KRÖNIKA. 2011 lämnade en måttligt populär tränarduo, eller trio egentligen, med Jonas Olsson i spetsen. Ersatte gjorde en ännu mindre populär råtta med hjärtat hos värsta fienden. En råtta som sedan blev känd för sin klyschor, för att sedan bli rätt populär. Säkerligen mer än vad han själv vågat drömma om. Jag ska fatta mig kort gällande Stahre och hans ”popularitetsresa”, bland annat därför att det nämndes här för ett par inlägg sedan. Men jag tycker ändå att det är värt att nämna. Det är fakta att ”Micke Mourinho” gick från huvudperson i förnedringarnas förnedring den första November 2009, till en tränare, så pass populär, att han fick folk att bli skogstokiga på den sportchef som avsatte honom efter tre säsonger som Blåvittränare.
Nu har fattat jag mig ganska långt, lik förbannat. Dessutom utan att komma till sak. Så jag tänkte försöka närma mig, min ganska förutsägbara poäng här. Kort och gott, om en tränare som tagit värsta fienden till dubbeln kan bli så populär som Micke ändå blev. Då kan vilken jävel som helst bli populär. Även en trött fd Elfsborgtränare, med hockeyfrilla(tendenserna finns i alla fall) som förstörde en av Blåvitts mest spännande talanger, i modern tid. Jörgen Lennartsson som Stahres efterträdare känns inte jättespännande, det gör det inte. Men oavsett hur det blir, är jag hoppfull. Jag är en av dem som fortfarande tror på att M.G har stenkoll på vad han håller på med. Om ett år kommer det inte finnas något mellanläge. Mats Gren är antingen en idiot eller ett geni. Oktober 2015 kan vi konstatera vilket. Förhoppningsvis inte tidigare. Vill det sig illa kanske vi behöver konstatera det redan i Maj, så hade vart fallet om 2014 var säsongen som IFK Göteborgs sportchef gick ”all in”.
I ärlighetens namn skiter jag i om det är Svennis eller Sir Alex Fergusson, eller Kalle Anka( klassiskt att Kalle får representera något dåligt) som står vid sidlinjen. IFK Göteborg har inte tagit Sm-guld sedan 2007, och det duger inte. Det är alldeles på tok för dåligt. Vi måste ta guld och det illa kvickt. Även om man i nuläget har all anledning att vara aningen skeptisk, då ett lag som har ambitioner att vinna guld, varken har tränare eller mittfält, är det svårt att ogilla inställningen. Oavsett om det innebär att avskeda tränare eller vad det än är, så älskar jag att man kör, tar obekväma beslut. Man gör det som man tror krävs för att ta guld, och det är bra! Sist vi tog Sm-guld var jag 11 bast. Det var första blåvita ligaguldet på just 11 år och det enda jag fått uppleva. (även om jag fanns, när man säkrade det näst senaste 1996). Att det var så pass längesen senast var något som fick riktigt mycket uppmärksamhet, då. Nu är vi tamejfan snart där igen.
Just precis nu ser det allt annat än ljust ut. Hade Allsvenskan börjat idag hade vi inte haft så stor anledning att vara hoppfulla. Men jag tycker ändå att man som supporter borde ta det lite lugnt och vänta, det är början av November och årets säsong har precis avslutats. Jag har läst på flera olika ställen, på sociala medier, att ”Blåvitt kommer då fan inte ta guld nästa år heller” eller att ”pajasen Gren vet inte vad han håller på med”. Själv känner jag på mig att våran kära sportchef har väldigt klart för sig vad som behöver göras, och att han kommer att göra det. Är helt övertygad om att han inte att kommer stå där till våren när serien ska dra igång och säga, ”Oj då, vi lyckades inte hitta någon tränare, eller några nya spelare”. När bollen är i rullning och 2015 års Allsvenska har startat kommer IFK Göteborg ställa upp med ett riktigt bra lag, och en riktigt duktig fotbollstränare som kommer att formera detta.
Denna långsiktiga grundliga satsning finns det anledning att vara väldigt positiv till. För även om resultaten denna höst nästan varit ofattbart bra, känns det lite skört. Det känns som att en lika tydlig helomvändning som vi fick se mellan årets två säsongshalvor, kan vi lika gärna få se igen. Vad var det egentligen som var den stora skillnaden? Det kan man ju såklart analysera bra mycket djupare än vad jag kommer att göra nu, men.. I min värld var den mest avgörande skillnaden att vi gick från att ha två anfallare som underpresterade de flesta matcherna på våren, till två anfallare som överpresterade på hösten, och med bra resultat kom självförtroendet. Mycket mer än så upplever jag inte att det var. Vi behöver en grund som innebär att vi har råd att ha en eller ett par nyckelspelare borta utan att förlora med tre bollar mot Norrköping. Det är vad jag tror att de vill uppnå, och det gläder mig.
Idag kan vi dessutom läsa att Vibe verkar byta agent. Helt enkelt agerar han för att närma sig målet. Att lämna IFK Göteborg. Idag känns det nattsvart, troligtvis imorgon med. Men när Allsvenskan börjar ska vi vara riktigt bra, och när den slutar; då ska vi vara bäst!!
Nästa år, då jävlar.
