På gång


torsdag 30 juni 2005

Ny frisyr, band i hand och afrikan? Välkommen till Blåvitt!















När Mamadou Diallou aka Big Mama prestenterades som klar för Blåvitt så hade han med sig ett kassettband upp till Kamratgården. Bandet räckte han över till vår ordförande och sa "Play this when I scoore in every game" med ett stort flin. Killen var en positiv diva i dess bästa möjliga bemärkelse. En fixstjärna som skapade positiva rubriker.
Exempelvis som när han en bit in på säsongen kom med mössa till matchsamlingen. Han flinade, skojade och var lika glad som alltid. Sedan bytte han om med sin mössa på. När alla var klara för att gå ut inför matchen drog han av sig mössan och visade killarna en Blåvitfärgad kalufs. Han pekade på sitt blåvita hår och sa:
- This is how it should be guys. Who is the IFK man now? (ungefärligt citat)
Fy fan vilken skön snubbe.

Ett "tag" senare kom Ijeh. Under sanslöst pompa och ståt på Stora Teatern hyllades han som en mindre landshjälte eller nåt. Det jag fram till nu inte kopplat ihop är att även han kom med ett kassettband. På det fanns hans egna raplåt som inte bara spelades i teaterns blåvita väckelsemöte utan även i andra former. Ijeh kom han med iklädd en mössa, men tyvärr dök aldrig en Blåvit kalufs upp när mössan åkte väck. Men leka med sina frisyrer kunde han i alla fall.

Så om ni undrar vem som blir Blåvitts nästa "fix-stjärna" med star quality ska ni leta efter en mörk kille som behärskar engelska, älskar mössor och frisyrbyten men som tyvärr inte får ut max av sin potential när han väl skrivit på för oss. Spelar Ruud Gullit fortfarande?

Noterat efter 4-0 mot Halmstad

Jag gillar att notera saker. Det gäller att ha ett bra minne, eller penna och papper.
  • Jag förundras fortfarande över att IFK lyckas med sina hörnor. Det handlar, som jag förstått det, om två varianter, antingen slås bollen mot första stolpen, nära mål, för att nickskarvas vidare bakåt eller nickas direkt mot mål, eller så är det en hårt slagen hörna mot bortre stolpen, ganska nära mål. Säg inget om det här till någon utomstående bara, för det verkar som att motståndartränarna har riktigt svårt med att genomskåda de två varianter vi har. 10 hörnmål på 12 matcher är inte fy skam. Jag är mest orolig för hur vi ska göra mål när varianterna inte går hem längre.
  • Mina förhoppningar om tio vinster i rad är nu så gott som infriade. Två vinster mot Gefle, HBK borta, Häcken hemma, HIF borta, Kalmar hemma, Ellos borta, ÖIS borta och Giffarna borta ska faktiskt inte vara en omöjlighet, efter det stöter på patrull i form av Djurgården och MFF hemma, vilket kan bli knivigt. Men då har vi redan tabellraden 14 5 2 och 47 poäng. Då, med fem matcher kvar och en så jämn serie som det är i år så är pytten snart färdig! Drömmer jag igen?
  • Så fort Mourad är nära bollen är det lika bra att förvänta sig en frispark. Det gör saken så mycket enklare, och man slipper bli upprörd. Det är ju synd om grabben, att han är lite storväxt.
  • Domarstandarden i år måste vara den sämsta jag någonsin har varit med om. Två solklara straffar går vi miste om. Men ofrivillig hands ute på planen går det så klart bra att blåsa för (men inte i straffområdet, då är den ofrivillig med stort o), samt de där lägena som skapas som blir avblåsta för den offside som hädanefter kommer att refereras till som "om anfallaren lyckas rycka sig fri måste han ju ha stått i offsideposition för ingen springer snabbare än backlinjen"-offsiden.
  • Varför lät man inte Risp få en riktig avslutningsmatch genom att ta ut honom i truppen mot Victoria Rosport förra helgen förresten? Killen är värdig en riktig avslutning, och det hade definitivt lockat fler än det tusental som sökte sig dit för att se juniorerna spöa ett korpgäng.
  • Ijeh till FCK för en struntsumma? Avgå alla!
Ceterum censeo Gamla Ullevi esse delendam.
För övrigt anser jag att Gamla Ullevi bör förstöras.

tisdag 28 juni 2005

Seb petad imorgon...















TRÄNINGSRAPPORT Ni som inte trodde Seb kunde göra två på foten. Här är bildbeviset. På dagens träning försökte Cliff dessutom lära Seb att göra ett par på vänstern. Träningspasset var kolungt och ett litet minireportage med mer bilder från träningen, för bloggen, presenteras här.

Dagens berg-och-dalbana

Så var det igång igen. Vaknar upp, känner bördan av att IFK inte har tätkänning i Allsvenskan längre. Befinner mig längst ner i den djupaste dalen. Sen drar det igång.

Efter tre-fyra timmar börjar det. Först kommer det ganska väntade, när Hankins/Frankie påstår att Thomas Olsson med största sannolikhet är klar för Blåvitt. Skönt, äntligen en värvning, och på rätt position för en gångs skull. Tåget tuffar sakta upp för första backen. Sen kommer nyheter från dagens träning om en Ijeh som från ena rapporten har gjort månadens bästa träning, från andra rapporten talas det om hur skärrad han verkade när en polisbil dök upp vid sidan av plan. Backen nedåt. Jag kastas åt vänster och höger, undrar vem jag ska tro på. Hoppas på att Ijeh är igång igen och känner hur han och Mild kommer att göra en kanonmatch på onsdag. Tåget är uppe på toppen igen. Sen tänker jag tillbaka lite, på Milds sega spel mot ett korpgäng från Luxemburg, på Risps avsked, på Sellas missade friläge mot Häcken. Lååång tunnel. Sen kommer ytterligare rykten om osannolika nyförvärv, eller en dansk vid namn Søren. Det kan ju inte slå fel. Det går uppåt. Det kittlar lite i magen. Sen tar jag mod till mig och kollar upp dagens resultat. Vinster för alla tre så kallade topplag. Förlust mot Halmstad och det är nio poäng upp till toppen. Tvärbroms.

Det är dags att något händer. Jag känner på mig att årets vinstrad börjar på onsdag. Åtminstone tio vinster i rad kommer det att bli. Om man får tillåta sig själv att drömma lite.

måndag 27 juni 2005

Thomas Olsson klar för Blåvitt imorn?


















SILLY SEASON Enligt tre olika obekräftade men trovärdiga rykteskanaler kring den svenska fotbollsscenen så gör IFK Göteborg under tisdagen klart med Malmö FF:s innermittfältare Thomas Olsson.

Kontraktet är ännu tydligen ej underskivet men ett muntligt avtal mellan IFK och spelaren ska ha kommit fram under måndagen. Kontraktet lyder som det verkar på 2,5 år och det halvår som Olsson har kvar för Malmö får IFK lösa för en väldigt rimlig summa. Två olika summor har nämnts, 1 miljon kronor och 1,9 miljoner kronor. Olsson ska uppenbarligen upp till Göteborg för att under ett "hemligt" möte med vår kära klubbdirektör under tisdagen signera kontraktet.

Som Blåvita fans bör man med andra ord verkligen hoppas att Olsson inte går och långtidsskadar sig ikväll (om han får spela, vilket han verkar göra). Han kanske har den goda smaken att "råka" stämpla Afonso över tårna istället...

UPDATE- 01:00 den 1 Juli 2005: Thomas Olsson berättar att han accepterat Blåvitts bud. 5 dagar efter Bloggens avslöjande om övergången.

Kvinnorna på Hisingen...














Laul fick brev (fanmail) från Kuba på söndagen, Bara Ben vill inte vara sämre och mailar därför ikväll honom från en annan vacker ö: Hisingen.

"Tjabba! Läser med nöje din blogg från ett litet krypin på Hisingen. Aftonbladet.se har fått ett helt nytt värde! Hisingen är fantastiskt, du hade älskat det. 100 procent säkert. Eller som dom utrycker det här, "0,140 miljoner invånare, 0,0070 miljon landslagsspelare". Ölen kostar under 30 spänn styck och kvinnorna är välsvarvade till tusen. Kör hårt!/Glenn – som beställt en fotbollströja med Mild från några vänner i Göteborg."

Update: Laul tog passningen med en snygg nertagning.

söndag 26 juni 2005

Konsten att plåga sig själv

Jag tänkte inleda med en kort presentation av mig själv, som ny skribent på Bara ben... Jag är i nuläget en 21-årig chalmerist sedan ett år och IFK:are sedan tioårsåldern. Sedan dess har det gått ett decennium, ett antal minnen, lyckorus, matchbiljetter, sorger och bedrövelser. Övervägande det senare. Jag kommer förmodligen att tillhöra årskullen som växte upp till att bli äkta IFK:are precis efter Blåvitts europaäventyr och gulddagar och som kommer hinna bli för gamla för att kunna fira nästa guld... Det är sorgligt att säga att min gladaste stund som Ängel är planinvasionen efter 2-0 mot VF på Gamla i kvalet 2002. Jag har missat allt det roliga.

Vi fotbollsidioter kan konsten att plåga oss själva. Vi föds in i vårt egna personliga Dantes Inferno. Vi växer upp gåendes längs vår egna Via Dolorosa, bärandes en börda vi inte klarar av, i tron om att allt kommer att ordna sig till slut. Vi har fel. Måhända att vi någon gång på vägen får glädjas över ett sent kvitteringsmål hemma mot Elfsborg eller en sjumatchers segersvit, men inte fan är slutstationen något annat än Golgata, korsfästningen. Lidandet. Jag går hem från hållplatsen vid Axel Dahlströms Torg kvällen den 22 juni när tanken plötsligt slår mig. "Vad fan håller vi på med?" frågar jag min kompis. "Det är ju bara skit att vara sportintresserad". Han svarar inte. För det är ju sant. Ett liv som totalt sportointresserad måste ju vara drömmen.

IFK torskar med 3-0 mot Assyriska. Inte ens ett "jaha" skulle man slänga ur sig när man snabbt bläddrar förbi sportsidorna i Metro, som man läser på väg till Chalmers. De där 160 kronorna skulle man kunna gå på bio för, och se inte en, utan två spånnande actionfilmer där man garanterat vet att De Goda vinner i slutändan. Kvällsblaskornas skriverier om skattefusk i Allsvenskan skulle man följa småljumt, mest för att man irriterar sig på de där jävla idrottsföreningarna som alltid myglar med skatten. Men nej, istället har man alltså valt (valt och valt...) Via Dolorosa, Lidandets Väg. Man har sina personliga sju sorgedagar efter den svidande förlusten mot nykomlingen, man kastar 160 spänn i sjön när man går och ser ett sömnpiller utan dess like, som dessutom slutar med att De Goda långsamt torteras till döds, och man får panikångest och svårt att andas varje gång blaskorna skriver något nytt om justitiemordet.

Det största problemet är kanske inte själva beroendet av det som Vi kallar fotboll, och De Andra kallar idioti. Det största problemet är att till skillnad från alla andra beroenden, rökning, snusning, spel, alkohol och allt vad det är, så kan man inte bli kvitt det. Har man en gång blivit beroende går det inte att ta sig ur lidandet. Jag har hört och läst om tio-, hundra- och tusentals människor som slutat röka, snusa, spela och dricka. Jag har inte hört om en enda inbiten Ängel som tagit sig ur sitt beroende. Devisen En gång Kamrat – Alltid Kamrat är slående sann.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Förutom det omöjliga att lösa sig från sitt beroende, är det en sak till som skiljer sig markant från de andra. Och i den här bemärkelsen är vi verkligen idioter. Vi spenderar våra kronor och timmar utan att ha någon som helst aning om vad det är vi kommer att få. En rökare och en snusare får den avslappnande känslan, en spelberoende får alltid spänningen, en alkoholist får sin fylla. Vi går på fotboll och tar frivilligt del i något som vi tror ska släcka vår törst, något som nästan alltid slutar i lidande. För inte kan väl någon komma och påstå att denne har blivit en lyckligare person av att ha sett IFK spela? Kanske finner vi bara den riktiga lyckan innan en match, innan en säsong, innan en final? Det handlar kanske mer om längtan efter guld, snarare än guldet självt.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
För visst är det så att lyckan trots allt infinner sig på vägen. På vägen mot SM-guld, på vägen mot final i Svenska Cupen, på vägen mot final i Royal League. Att man som IFK:are på senare tid vänjt sig vid att målet ändå bara är ett än större lidande än föregående mål får man acceptera, och istället glädjas över de små stunderna på vägen dit. T ex det där kvitteringsmålet mot Elfsborg, eller den där gången då man lyckades hålla sig kvar i Allsvenskan, eller stoltheten i att i alla fall vara bättre än lag som Rosenborg, Bröndby och Vålerenga.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
Kanske finns lyckan närmare den här dagen än ett hägrande SM-guld? Är det egentligen inte så att vi är alltid är nöjda med en vinst? Suktar vi inte alltid efter för mycket? Kanske slipper vi det eviga lidandet om vi sätter upp mindre krävande mål. Den 10 november 2002 var vi definitivt lyckligare än vi var den 30 oktober 2004. Trots att det senare innebar en placering nio snäpp högre upp i tabellen. Led vi inte mindre efter matchen som höll oss kvar i Allsvenskan än efter matchen som innebar en tredjeplats? Trots att det senare uppenbarligen var en bättre prestation.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Det är de små stunderna som gör det. Jublet med 11 000 andra när Risp nickar in 1-0 mot Häcken. Förtvivlan när Seb fjösar straffen rakt på målvakten mot FCK. Det är de odödliga ögonblicken som gör en verkligt lycklig. De där händelserna som inträffar blott en gång. Det är kanske det som skiljer oss från De Andra? Medan de är fast i sitt beroende som gång på gång ger samma avslappnande känsla, spänning, eller fylla, så får vi varje gång en ny sorts... lidande. Antingen det bara går ut på att dra en lättnadens suck när Hjalle sätter sin straff så att han slipper spott och spe för bara en kort stund, eller en lättnadens suck för att IFK kommer att slippa betala restskatt, så är det i hur som helst frågan om två helt olika upplevelser. Och innan dess, frågan om två helt olika lidanden. I förhoppningen om att det inte bara är idioti vi sysslar med, stämmer jag in i Tyler Durdens ord: "Without pain, without sacrifice, we would have nothing." Kanske är det så att det snarare är De Andra som lever ett fattigt liv? Jag och kompisen går vidare.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

lördag 25 juni 2005

Cliff leder Blåvitt ut i Europa...



MATCHRAPPORT När Dennis Jonsson beräknades få ett skadeuppehåll på mellan 4-5 månader i våras var det få som trodde vi skulle få se den urblåvita backbjässen på plan innan tidigast augusti månad. Ikväll ledde han Blåvitt till seger i första kvalrundan av Intertotocupen.

Med 3-1 (sammanlagt 5-2) besegrade Blåvitt ett FC Victoria Rosport som mest liknade ett benknäckargäng från engelska korpligan. Kvällens match innehöll få dramatiska insatser där tvåmålsskytten Dennis Jonsson var det lysande undantaget. Dels hann han med att sätta skallen till två bollar i nät men spelade även stabilt bakåt och förlorade inte en nickduell under hela matchen. Ett styrkebesked i dessa dagar då Fredrik Risp inte längre är disponibel efter sin proffsflykt till Turkiet. Dennis som gjort en rekordsnabb comeback där han pressat rehabiliteringstiden från först kalkylerade 5 månader till endast 2,5 månader slåss nu åter på allvar om en plats i Allsvenska elvan. Håkan Mild, Adam Johansson och Dennis Jonsson var de tre spelare med störst A-lagsmeriter som idag ställdes på plan som cuprepresentanter för vårt Blåvitt.

Håkan "Tjalle" Mild är som bekant tillbaka även han från ett längre skadeuppehåll visade tyvärr som i Häckenmatchen på en bristande form rent spelmässigt där han inte alls har lyckats pumpa igång maskineriet som vi är vana att se honom. Med tanke på det ganska mediokra motståndet så är det inte direkt någon stjärnglans på det faktum att Håkan enkelt vann de flesta av sina närkamper, tvärtom var det lite oroväckande att han inte verkade ha mer att ge i vissa lägen. Självfallet är motivationen mot det dåliga motståndet ett problem för den mångfaldiga landslagsmannen men Håkan måste lyfta sig ett par snäpp om han ska bli en tillgång i höstens guldrace för Änglarna.

Adam Johansson (även han med efter sin skada) var med och lyfte igång det spel som Blåvitt försökte föra mot ett Victoria Rosport som var väldigt medvetna om att de spelade mot ett övermäktigt motstånd. Efter att Dennis på hörna i första spelminuten nickat in det Blåvita ledningsmålet hade Rosport i pincip endast en riktig chans i första halvlek- och den resulterade i mål. Det var efter ett visst schabbel/missförstånd på vår defensiva vänsterkant som bollen på ett motlägg hamnade mitt i vad som inom puckey skulle kallas skottsektorn och vips hade matchen kvitterats ackompanjerat av ett rassel bakom en för dagen spelande Alvbåge.

Alvbåge som inte fått spela knappt en minut den här säsongen kunde med lite otur fått sig en riktig mardrömsdag då Rosport i andra halvleken, fortfarande vid ställningen 1-1 fick på ett mycket bra halvvolleyskott från högerkanten av straffområdet som dock seglade en knapp meter över kryssribban. Efter Dennis stabila 2-1 nick på ännu en fast situation gav Rosport upp allt hopp helt och ägnade sig mest åt att ligga på mattan och filma. Frågan är om inte killarna i rött för dagen haft större chanser att komma in på scenskolan än vinna mot ett B-lagsbetonat Blåvitt. Hursomhelst avslutades matchen efter en snygg skarvnick av Marcus Berg och Blåvitt marscherade ett steg närmare ett "riktigt" Europaspel i höst...

torsdag 23 juni 2005

Laul näckar för de svenska fotbollsfansen...


Saxat från Alltid Blåvitts forum:

en kompis kompis till mig (han är bajare) blev involverad i en mejlväxling med laul för ett tag sen. nämnda mejlväxling blev snart ganska hetlevrad, som så ofta är fallet i dessa kretsar. i en bisats i en epistel kallar därför bajaren Laul för "en knubbig sportjournalist" eller nåt ditåt.
varpå Laul replikerar med ordet "knubbig?" och bifogar ett ENORMT FOTO AV SIN EGEN NAKNA ÖVERKROPP, där man då alltså ska notera att robert laul faktiskt inte alls är knubbig. han är inte klok den mannen.



UPDATE: Laul har humor för fan!