På gång


lördag 10 maj 2014

Varför älskar ingen Mikael Stahre?

Svaret på den frågan kan vara mycket enkel: Han är en gammal Gnagare, han hade en romans med Den Svarta Massan, han våldtog vår själ på Gamla Ullevi en höstdag 2009, han la den tänkta festen i ruiner. Kan man överhuvudtaget kräva att någon i de blåvita leden ska kunna älska Mikael Stahre efter det? Jag tänkte skriva att det faller på sin egen orimlighet, men jag tänker ta det ett varv till.

I en tid då den kommersiella delen av fotbollen tar allt större plats, figurerar begreppet Klubbkänsla snart enbart på läktarna. Och där kanske den är starkare än någonsin tidigare, vilket jag kan se som både vitalt och en förutsättning för den goda supporterkulturen, men också en aning skrämmande. I vart fall när vi ramlar in på nämnde Mikael Stahre.

Vad är den blåvita själen? Vad gör oss till Änglar i ordets rätta bemärkelse? Mikael Stahre lever och andas fotboll. Hans hjärta är omhuldat av läder från en fotboll, hans vener är skosnören från en fotbollssko och blodet som flyter däri är svett spetsat med erytrocyter, leukocyter och trombocyter. Ett sätt att ta sig an fotbollen som älskas av människor som har den blåvita själen inom sig.

Utflykten till Grekland till trots, är Mikael Stahre en vinnare. SM-guld, vinster i Svenska cupen, utnämnd till året tränare mardrömsåret 2009. Hur man än vrider och vänder på det vet Mikael Stahre hur det känns att vinna. En känsla som älskas av människor som har den blåvita själen inom sig.

Han är ödmjuk inför uppdraget. Han inser sina begränsningar, och omger sig med rätt personer för att kunna utföra sitt uppdrag till fullo. För att kunna hålla hög intensitet och kvalitet på träningarna, för att kunna vinna matcher, för att kunna nå titlarna. En ödmjukhet och fokusering som älskas av människor som har den blåvita själen inom sig.

Han är en skön personlighet, trots att han är stockholmare. Han tar sig an media och fans på ett behagligt och trivsamt sätt. Men han släpper aldrig professionaliteten inför sitt uppdrag. Fotboll är fotboll, och fotboll går ut på att vinna. Allting handlar om det. Ett karaktärsdrag som älskas av människor som har den blåvita själen inom sig.

Men tillbaka till ruta ett; Mikael Stahres förflutna lämnar honom aldrig. I vissa ögon är han för alltid en Gnagare, en råtta, ett svin. Trots att han är huvudtränare i föreningen vi älskar, IFK Göteborg. Trots att han varje dag lägger all sin energi i föreningen vi älskar. Trots att han bär våra kläder, trots att han gör allt i sin makt för att vi åter ska få uppleva känslan av att vara bäst. Är ex. Mikael Stahre mindre blåvit än de som från läktaren skriker att han är en hora?

När Mikael Stahre tillträdde som tränare för IFK Göteborg, sa jag till mig själv att han får tre år på sig. Inom denna tid ska han ha levererat, efter tre år kan vi utvärdera hans tid. Vi nådde en tredjeplats förra säsongen och vann cupen. Men titlar räknas i SM-guld, och nu är det 22 matcher kvar att spela om för att uppnå detta. Vi ligger på sjätte plats, med 6 poäng upp till toppen. Ropen om Mikael Stahres avgång ekar emellanåt mellan husväggarna i Göteborg, i frustration över blekt spel, ifrågasatta laguttagningar och för få inspelade poäng. Det är inte svårt att förstå den reaktionen. Men det är heller inte svårt att kritisera den.

Senast vi tog guld låg Blåvitt på åttonde plats efter 14 spelade omgångar, med 8 poäng upp till toppen. Och då spelades endast 26 omgångar i Allsvenskan. Visst, förutsättningarna är annorlunda i år (då fanns det inget lag som skulle promenera hem Allsvenskan..), men vändningen kanske kommer redan i morgon mot Örebro på Gamla Ullevi? Med Mikael Stahre vid sidlinjen. Ackompanjerad av tusentals blåvita änglar.

Så, varför älskar ingen Mikael Stahre är möjligen en både obefogad, provocerande, orättvis och felställd fråga. Älskad eller inte må vara sekundärt eller kanske helt ovidkommande för många, men rymmer inte också den blåvita själen Mikael Stahre?