Därför har Sverige en intressant utmaning på måndag kväll. Men trots hemmaplan så har Ukraina en hel del problem med sitt lag. Deras stjärnor har i de flesta fall stagnerat i sina respektive karriärer, den nya generationen är inte lika talangfull och utan gratisplatsen till mästerskapet är det högst tveksamt om de hade haft förmågan att gå till slutspel. Låt oss därför titta lite på Ukrainas trupp och särskilt på de mest intressanta spelare de skulle kunna matcha på måndag.
Stjärnorna:
Anatolij Tymosjtjuk, 33, Bayern München.
Det här är Ukrainas tveklöst bästa spelare i upplagan 2012. På hemmaplan råder det ingen tvekan om att så är fallet, då han allmänt ses som härföraren i landslaget och den enda i truppen som har spelat fler matcher (115 landskamper sedan debuten 2000) i den gulblåa dressen än superstjärnan "Sheva". Konspirationsteoretikerna skyllde nyligen Bayern Münchens förlust i Champions League-finalen på Tymosjtjuk, men håller man sig undan foliehatten så är det den här killen Sverige behöver passera i vår offensiv - för att kunna lucka upp det rätt dåliga försvar vi möter. Trots eventuella oturstendenser hos honom. Dessutom var han en av de drygt tio spelare som ska ha insjuknat i magsjuka inför genralrepetitionen mot Turkiet (förlust 0-2, se video nedan) och kanske inte är helt fit for fight till på måndag.
Andrej Sjevtjenko, 35, Dynamo Kiev.
Alla som inte legat gömda under en sten de senaste decennierna vet vem den här killen är. Han var en målskytt av absoluta världsklass i AC Milan under många år och gick sedan vidare till Chelsea där han frälste London-borna många gånger om. Men i dag spelar han en lite mer undanskymd roll i sin moderklubb dit han återvänt och fortfarande kan dominera. I landslaget är han dock mer av en symbol än kvalitativ spelare i dag - även om en sylvass anfallare aldrig får underskattas. Sjevtjenko är mannen som är på rätt plats i rätt tid och som gör det svåra på ett sätt så att det ser busenkelt ut. Ukrainsk fotbolls största genom tiderna.
Andrij Jarmolenko, 22, Dynamo Kiev.
Men va? Var inte den naturliga tredje stjärnan i en sådan här sammanställning Andrij Voronin, 32, som fram till sin megaflopp i England var Ukrainas enda kvarvarande superstar från den gyllene generationen här ovan? Jo, kanske. Men nu är det så att jag inte imponeras särskilt av de prestatinoer Voronin gjort på senare år - men har dock fått upp ögonen för den här nya unga killen Jarmolenko när Ukraina visats på tv. Han är en irrationell spelare som kombinerar speed med styrka från sin ytterposition på ett sätt som inger respekt. Är med all sannolikhet aktuell för spel i någon av toppklubbarna i England eller Tyskland samma minut som EM är över. Men fick enligt uppgift samma magsjuka som redan nämnts, vilket gör hans status inför måndagen oklar.
Ukrainas EM-genrep:
Österrike 3 - 2 Ukraina
Turkiet 2 - 0 Ukraina
Nu har jag inte sett hela matcher, men en kort liten You Tube-studie ger vissa enklare indikationer på de brister våra värdar besitter spelmässigt, brister som Sverige kan utnyttja nu på måndag. Ukraina har i de här två matcherna haft uppenbara problem med att deras försvar blivit väldigt bolltittande. Backlinjen verkar inte hantera nästa steg i anfallsfasen - både i djupled som sidled - efter det att bollhållaren släppt den.
I matchen mot Österrike skapades problemen framför allt från kantspel med enkla snett-inåt-bakåt-passningar. Eftersom ukrainarna, inte bara i försvar men även på mittfält, var så upptagna med att stirra på bollhållaren och hans eventuella löpvägar fanns det gott om utrymme för anfallare och mittfältare att krypa upp i.
 |
| Rött markerar bolltittande, gult exempel på ytorna som uppstår. |
Nu är bilden här ovanför är naturligtvis extremt förenklad och skrapar bara på ytan - men ger ändå en viss idé om hur Sverige kan utnyttja Ukrainas stundtals väldigt stabbiga försvar. Ukraina stöter mot bollhållare utan en tydlig zonfördelning, så både Österrike och Turkiet har kunnat skapa problem genom att hålla i boll på kant och sedan fördela in den i sidled till spelare runt staffområdesgränsen. Eftersom Ukraina stått och tittat på bollen och dess fördelare har de en tendens att inte hålla uppsikt över spelarna som kommer inrusande på andra offensiva ytor. Men framför allt har de problem med att låta spelare släpa kvar i nyckelytor och därmed förhindra motståndarna från att kontrollera dessa.
Det motsägelsefulla är att Sverige har lite liknande problem i vår backlinje, vilket (i kombination med att Ukraina är förhållandevis duktiga på individuella situationer och man mot man-spel) gör att råden på många vis gäller åt bägge håll. Men en stor skillnad är att Sverige är långt - och då menar jag l-å-n-g-t bättre i sitt zonförsvar. Spontant känns det som att Ukraina måste lita på individuella prestationer av typen "finta en gubbe och gå på instick mot andra stolpen" eller "döna för kung och fosterland från 20 meter" för att penetrera det svenska försvaret.
För Sverige räcker det nog med att spela bollen i sidled.
Då lär det en jävla hönsgård i "halvryssarnas" försvar.