Krönika. Först var folk arga för att vi fick en aikare som tränare, sedan verkade de acceptera honom, för att under årets
vårsäsong kanske bli som argast. När väl serien var avgjord för länge sedan och
de allsvenska lagen, förutom Malmö då, fick slåss om den åtråvärda andraplatsen
i ett halvår – blev Stahre tydligen poppis igen. Vi hade blivit det historiska
Malmö. Laget som jublade över andraplatser.
Jag skriker inte varje år efter en ny uppsättning knivar för att utöva hemkirurgi i föreningen, bara för att det inte blivit guld. Problemet ligger inte där - att jag tror vi ska
vinna varje år. Problemet ligger i att sju år är för lång tid för att inte leverera ett guld i en kostym av IFK Göteborgs mått. Stahre har inte suttit över hela tiden, men han har suttit i tre år. Det ska räcka. En andraplats smakar lika beskt för mig som en sjundeplats, eller en tiondeplats. Speciellt när vi spelat bort vår chans innan halva säsongen gått. Fråga själv en kåt dam eller herre på krogen, som gått hem lottlös sju helger på raken. Det blir inte bättre den åttonde. Inte ens om den man raggat på säger att man blivit god tvåa.
Jag har personligen ingenting emot Stahre. Han har växt som människa i mina ögon det
senaste året. Han verkar tryggare, lugnare. Som tränare tycker jag har gått motsatt håll. Hans defensiva tänk verkar grunda sig på hans värsta tanke: förlusten. Han hatar att förlora, mer än vad han
älskar att vinna. Han kompromissar genom ett kryss. Facit blev ännu ett missat guld.
Förövrigt ska en människa som ständigt förklarar att han är kontrollerat aggressiv, ha all eloge för att i en presskonferens efter att ha fått foten inte blir
okontrollerat aggressiv. Han skötte det med bravur. Vi vet inte hela sanningen,
som vi nästa aldrig får reda på. Det kan ju trots allt tyckas vara märkligt att
en tränare i en klubb som har en målsättning om topp tre, får sparken efter att
ha kommit tvåa. Då blir ju den där målsättningen någonting som är humbug. För
oss supportrar är den ju ändå det. När det kommer till tidpunkten tycker jag däremot inte är märklig, trots att vi sett en spel- och resultatmässig förbättring. Att byta tränare efter en säsong måste var det ultimat, för såväl den nya tränaren som för spelartruppen.
Det som kanske känns något oroväckande är att Gren vill
sätta sin prägel lite väl fort, lite väl aggressivt. Om nu Stahre hela tiden
snackade om all in, så kastar Gren in stacken i tid och otid. All in på
tränare, All in på lån, All in i media. Jag dömer det inte, för jag har inte
sett dess konsekvenser. Jag säger bara att geni /galning-cirkeln visualiseras
framför mig med en skrattande Gren mitt i. Och den tränaren som väl kommer komma kan vi älska eller hata vid dess namn. Men det är först vid resultaten, vi kan ackompanjera med riktiga känslor av betydelse.
Trots andraplatsen hade vi detta år ett lag.
Ett lag som gjorde det väldigt bra, när det väl var försent. Detta lag kan inte
fortsätta på den inslagna linjen, då det efter seriens slut fortsatte in på ett
minfält och förlorade några av sina viktigaste lemmar: May, Jakob och Kjetil.
Om vi tidigare hade en ocean av
innermittfältare, har vi nu en vattenpöl. Det behöver regna igen. Vi behöver
två, oavsett om Lill-joel väljer att gå klart skolan i IFK Göteborg. Så
snälla, klimatförändring, öka takten och låt polarisen smälta. Vi behöver
vatten, för att spola bort Malmö.