederlags- och själshantering - och Määääds

KÅSERI. Lika bra att börja med att klargöra att texten direkt inte är tänkt som något försvarstal (då jag inte fått någon riktad kritik för mitt "ställningstagande") i den rasande debatten om positivismen kontra den negativa domedagssidan avseende blåvitts sviktande form.

Då det återigen är dags för ping-pongandet i sociala medier gällande huruvida man blint, utan kritik (okej, jag saltar väl lite här) ska stötta, pusha, heja och mana på det positiva och optimistiska i allt, tänkte jag försöka ge min syn på saken. Inget fel att vara positiv, givetvis. Det är inte det som är grejen här. Det goda måste alltid övervinna det onda. (Självfallet ska det understrykas, behövs ens? att jag vill det bästa för blåvitt, alltid.) men hela "debatten" tenderar att bli lik många andra i dagens samhälle, där det vevas åsiktskorrider, "normalisering" och annat. Där allting i slutänden känns som att antingen är man för, eller emot. Svart, eller vit. Av, eller på. Det finns ingen medelväg, ingen kompromiss eller något "lagom". Det du är, det är du. Det du tycker, det tycker du. Jag har väl (inte helt oävet kanske) dessutom fått någon form av epitet som "gnällets mästare", och per definition förväntas hitta "det värsta i allt", även när det är bra. Har mig själv att skylla så klart, men givetvis drar jag inte invektiv, svordomar, skit och pannkakor utan tanke eller bara för att det är sköj? Eller jo, till viss del, men min avsikt och ambition är ju alltid att försöka påtala det jag ser, de brister jag ser, eller de svagheter som blottas. Likaså det motsatta när det går bra. Det är lite det som är grejen med bloggande. Dessutom försöker jag väl, även om det inte alltid går hem, dra saker och ting med glimt, finess och någon form av poäng.

Nu tänker jag såklart inte dra in någon politisk ton i detta inlägget, mer än att trycka på förbundets paroll, "alla är olika - olika är bra" och därmed stänga alla som helst kopplingar till den typen av diskussioner (avseende användandet av "åsiktskorridor" och "normalisering" ovan alltså). Det jag är ute efter är att jag, i synnerhet på Twitter, upplever att det verkligen är en sida emot en annan. Visst, saker och ting tenderar ju alltid att bli jävligt mycket så på den plattformen, men ändå. Vad menar jag? Jo, efter senaste matcherna, låt oss säga de tio senaste med sviktande resultat, har vi ju (utan att vara några som helst experter) kunnat se att offensiven inte har fungerat, att Seb's fot och form inte är bra, att vi inte kunnat få ut ett skit av alla de trettio, fyrtio hörnorna som slagits eller puttat in allt för många mål över huvud taget. Detta leder ju givetvis till att folk (vi) börjar snacka om att saker och ting inte är bra. Det måste göras. Det måste ventileras. Jag är tämligen säker på att de flesta som sitter på "den überpositiva sidan" håller med här, och håller givetvis även med om att det inte leder något till att skrika på avgång, att den eller den är värdelös, eller att man helt enkelt lägger ner att stötta blåvitt. Det sistnämnda leder såklart ingen vart, men debatten och det kritiska måste få finnas (vilket kanske inte folk säger emot heller i och för sig...).

Äh, jag vetefan var jag vill komma egentligen mer än att självfallet måste saker som dessa dryftas. Jag är helt och hållet enig med Jakebox som ställer frågan "Sjukdomsinsikt eller bara gnäll?" Det är givetvis en tunn balansgång, men i svallet från min kommentar i en Twittertråd om hans inlägg kom mycket matnyttigt fram. Givetvis i andemeningar som att man givetvis måste stötta laget och ha förtroende för vad som sker inom föreningen. Helt enig med det, men det är inte där skon klämmer. Som min "granne" @marcusangelin skrev, "våren genomsyrades med ganska medelmåttiga matcher där poängen bärgades. "Vänta bara tills blåvitt börjar spela bra också!" var ju skämtet titt som tätt. Spelmässigt är det ju fortf. likadant som i våras med skillnaden att målen inte trillar in framåt i samma takt längre så jag lutar också åt sjukdomsinsikt. Så länge poängen tas så blundar man och gläds."

Huvudet på spiken säger jag. Så ja, lite av allt behöver dryftas. Och, som det skrevs på Alltid blåvitt häromdagen,  att våga leda. Att våga titta på det som man inte gör, att inte slå sig på bröstet och vara så jävla nöjda med det man gör som är bra. Våga ta det kritiska snacket, våga kritisera sig själv, våga ta och ge konstruktiv kritik kring till exempel att hörnor och fasta situationer fan inte är bra och inte lett till några mål framåt det senaste. Visst, kanske inte konstruktivt i sig att från min sida bara gnälla att det är dåliga hörnor, men häri ligger det ju givetvis ansvar i spelare och ledare att lösa detta. Jag kan ju inte vara än mer självutnämnd expert än jag är och börja skissa på hörnvarianter? Slå hårdare och på mål, och inte med snö och för långt? Men givetvis, att skrika "hata! jävla piss! av gå ankersen!11" leder ju ingen vart. Så är det ju.

I takt med att motgångarna och uteblivna resultat gör sig påminda stärks ju "de mörka rösterna", och det är väl så det är. Har inte någon fix på hur det ska "bekämpas" såklart, och vet själv med mig att det är mycket lättare att skrika när saker är skit, än att poängtera när saker är bra och ge positiv kritik. En sak att bära med sig såklart, både för mig, och för alla som "uttalar sig i blåvitt namn". 

Som nu till exempel, allt guld och grön skog när Mads Albæk sägs vara klar. In jävla Mats Gren we trust! Jag har ingen aning om vem den nye Mads är (eller om det är klart heller såklart), men all jävla injektion in i form av central offensiv mittfältare ger mig snabbt hoppet åter om att vi ska kämpa om den ädlaste medaljen ända in i kaklet. Det är såhär det funkar. Det schizofrent charmiga i att vara inbiten och hängiven supporter. Vid lunch var det skit att May tydligen hade nobbat efter att innan varit överens. Nu är man på tå igen när nästa namn presenteras. Charmen.

Men, likt förbannat, vem som lämnar, vem som kommer in, vem som tränar, eller vem som gör målen, likt förbannat står jag där på läktaren ändå. Det är det som är det viktigaste. För blåvitt, och för mig.

Till sist, Jörgen med J's ord i dagens GP. Inget annat än jävla klass. De sätter alla floskler i mörkt sorkdunkel. Mysjörgen med J. Köng.
Faksimil: GP 2015-08-11
Okej, till sista sist. Vi leder serien för helvete. Nu tar vi det jävla guldet, TILLSAMMANS!

1 kommentar:

  1. Min son var offer för en mental spännande sjukdom som kallas schizofreni inte kan skilja mellan fantasi och reality.And Jag har sökt lösning, gav honom Seroquel, Zyprexa och många mediciner, men de var alla förvärrat situationen, var allt hopp förlorat innan jag träffade en man som regisserade mig där jag fick min medication.It är en växtbaserade läkemedel, är det en riktigt bra för schizofreni behandling, är det bättre än de jag har använt genom åren, om du har schizofreni för råd och nödvändig lösning, kontakta (rodwenhill080@gmail.com)

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.