I'm Winston Wolfe. I solve problems.

SMALL TALK. Det sista jag gjorde innan jag slog igen datorn på jobbet i eftermiddags var att kolla kvällens startelva. Jag var sist kvar på kontoret, ett ensamt datorsken inne i hörnet. På skrivbordet stod ett lutande torn av colaburkar. Jag skulle bli tvungen att dra direkt till matchen, kunde inte förstå hur jag blivit så jävla sen. Det grämde mig något eftersom jag visste att det var matchtröjans dag, och jag hade givetvis glömt att ta med den. Jag knappade in svenskfotboll.se och klickade fram deras livescore. Klockan var några minuter över sex. Under gårdagskvällen hade det snackats om 4-4-2 på Svenskafans forum. Äntligen två forwards, tänkte jag, äntligen! Varför skulle det dröja så länge? Det enda jag ville veta innan jag rusade iväg till Gamla var vem som skulle spela bredvid Tobbe. Jag hamrade med fingarna mot bordet, datorn segade.

Det var strax innan inmarschen skulle börja. Folk omkring mig stod upp med halsdukarna i händerna redo att lyfta upp dem mot himlen så snart det första pianoackordet togs. Jag skickade snabbt iväg ett sms till en kompis. "Hannes gör fyra baljor idag". Jag skrev det halvt på skämt, men jag hade verkligen fått en sån stark känsla när jag såg hans namn i startelvan. Ikväll gör han fyra mål. En vansinnig tanke, men jag var så jävla nöjd. Stiller i ett tvåmanna-anfall bredvid Hysén var något jag länge hoppats få se i mer än bara inhopp. En roll där han får rusa in mot mål istället för att ständigt vara tvungen att möta boll som man blir i tiarollen. Allt han annars brukade skapa under sina korta inhopp som renodlad anfallare kunde inte enbart vara tillfälligheter eller bero på att han mötte ett trött försvar. Nej, net är något särskilt med Hannes Stiller.

Jag måste säga att jag älskar Hannes Stiller. Jag uppskattar det som är enkelt, antagligen är det därför jag tycker så mycket om honom. Enkel briljans, det stora som ryms i det lilla. Sådan är Hannes Stiller. För några matcher sedan uppstod en situation där han kom ensam mot motståndarnas försvar. Jag minns inte nu vilken match det var, men jag minns vad en snubbe skrek strax bakom mig. "GÅÅÅ SJÄLV HANNES! DU HAAR DET III DEEJ!" Det dröp givetvis av ironi, några fnissade, jag skrattade högt. Perfekt tajming, lagom subtilt. Stiller gjorde till och med som denne någon ropade, han gick själv, men dessvärre rakt i famnen på en försvarare. En klassisk ickesituation, sådan är han Stiller. Just det där har han inte i sig.

En bit in i första halvlek gjorde han 1-0 och när jag stod där och skrek så att hatten flög av kändes det bara självklart, givetvis var det Hannes Stiller som var där och stötte in Tobbes passning. Vem skulle det annars vara? Min kompis svarade mitt sms: "Tre kvar". Det blev bara ett till, men jag var till sista spelminuten fullständigt övertygad om att han skulle göra fyra. Han borde i alla fall gjort fyra. Jag tänkte när jag gick hemåt efter matchen att Stiller är som en filmfigur, på något vis saknar han verklighetens komplexitet. Hans karaktärsdrag är tydligt utmejslade, han är med för att han har en enda och förutbestämd funktion. Men vilken filmfigur? Bilar susade förbi på vägen bredvid mig, en spårvagn som gick hem till mig stannade på en hållpats alldeles nära, men jag gick vidare, känner oftast för att gå hem efter tre poäng. Jag hade gått en bit då jag kom på det, filmfiguren. Hannes Stiller är The Wolf i Pulp Fiction.

The Wolf: You're... Jimmie, right? This is your house?
Jimmie: Sure is.
The Wolf: I'm Winston Wolfe. I solve problems.
Jimmie: Good, we got one.
The Wolf: So I heard. May I come in?
Jimmie: Uh, yeah, please do.