Jaget och Forumjaget

SMALL TALK. Mitt namn är Diallo. Mest är jag en betraktare, skriver sällan något inlägg själv, men om jag gör det ser jag till att vara prydlig, korrekt och självsäker. Som person är jag allt annat än prydlig och korrekt, allt annat än självsäker. Men jag har lärt mig att det ska vara så. Som liten när jag hängde på olika musikforum och drevs av ett oerhört mindervärdeskomplex gentemot de äldre, lärde jag mig hur jag skulle hävda mig. Dessa forum var min första kontakt med en vuxenvärld. Av denna vuxenvärld blev jag tillrättavisad och hånad, uppfostrad helt enkelt, tills dess att jag följde den standard som satts i just det forumet. Tvingades till brådmognad, formades av oskrivna regler. Och det där sitter kvar än. På många sätt omskapades även mitt verkliga jag av uppväxten i Internets nya världar.

Diallo är alltså mitt forumjag. Eller rättare sagt, ett av mina olika forumjag. Jag har för vana att i stort sett varje dag klicka mig in på Alltid Blåvitts forum och läsa vad som skrivits. Jag vet inte riktigt varför. Det mesta som finns att läsa är trams och barnsliga intriger. I bästa fall ett rykte om någon som setts på ett café. Men det kanske är det som är kul att följa. Alla hierarkier som skapats, en del har nästan på ett märklig vis lyckats idolisera sig själva, blivit omtyckta och uppskattade. Kanske skapat en liten myt om sig själv. Precis så som det var under mina tidiga tonår, de äldre som kunde berätta om livespelningar de varit på, skivor de var tillräckligt gamla för att ha köpt på releasedagen, de killarna (sällan tjejer) var kungar. Mina idoler. De läste böcker jag inte förstod hur mycket jag än försökte. De var jävligt coola. Jag ville vara precis som dem.

Umgänget i forum är intressant, internet har gett oss instrument till att kommunicera anonymt. Eftersom vi träder in i forumet fullständigt historielösa, utan kropp och kön, utan bara som ett namn, har vi möjligheten att skapa en helt ny karaktär av oss själva. Den vi inte är i verkligheten, eller kanske den som vi alltid önskat att vi var, den personen kan vi försöka införliva på internet. På ett forum. Internet har gett oss en andra chans. Jag läser alla er som skriver på Alltid Blåvitts forum, ni har blivit karaktärer vars enda ansikte är ett namn, ett språk och en åsikt. Allt vi tror oss veta om varandra är fördomar. Slutsatser dragna ur oväsentliga detaljer eftersom vi inte har något annat att gå på. Och jag tror att det är bra så. Få av oss är nog särskilt intresserade av att träffas irl.

Jag har varit på flera forumträffar som yngre. Och den halvstöddiga slyngeln jag lyckats skapa på nätet, var i verkligheten bara en blyg kille som drack sina öl och lyssnade tyst på de andra. Men jag märkte att det funkade det också, där var ingen som hånade mig, jag behövde inte sitta och hitta på sätt att hävda mig. Och de äldre killarna som hånat mig på nätet och uppfostrat mig, visade sig vara helt vanliga, lite halvt osäkra killar dom också. Det låter som ett avsnitt ur Alfons Åberg. ”Mot slutet är alla rätt så snälla i alla fall.” Typ. Men det är en märklig känsla, den att träda ut ur sitt internetskal. Och svårare blir det ju längre ifrån sig själv man är på internet.

I Zlatanboken så berättar Zlatan om en episod där han kommer i kontakt med en kille via ett tv-spel. Killen snackar i sitt headset om en klocka som han vill få tag på, och Zlatan som lyssnat bryter sig in i konversationen och påstår sig kunna fixa klockan. De stämmer träff på ett hotell för leverans och killen ifråga blir ett nervvrak när han inser att tv-spelspolaren som skulle fixa en klocka visar sig vara Zlatan Ibrahimovic. Det hela slutar med att de blir vänner. Ibland bryts barriären och man ser en människa på andra sidan. Alla vi som strövar omkring uppe vid kamratgården, i blåvittshopen, på avlägsna konstgräsplaner, runt Gamla Ullevi, alla har vi ett nickname. Men vi kommer i de flesta fall aldrig få veta vilket.