Om husockupationer eller Greenpeaceaktioner kan man säga en hel del. Man kan gilla det de gör, eller man kan låta bli. Men någonting som genomsyrar deras handlingar är att de eftersträvar någon form av direktdemokrati och att de trotsar delar av lagstiftningen. De vill förändra någonting, de har ett syfte med det de gör. Dessutom är de i regel alltid offentliga, och polisiärt ingripande är mer regel än undantag. De står upp för sina handlingar. Man kan kategorisera in dem under civil olydnad eller gruppen för dem med raka ryggar. Eller man kan fördöma dem som vilka kriminella som helst. Oavsett vilket, vet man vilka de är eftersom de inte gör någonting för att dölja det. Deras frågor får ett ansikte.
Bengalbränningarna under våren och år före den, är också en medveten handling. I och med att pyroteknik inte är förenligt med rådande ordningslag och klubbarnas egen policy (såvida man inte ansöker om tillstånd) går man över en gräns. Sedan kan man tycka vad man vill om det visuella och stämningen det kan skapa, men bränningarna sker illegalt. Faran för andra, att det kan belasta den egna klubben ekonomiskt, att merparten av publiken uppenbarligen är emot bränningar och de spretiga frågorna, lämnar jag till någon annan att föra. Det jag vill sätta fokus på är varför dessa personer väljer att maskera sig.
Man säger sig vilja föra en dialog med klubbarna och förbundet. Man vill någonting som har att göra med inramningen på matcherna, det visuella som kan vara fantastiskt i vissa avseenden. Man kan säga att de företräder en grupp som har en enormt stor kunskap och kompetens om läktarkulturen i stort. De gör briljanta tifon, de lever i mångt och mycket hand i hand med klubben och lägger ner tid och pengar som få skulle kunna drömma om att göra.
Men varför kan de inte vara offentliga? Tror de inte på sin egen sak? För mig verkar det vid en första anblick på det som sker, att de anser denna fråga principiellt viktig och någonting att kämpa för. Men vem fan sätter sig maskerad vid ett förhandlingsbord? Hur trovärdigt är det egentligen? Stå upp för er sak istället, ta smällen, även om den kan vara hård. För det skapar en trovärdighet som ligger långt bortom de maskerades existens.
Och jag har själv varit där, då jag vägrade värnplikten av personliga skäl, för det som betydde någonting för mig. Man kan tycka vad man vill om det, hata eller älska det, men ingen kan komma och knäppa mig på näsan för att jag inte stod upp för min sak eller att jag smet ut bakvägen. Det "kostade" mig 4 månaders fängelse (vid den första vägran 12 000 kr plus 2 års villkorlig dom), men det var det värt. Värt på det sättet, att jag kunde kliva ur det hela och fortfarande vara jag. Och jag skulle göra samma sak igen, om jag ställdes inför ultimatum. Varje dag i veckan.
Sedan kan man fundera kring vilka signaler i övrigt som en maskering som mer kan beskrivas som en rånarluva sänder. Vad tänker barnen på familjeläktaren på eller ungdomarna i Young Fellows på när de konfronteras med detta? De är potentiella framtida aktörer på Kommandobryggan. Och vad tänker du själv på?
Eller handlar det bara om någon form av identitetsprojekt, om att ställa sig vid sidan av i största allmänhet? Är det en social markör? Jag är faktiskt allvarligt nyfiken, och skulle gärna lyssna på hur det hela förhåller sig. Jag tror att flera är intresserade av att höra vad de här personerna egentligen vill. Men jag är rätt säker på att det skulle underlätta om de var omaskerade. Jag tror inte att någon dörr är stängd i det avseendet. Inte ens hos SvFF.
Och för den breda allmänheten tror jag det är en absolut nödvändighet för att de ens ska orka lyssna. För lallare i rånarluvor kommer ingen någonsin ägna tid åt. Hur rätt i sak de än må ha. Så maskera av, stå upp för er sak. Det kanske kostar ett års avstängning från arenan. Det kanske kostar i bötesbelopp. Men om nu frågan är så principiellt viktig, så måste det väl ändå vara värt det, eller? Och jag är ganska övertygad om att det skulle gynna er sak i det långa loppet. Det kanske till och med skulle inge lite respekt?
