På gång


fredag 29 april 2016

Behöver du hatet?

Någon gång på åttiotalet. Jag besöker Ullevi för första gången. Solen skiner, det är hyfsat blåsigt och det hade kunnat varit varmare. Men jag är där. Det är match mot AIK. Jag förstår, utan att ha varit fysiskt delaktig tidigare, att det är prestige. Göteborg mot Stockholm. Det är rivalitet. Det ligger i luften. Vi är runt 6000 åskådare i den väldiga friidrottsarenan. Vinst med, om jag inte missminner mig, 2-1. Jag kände bara glädje. Över att få vara där. Över segern. Över att få vara delaktig. Att få vara i någon sorts gemenskap, en tillhörighet. Något hat kunde jag inte känna. Det kanske fanns där, men inte hos mig.

Början av nittiotalet. Match på Stockholms stadion mot Djurgården. Stämningen på arenan är kusligt hotfull när klockan närmar sig 90 minuter. En mobb cirkulerar nedanför vår lilla klack. När slutsignalen ljuder slussas göteborgarna till sin buss/bilar, men vårt sällskap lämnas vind för våg på Valhallavägen. På väg mot bilen hör vi klapprandet bakom oss. Det är bara att springa, men brorsan slinter och har otur och hinns upp av den hatiska mobben. Som tur är ansluter en äldre dam, och lyckas mot alla odds få slut på sparkarna och slagen. Civilkurage när den är som bäst. Man önskar att man hade fått tillfälle att tacka henne, men vi leds snabbt iväg mot bilen av poliser som nu har uppmärksammat vad som hänt. Trafiken stoppas, och vi får "fri lejd" ut på vägen, över trottoarer och refuger. Mot bilen haglar stenar, framrutan spricker och uppemot 15 stenar träffar plåten. Där kände jag hatet bubbla upp inom mig. Mot Djurgården, mot Stockholm, mot alla. Fan ta dem! Men vi åkte därifrån. Och känslorna svalnade åtminstone av.

Återblick åttiotalet. UEFA-cupfinal på Ullevi. Vi åker med morgontåget från Hofors. Ett glatt gäng. Jag och basisten i vårt band har "lånat" ihop en varsin låda folköl under några veckors tid, som vi delar och bjuder på. Dessutom åker vi på barnbiljett, vilket föranleder konduktören att titta in efter ett par timmar; ok, är det här barnen sitter?..Vi skrattar, han skrattar, tåget rullar vidare. Mot Göteborg. Många blåvita ansluter under stoppen, och den stämning som möter oss i ett soligt Göteborg när vi kliver av på perrongen, är en sådan man aldrig kommer att glömma. Och inramningen sedan; skottarna man möter, blåvita kamrater man möter, det är fest, och på många plan. Vi är tillsammans, vi har roligt. Trots att en titel står på spel inom några timmar. Det har slagit mig i efterhand, att det var en ynnest att få vara med där och då. En upplevelse utöver det vanliga.

Solna centrum, 2009. Hela familjen ska gå på matchen mot AIK. Det är fint väder, och vi sitter ute och äter. Svante som fyllt 6 år, har tjatat om att få ha matchtröjan på sig, och jag har efter mycket funderande och tvekande sagt ja. Han är stolt över att få bära den blåvita tröjan. Jag är stolt över att han känner så. Han är ett barn, jag är hans pappa. Det måste väl ändå fungera att som barnfamilj gå på fotboll tillsammans, och vi har fått biljetter på VIP-läktaren. Men jag har fel. En till synes normal människa kommer förbi och spottar mot barnen, kallar dem för horungar och går vidare som om ingenting har hänt. Ett sånt mörker. Det upprepas en gång till av en annan person, och just då känner jag att jag är på väg att bli en sån där människa som jag i grund och botten föraktar. En som tappar det helt. Som raserar allting. Men jag blir inte det, för lyckligtvis har jag någonstans en spärr. Jag har en uppfattning om vad som är rimligt och inte. Sen på väg upp mot läktaren, blir vi i trappan upplyst av en medelålders allvarlig man i kostym att vi bör springa efter matchen. Och springa jävligt snabbt. Jag känner åter den obehagliga känslan bubbla upp, jag kan nästan ta på det. Jag skulle vilja spränga hela jävla Solna i luften! Det är så det känns. Men det svalnar av. Långt senare. För hatet inne på arenan når sin "höjdpunkt"när Adam Johansson skadas, och måste avbryta matchen. Folk står upp och applåderar och tjuter av förtjusning. Barnen och min fru undrar vad det är som pågår.

Ett axplock genom åren, mer för att belysa hur olika upplevelserna kan vara. Upplevelsen av att gå på fotboll, upplevelsen av gå och se IFK Göteborg. De svarta incidenterna har gjort att hatet har funnits inom mig, latent i ryggmärgen. Ett hat som jag egentligen inte vet vad det står för, eller mot vem eller vilka. Ett vilset litet hat som plockats fram på måfå genom åren, när man tyckt att "stämningen" krävt det. Hatramsor, glåpord. Några kanske inte ens skulle kalla det för hat. Men mot bakgrund av det som hände på Gamla Ullevi i onsdags, så har jag börjat fundera en hel del på det där hatet. Och vilka konsekvenser det i förlängningen kan få, tillsammans med vitt skilda människor i en laddad kontext. Jag känner att det är nog nu, och den känslan har jag haft under en längre tid.

Se er bara omkring runt arenan och på stan inför en högriskmatch. Är det ett krig som pågår? Den mobilisering som polisen tvingas göra är egentligen fullständigt orimlig, närmast absurd när man tittar på det. Allt för att skydda de kriminella gängen ifrån varandra, och skydda övriga åskådare ifrån dem. Hatet leder ofrånkomligen till det som förstör för fotbollen. För det finns många som saknar spärrar, som inte har respekten för andra människor. Som livnär sig på hatet. Nu råkar en del av dessa se fotbollen som sin arena för att kanalisera ut detta meningslösa hat. Då ska vi andra inte spä på detta genom att vara en del av det. Det är vår förbannade skyldighet att tänka om. Vi kan inte se på och bara acceptera läget. Man kan säkert se hatet som en jargong, som en "nödvändighet" för att upprätthålla någon form av "aggressiv rivalitet", men ingenting kan vara mer fel. Fotbollen behöver inte hat, den behöver passion, glädje och den behöver supportrar som står upp för sitt lag. Vi kan mäta oss på andra sätt än vem som hatar mest. Rivalitetens existens bygger inte på hat, det vägrar jag att tro.

Mitt fokus kommer att ligga på att stötta laget. Jag tycker att jag är skyldig IFK Göteborg det, jag är skyldig alla andra som går på matcherna det, inte minst den yngre generationen med Young Fellows i spetsen. Jag kommer inte att bidra genom att fylla i hatramsor eller agera idiot i affekt. Det är min ståndpunkt, mitt val, och det står jag för. Vi befinner oss alla i en gemensam miljö, det kommer vi aldrig ifrån. Man kan brinna och skapa tryck på matcherna på andra sätt.

Men hur känner Du? Känner du att du behöver ge hatet näring? Gillar du hatets kärna? Eller känner du någonting annat?

Kanske glädjen och stoltheten över att vara supporter till den finaste av föreningar, IFK Göteborg.

söndag 24 april 2016

Matchtankar - ÖSK borta, 24/4

ANALYS. Som en medgångssupporter, fast tvärtom. Då kryper jag fram. Som snön i april. Som fågel Fenix okände halvbror som dyker upp när det skiter sig. Som nån sorts Ghostbuster för att suga i mig dåligheter och vomera upp på blogg, som dras likt flugor till fekalier på sommaräng. Späkande, gnällande, gnisslande och sågande. Allsvenskan är igång.

Vi tar det direkt. Vad som stör mig är det sjukt märkliga i att vi till synes helt och hållet, under fem månaders tid, totalt glömt av hur man spelar försvarsspel. Hur man som målvakt agerar och fångar bollar. Hur man ställer upp på fasta situationer. Hur man agerar när man gjort två mål eller fler på bortaplan. Hur man krigar sig till poängen. Försöker koka ner saker och ting till varför det blivit såhär. Skador? Visst, men det är fortfarande hyfsat samma gubbar som spelar bland de fem bakersta (okej, Albornoz idag, istället för Hjalle). Alvbåge går inte att känna igen. Eller så är det precis det vi gör? Detta är nivån och förra säsongen var för bra?

Mittfältet är något mer offensivt balanserat än ifjol, och mer och mer är det uppenbart vilken anledningen var att vi höll rent, "clean sheet" gång efter annan, och fanimej inte släppte någon över bron (inte i närheten av senaste matchernas frapperande usla försvarsspel)... Gustav Svensson. Visst, det kanske är den enskilt enklaste anledningen att bara skriva så, men ju mer man tänker på det, hur jävla mycket sopade han inte bort framför farligt område förra säsongen? Tillsammans med Ronken som höjde Bjärs, och ytterbackarna lirade som de gjorde då, och gör. Och Alvbåge på det. Då var det lätt att inte vara orolig.

Vad ser vi av det i år? Ingenting. Visst, som sagt, vi har lite mer offensiv balans, och Seb/Mads II gör ju det helt okej, eller faktiskt rätt bra, i synnerhet framåt, för mål har det ju blivit, men bakåt? Det är inget guldspel vi ser. Inte alls.

Och, visst, ingen idé att bara stövla in här som nån sorts jävla Allan (som dessutom tackade nej idag till medverkan i världens största podcast om Blåvitt för att jag var tvungen ett skruva ihop en miljon Ikeamöbler) och wajna hit och dit, men tro fan att man blir trött på det? Speciellt när det inte görs några desperata, eller för den delen till synes konstruktiva byten när vi MÅSTE gå för poäng? Populistiskt, men var fan är Paka? Okej MSD och Engvall, bra spelare, men ingen av dessa har väl visat allt för mycket hetta i tidigare matcher? Och nej, jag har inte sett nån träning.

Äh, jag vetefan. Det är så jävla tröttsamt. Att att göra många mål på bortaplan SKA (en vanlig säsong iaf) fan leda till seger. En ledning på bortaplan efter ett sådant jävla monstermål av Sören Räääxxx måste fan förvaltas bättre och inte innebära att man slutar spela minuten efter, och, oavsett om det är ett nytt backpar, ska fan inte behöva gå på samma bollar såpass många gånger.

Visst, två poäng upp. Det är jämnt. Allt kan hända och så vidare. Men, vi ska inte ligga åtta. Inte succeåret 2016. Nerverna är utanpå kroppen fram till onsdag. Då kör vi nästa måstematch. Vi ses.

måndag 11 april 2016

Know Your Enemy: AIK 11/4 Kompisvallen

INFÖRRAPPORT. Efter en härlig seger mot "Hisingens stolthet", känns för övrigt lite som att vara gladast i Lagerbäckssläkten, väntar nu gnagarna från Hufvudstaden. Där har vi en tränare som troligtvis inte skulle vinna tidigare nämnda titel (https://www.youtube.com/watch?v=FFmmnNgB7pE) eller kallas Hisingens stolthet heller. I synnerhet inte med tanke på hur AIK spelade i senaste matchen mot Östersund.
Startelvan i den matchen såg ut som följer:

Formation: 4-4-2
Carlgren
Hauksson-Karlsson-Hooiveld-Gammelfarfar Nisse
Yasin-Ofori-Ishizaki-Blomberg
Isak-Strandberg

Spelsätt
AIKs match mot Östersund var ganska tråkig, mycket tack vare att AIK spelade med en defensiv inställning, min känsla är att de brukar göra det. I matchen hade AIK nästan uteslutande kontringar med inlägg som avslutade anfallen. De få gånger AIK byggde upp spelet själva från backlinjen var det oftast Ofori som hämtade boll, via Ishizaki och/eller Isak som kom mötandes från forwardspositionen spelades bollen vidare ut mot nån av kantspelarna, som antingen skickade in bollen själva eller någon av ytterbackarna göra det åt dem. När bollen väl var påväg att slås in var det många AIK spelare som löpte in i straffområdet. Båda de motsatta kantspelarna skymtades ofta vid bortre stolpen och minst en av de centrala mittfältarna tog sig gärna in mot Östersunds något osäkra mittbackar. Anfallsparet som spelade i den här matchen var betydligt giftigare än det som ställde upp mot Giffarna.

Defensivt var AIK kompakta och efter att de bemannat ÖFKs straffområde tungt var det snabba löpningar in i position som gällde för samtliga spelare. Backlinjen imponerade och lyckades förvånansvärt bra mot Östersunds snabba tekniker. Som inte skapade särskilt mycket lägen förrän i slutskedet av matchen när några låga inlägg letade sig in i "boxen". Väl där saknades Hyséns kliniska beslutsamhet i avslutningarna för Östersund. Å andra sidan var AIK väldigt effektiva och satte alla lägen de fick fram till 2-0.

Plus och minus
+ AIKs försvarspel, framför allt backlinjen, såg väldigt stabil ut. Ingen av spelarna där bak är särskilt snabb, särskilt inte Nisse och Hooiveld som dessutom spelade på samma kant, men ändock lyckades de hålla hyfsat bra koll på snabba yttrar. Höjdbollar, instick från utanför straffområdet och genombrott gick nästan inte alls. Där var AIKs backar varje gång.

+ AIKs effektivitet var anmärkningsvärd, i synnerhet med tanke på anfallarna- tillika målskyttarnas ringa ålder; 16 och 19 år. 35 år tillsammans, det är ett år yngre än Nisse det. Efter 2-0 missade visserligen Yasin och Isak ett väldigt bra läge vardera men då stod inte lika mycket på spel heller.

- Det egna spelet var inte alls bra och lämnar ett frågetecken inför kvällens match då AIK spelar på hemmaplan och Blåvitt har visat förut att en stabil defensiv och kontringar kan de vinna en match på Friends arena med. AIK utnyttjade Östersunds misstag och gjorde mål till stor del tack vare dessa. Blåvitt tar inte samma risker som ÖFK och då krävs det ett bättre anfallspel av AIK för att kunna skapa chanser på egen hand.

Skadeläge
AIK har som vanligt värvat skadade spelare även inför den här säsongen och Denni Avdic, Eero Markkannen och Dickson Etuhu (inte ett nyförvärv) lider väl mer eller mindre fortfarande av skador eller sviterna av skador. Den sistnämnda missar definitivt kvällens match.


Den här sammandrabbningen är en av de viktigaste matcherna på säsongen, både på läktaren och på planen, så det gäller att sjunga högre än någonsin och att Sebastian Eriksson skaver av minst tre hälsenor i första halvlek så är nog även den här matchen vunnen och vägen mot SM-guldet ligger asfalterad.

Forza Blåvitt!

tisdag 5 april 2016

Know Your Enemy: BK Häcken 6/4, Gamla Ullevi

INFÖRRAPPORT. Imorgon nalkas det hemmapremiär, media brukar vilja kalla det för ett derby... Jag nöjer mig med att säga att det är just hemmapremiär. Skönlirarna från Hisingen kommer på besök och ska än en gång visa hur man rullar boll, dribblar och filmar(Paulinho). Och förlorar med 3-0, för att sedan hyllas som det skickligaste laget i norra Europa.

Jaja, här kommer iallafall en slags rapport om 2016 års upplaga av BK Häcken. Baserad på matchen mot Elfsborg och glimtar av Svenska Cupen där Häcken tagit sig till final.

Formation: 4-3-3
Abrahamsson
Andersson-Wahlström-Sudic-Binaku
Schüller-Abubakari
Mohammed-Gustafson-Paulinho
Jeremejeff(Owoeri)

Spelsätt
Såhär såg Häckens startelva ut mot Elfsborg i omgång 1. Jeremejeff skadade sig i minut 20 och ersattes av en pigg John Owoeri som värvats från nedflyttade Åtvidaberg inför den här säsongen. Han gjorde mål nästan direkt men blåstes av för offside. Han tog sig in bakom backlinjen och tog emot djupledspassningar från Schüller och den dålige av Gustafsonsbröderna ofta och det kan bli ett hot mot ängeln med Islands bästa vänsterfot.
Som vanligt spelade de mycket boll efter marken och den en gång Blåvitt-aktuelle Rasmus Schüller var viktig i uppspelsfasen. Många av uppspelen gick via någon av de defensiva mittfältarna till Paulinho eller Gustafson som i det första fallet oftast utmanade sin gubbe på kanten, eller i det andra fallet gjorde en tuff vändningsmottagning som fick kommentatorn att utropa "vilken teknik" och sedan spela en boll i djupled till Mohammed eller Owoeri i första hand. Den dålige brodern var bra på att smyga in i den luckan som Gustav Svensson alltid härskar över och det kan bli ett problem.

De tre anfallspelarna i Häcken är farliga på kontringar, dessutom serveras passningarna av Schüller eller Gustafson på ett ofta föredömligt sätt, vilket gör att trion där fram också får chansen att kontra.

I försvarspelet såg det ut litegrann som det brukar göra för Häcken, men det var till större del än vissa gånger tidigare Elfsborgs förtjänst. Claesson, Rohdén och Emir, som återuppstått från någonstans långt ner i skiten, ställde till det rätt rejält för Häckenförsvararna, tillsammans med världens snabbaste man(pojke) Simon Hedlund. Mohammed och Andersson var starka defensivt men på andra kanten såg det inte särskilt bra ut för Häcken där Paulinho var som brassar är mest och Binaku var som Binaku är mest, vem han nu är. Hade det inte varit för att Häckens före detta ÖIS-målvakt Peter Abrahamsson helt plötsligt spelade som vår egen gamle ÖISare Bengt Andersson, då kunde Claesson gjort både 2 och 3 mål. Bengt Andersson spelar för övrigt fortfarande boll i division 5.

Spelare
+ Joel Andersson har spelat bra hela försäsongen och imponerade även i den här matchen, han är snabb, följsam och lugn i passningsspelet. Han står inför en tuff uppgift när han möter Charmören och DJ Alessi men med hjälp från Nasiru Mohammed, som också visade stor arbetsmoral utöver snabbheten och den hyfsat fina tekniken han har, blir det iallafall något lättare. Mohammed gjorde dessutom mål.

+ Peter Abrahamsson stod för en ypperlig insats i målet. Som sagt stod han i vägen för mängder av chanser i matchen och räddade definitivt Häckens seger. Å andra sidan har Elfsborg ingen Tobias Hysén som avslutar anfallen.

- Vänsterbacken Binaku såg inte särskilt vass ut i första halvlek och slog bort många bollar. Lyfte sig något i andra, iallafall defensivt men här finns det möjligheter för Ankersen och Salomonsson att få en rolig onsdagskväll. Speciellt med tanke på att Paulinho inte tar det defensiva arbetet alltför seriöst.

Skadeläge
I backlinjen saknas deras Sydafrikanske FD-landslagsspelare Tefu Mashamaite som varit stabil i Svenska cupen i år. Även Kari Arkiviuvouvo är skadad vilket får anses vara ett stort avbräck, särskilt med tanke på att ersättaren Binaku inte imponerade i matchen mot Elfsborg. Jasmin Sudic åkte även på en utvisning, precis som han gjorde senast på Gamla Ullevi, och är därmed avstängd. Det är väl både bra och dåligt för Häcken då de slipper Sudics vårdslösa tacklande och en utvisning i den här "derby"matchen istället, samtidigt som han var bra i positionsspelet och gjorde en del viktiga brytningar. Huruvida Jeremejeff kan spela är oklart.

Kom förbi Hedens fotbollsplaner innan matchen så får ni se korpens motsvarighet till Gustav Svensson jogga runt och skava hälsenor som uppvärmning.

Väl mött.

Forza Blåvitt!