SMÅTT & GÔTT. Mild presenterade en sent kommen julklapp på juldagen i form av U 21-landslagsmannen och numera före detta gaisaren Pär Ericsson. Det är visserligen en ganska bra julklapp men mest av allt önskar jag mig något helt annat. Jag önskar ett nyårslöfte av Håkan Mild.
Jag drömmer om en säsong där vi inte säljer bort våra chanser att nå ut i Europa. Det går inte att göra som i år och sälja två av de mest tongivande spelarna från vårsäsongen och tro att man har någonting att göra i Europa då. 2008 såldes det visserligen inga spelare men det blev ändå snöpligt respass mot Basel. Å andra sidan var det ett lag nästan helt utan erfarenhet av internationellt cupspel (Alexandersson och TO de enda undantagen). Jag vill ha en höstsäsong som inleds med ett europaspel som kan ta sin grund i följande önskningar:
- laget har erfarenhet av europaspel
- laget är intakt sedan vårsäsongen.
Den första punkten beror delvis på den andra, men inte helt. Mot Hapoel Tel Aviv hade vi trots att vi sålt Bjärsmyr och Wernbloom ett antal spelare som var kvar sedan Champions League-kvalet 2008 och alltså hade en del erfarenhet av allvarligare typer av europamatcher. Men det räckte, som vi märkte, inte särskilt långt. Och det kommer inte räcka längre 2010, eller 2011, eller 2012 heller.
Jag vet att det är en utopi att tro att det ska gå att uppfylla de här två kraven varje år. Det är naivt att tro att vi inte kommer att behöva sälja viktiga spelare lite då och då och det är nästan lika naivt att tro att vi alltid ska kunna sälja dessa spelare mellan säsongerna istället för mitt i säsongerna (i alla fall så länge som vi spelar vår-höst). Men är det en utopi, är det naivt, att tro att vi åtminstone varannat år ska kunna stå med en samspelad och intakt trupp inför europacupspelet? Jag vill inte tro det.
Vill Blåvitt ge oss det löftet? Besanna den drömmen?
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
I och med en rekordtidig allsvensk start aktualiseras återigen frågan om vår-höst eller höst-vår. Tävlingssäsongen drar igång med supercupfinalen på Råsunda den 7 mars och "på riktigt" veckan därefter med premiärer från Helsingborg i söder till Gävle i norr. På den punkten kommer Allsvenskan inte att skilja sig ett dugg från danska Superligaen som drar igång vårsäsongen med omgång 19 och 20 samma helger. Danskarna kör som bekant höst-vår sedan säsongen 1991–92 och den enda reella skillnaden gentemot den allsvenska säsongen kommer nu att vara att deras höstsäsong slutar en vecka in i december medan den svenska säsongen slutar en månad tidigare (i år i form av cupfinalen).
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag egentligen föredrar. Det finns stora nackdelar med höst-vår i form av det svenska klimatet, men sett till de enorma nackdelar med vår-höst som vi upplevt på den senaste tiden är det nästan så att man på allvar måste börja undersöka om det inte är dags för en serieomläggning. Att spela en bra bit in i november är redan möjligt. Inte minst kommer det att förenklas ytterligare genom att svensk arenastandard skjutit i höjden det senaste året och kommer fortsätta göra så ett par år framöver. Det är inte otänkbart att spela en avslutande höstomgång ett par tre veckor in i november och i ett sådant scenario ligger vi bara någon vecka från den danska modellen. "Men ett jävla uppehåll på flera månader över vintern" är ett vanligt klagomål. Visst, det blir någonstans runt 13-15 veckor utan spel. Å andra sidan har vi framåt sommaren ett nio veckor långt uppehåll i år. Jag tror inte att supporterkulturen eller stämningen eller spänningen dör av det. Gör åtminstone en seriös utvärdering av vad det skulle innebära för svensk fotboll.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Appropå förändringar har SvFF äntligen fått tummen ur röven och beslutat om att det från och med 2010 finns sju platser på avbytarbänken att tillgå.
Vilka som drar mest nytta av det? Förhoppningsvis det lag som vågar vinna matcher med mer än ett mål och dessutom har ett antal lovande juniorer som står och stampar på tröskeln till A-laget och suktar efter erfarenhet i just de matcher som redan är avgjorda. Ledtråd: Jag pratar inte om AIK.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
När UEFA Europa League drar igång nästa sommar kommer Blåvitt likt i somras att gå in som oseedade i tredje omgången i form av andraplaceringarna i Allsvenskan och Cupen. Detta innebär också att man är oseedade i en eventuell fjärde omgång. Samma lagkoefficient skulle också inneburit oseedad lottning i en trejde och fjärde omgång av Champions League-kvalet. Det håller inte i längden och det är här man kan återknyta till det tidigare resonemanget om att inte alltid stå dåligt förberedd inför europaspelet.
Playoff-omgångarna (eller fjärde kvalrundan) och gruppspelen i CL och EL är lite—trots Platinis godhjärtade försök att luckra upp giganternas dominans—som en platå av möjligheter på toppen av ett brant berg. Så fort man kommit upp öppnar sig världen och så länge man inte gör bort sig rejält kommer man fortsatt att kunna hålla sig där uppe. Men befinner man sig nere vid bergets fot ser det ut att vara en näst intill omöjlig uppgift att bemästra. I grunden handlar det bara om att få till ett lyckosamt försök en enda gång för att därefter kunna rida på den framgångsvågen de närmsta åren.
Ta till exempel Odense Boldklub. 2006–07 lyckades de slå ut Hertha Berlin i sista kvalrundan till dåvarande Uefacupen. Det blev en vinst mot Heerenveen, en oavgjord mot Lens och två förluster i gruppspelet. Den framgången står för 60 % av OB:s nuvarande lagkoefficient, den framgången kan de även leva på fram till och med säsongen 2011–12. Det är en framgång som garanterar seedning i de tredje rundorna av kvalspelet och i lyckosamma fall även kan leda till seedning i de fjärde och avslutande rundorna. Som i år då OB seedades i EL:s sista kvalomgång men oturligt nog för dem lottades mot Genoa och blev utslagna.
Principen är ändå att en enda framgång i princip garanterar ett relativt framgångsrikt europacupspel för de fem kommande åren. Det gäller bara att hitta den där enda framgången så att man kommer förbi det brantaste partiet på berget. För när man väl är där är det så oerhört mycket lättare att återupprepa den där framgången var femte år för att hålla sig kvar på platån, eftersom man inte behöver klättra berget från grunden längre. Eller för att dra en annan liknelse som kanske tilltalar nintendogenerationen. Det är som att lyckas klara den första svinsvåra delen av banan på Super Mario World och komma till sparpunkten i mitten. De närmsta fem liven kan man spendera på att klara andra delen av banan utan att behöva göra om allt från början igen.
Men för att överhuvudtaget komma så långt behöver man gå in för det. Det är här Blåvitt står vid vägskälet. Vågar man ta risken att få ett par år utan större transferinkomster för att verkligen satsa på att komma upp på bergväggen, eller ska man för evigt banka pannan blodig utan att göra några riktiga försök?
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Det går att spinna vidare i all oändlighet på temat. Fortsättningen går enligt linjerna att för att våga ta risken måste man ha en stabil ekonomisk grund och för att ha en stabil ekonomisk grund så...
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Utöver mina önskningar har jag också en dröm. En dröm om en egen arena. Jag har alltid varit positivt inställd till en samägd arena och jag kommer nog alltid att vara det. Det finns inget egenvärde i att äga sin arena om man inte får ut något exklusivt av det, som Parken i Köpenhamn, Ullevi i Göteborg eller nya Nationalarenan i Solna. FCK köpte Parken för en back läsk och tre påsar chips och har kunnat leva på sina exklusiva avtal med landslaget och artister. Det är inget rimligt alternativ för en allsvensk klubb. Men efter det kommersiella och byggnadsmässiga jättemisslyckande som kallas Gamla Ullevi börjar ändå tankarna gå mot att ha allt i egna händer.
På väg till Kamratgården för ungefär två månader sedan såg jag det perfekta läget. Vår alldeles egen arena precis nedanför Kamratgården, på ytan som för tillfället upptas av den övergivna Synvillan. Det hade varit det ultimata läget ur alla möjliga aspekter. Nära Blåvitts hem, redan befintlig lokaltrafik och ett lagom centralt läge. Det hade varit för bra för att vara sant att bygga vår alldeles egna hemmaplan där. Det kommer förmodligen att förbli för bra för att vara sant också då man verkar ha bestämt sig för att bygga bostäder på området. Att läsa det krossade mitt hjärta.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Glöm för fan inte att förnya era årskort. Eller att köpa ett om ni inte hade något förra säsongen (vad man nu skulle ha för anledning till det).
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Jag drömmer om att någon gång i månadsskiftet juli-augusti 2010 stå på någon skum stadion i något skumt land i Europa och se Blåvitt ställa upp med följande elva:
Kim Christensen
Adam Johansson - Ragnar Sigurdsson - Kalle Svensson - Tuomo Turunen
Gustav Svensson - Sebastian Eriksson
Stefan Selakovic - Theodor Bjarnason - Robin Söder
Tobias Hysén
Med en bänk bestående av Markus Sandberg, Erik Lund, Mikael Dyrestam, Thomas Olsson, Hannes Stiller, Pär Ericsson och Niklas Bärkroth. Det är en dröm som grundar sig i att Kalle hittar sin form från våren 2006 och att Mukki visar sig vara lika bra som vänsterback som han faktiskt var under andra halvlek mot Elfsborg i höstas. I annat fall får Dyrestam, Lund och Hjalmar fylla luckorna.
Det är en elva som kan utmana lag i Hapoel Tel Avivs kaliber på riktigt. Det är en dröm som inte är allt för overklig.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Mild gör rätt för det mesta men jag kan inte hålla med honom om att tolv lag i Allsvenskan hade varit bättre för svensk fotboll än den sextonlagsserie vi har nu. Att lyckas i Europa handlar inte om hurvida man mött Åtvidaberg, Malmö FF och Halmstad två gånger vardera eller Malmö FF och Halmstad tre gånger vardera. Det handlar om andra faktorer. Bland annat att behålla sina spelare över sommaruppehållet.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Det borde för övrigt ses som ett sundhetstecken att ett mindre allsvenskt lag säljer spelare till ett allsvenskt topplag. Är det något som måste luckras upp för att svensk fotboll ska få det toppskikt av klubbar som behövs för att få en stabil grund att nå ut i Europa från så är det att botten- och mittenlagen slutar vägra sälja sina bästa spelare inom Sverige. Wiltons, Makondeles, Jawos, Keenes, Stephensons, Oremos och nu Pär Ericssons övergångar (trots att vissa i efterhand var en katastrof för köpande lag...) är nödvändiga för att svensk fotboll inte ska urlakas på kvalitet utan att den först bidragit ute i Europa.
Är det förresten en slump att det är just de uppräknade spelarna som varit så angelägna att fly från sina respektive klubbar att de kunnat tänka sig att flytta inom Sverige och inte bara fokuserat på utlandet? I think not. Det finns ett tydligt samband. Ledtråd: Den gemensamma nämnaren börjar på G och slutar på -efle eller -ais.
«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»
Att värva värmländskt brukar gå hem i Blåvitt. Arne Nyberg, Gunnar 'Säffle' Andersson (preventiv diss: läs lite Blåvitthistoria era jävla snorvalpar), Sven-Göran 'Svennis' Eriksson, Magnus 'Ölme' Johansson, Marcus Berg. Dags för Pär Ericsson att slå sig in i den skaran?
NYÅRSKRÖNIKA. Då var sista dagen detta årtionde här. I natt när jag står någonstans kring Redbergsplatsen i vinterkylan och tittar på alla fyrverkerier kommer jag att blicka tillbaka på ett 2009 med massor av positiva stunder, jag kommer inte att se 2009 som ett förlorat guld, eller två. 2009 kommer jag se som det fantastiska året då vi spelade på en ny arena, där vi knäckte allt vad motstånd hette i 17 av 19 matcher.
