AVSKEDSKRÖNIKA. Jag minns inte detaljerna runt omkring. Jag minns inte vilken dag det var, var vi låg i tabellen eller vad exakt som stod på spel. Många år har gått och minnet har grumlats. Det kan ha varit 2008. Ja, det borde det ha varit.
Hur som helst. Mitt älskade Blåvitt hade gjort ett par riktiga jävla rövmatcher. Jag var fly förbannad. Jag hade fått nog. Om inte Blåvitt ville bjuda upp till dans tänkte fan inte jag heller göra det. Ungefär så gick tankarna. Så när Malmö skulle komma på besök på Ullevi så bestämde jag mig för att stanna hemma. Jag tänkte inte ens se matchen på TV. Så förbannad var jag.
Men så tickade sekunderna, minuterna, timmarna. Det närmade sig avspark. Där satt jag hemma i min ensamhet. Eller ja, satt och satt. Vankade av och an, snarare. Nervositeten trängde sig på. Ångesten och förväntningarna. Matchkänslorna. Och ni fattar nog vad som hände. Klart som fan jag inte kunde låta bli att titta.
Jag tror inte det hade gått mycket mer än tio minuter när Robin Söder smög sig in framför Malmös nyvärvade stjärnback Markus Halsti och mötte det där högerinlägget med en perfekt nickskarv via bortre stolpen och in i mål. Känslorna det målet framkallade i mig är svåra att förklara. Glädje, så klart. Men också skam. Vem fan var jag att döma ut Blåvitt? Efter några plattmatcher. Efter några mindre lyckosamma insatser. Vem var jag att tvivla? Det där målet slog mig verkligen som en smäll på käften. Det var nästan religiöst. Och så började jag gråta. Så överväldigande var det. För första och än idag enda gången i fotbollssupporterliv, så började jag gråta.
Där och då, hemma i min ensamhet medan Ullevi sjöng och vibrerade, bestämde jag mig för att aldrig tvivla på Blåvitt igen. Att aldrig tvivla på Robin Söder. Att stötta i med- och motgång, som det brukar heta.
Torbjörn ska veta att det beslutet fått utstå hårda prövningar sedan dess. Inte minst i år. Kryss efter kryss mot stryklag efter stryklag och förnedrande hemmaförluster mot våra största rivaler. Missade frilägen och bortsnubblade bollmottagningar. Ett håglöst kroppsspråk och ett hängande huvud. Underprestationerna har verkligen avlöst varandra. Och slutsignal efter slutsignal har mitt blåvita hjärta pumpat besvikelse ut i ådrorna. Men jag har aldrig glömt vad IFK Göteborg och Robin Söder gjorde med mig den där dagen för så länge sedan att jag knappt minns den. Och jag har stått fast vid mitt löfte till mig själv sedan dess. Jag har aldrig tvivlat, varken på Blåvitt eller på Robin Söder. Jag har kritiserat dem båda. Det vet ni som läst mina inlägg här. Men jag har aldrig tvivlat. Aldrig slutat hoppas och tro på att det ska vända. Jag har aldrig stannat hemma.
Därför är det med sorg jag läser att Robin Söder lämnar Blåvitt. Och med glädje jag alltid kommer att minnas honom. För den han är. För det han gjort för klubben. Men mest för att han – att du, Robin, om du läser det här – har lärt mig att aldrig tvivla.
Hur som helst. Mitt älskade Blåvitt hade gjort ett par riktiga jävla rövmatcher. Jag var fly förbannad. Jag hade fått nog. Om inte Blåvitt ville bjuda upp till dans tänkte fan inte jag heller göra det. Ungefär så gick tankarna. Så när Malmö skulle komma på besök på Ullevi så bestämde jag mig för att stanna hemma. Jag tänkte inte ens se matchen på TV. Så förbannad var jag.
Men så tickade sekunderna, minuterna, timmarna. Det närmade sig avspark. Där satt jag hemma i min ensamhet. Eller ja, satt och satt. Vankade av och an, snarare. Nervositeten trängde sig på. Ångesten och förväntningarna. Matchkänslorna. Och ni fattar nog vad som hände. Klart som fan jag inte kunde låta bli att titta.
Jag tror inte det hade gått mycket mer än tio minuter när Robin Söder smög sig in framför Malmös nyvärvade stjärnback Markus Halsti och mötte det där högerinlägget med en perfekt nickskarv via bortre stolpen och in i mål. Känslorna det målet framkallade i mig är svåra att förklara. Glädje, så klart. Men också skam. Vem fan var jag att döma ut Blåvitt? Efter några plattmatcher. Efter några mindre lyckosamma insatser. Vem var jag att tvivla? Det där målet slog mig verkligen som en smäll på käften. Det var nästan religiöst. Och så började jag gråta. Så överväldigande var det. För första och än idag enda gången i fotbollssupporterliv, så började jag gråta.
Där och då, hemma i min ensamhet medan Ullevi sjöng och vibrerade, bestämde jag mig för att aldrig tvivla på Blåvitt igen. Att aldrig tvivla på Robin Söder. Att stötta i med- och motgång, som det brukar heta.
Torbjörn ska veta att det beslutet fått utstå hårda prövningar sedan dess. Inte minst i år. Kryss efter kryss mot stryklag efter stryklag och förnedrande hemmaförluster mot våra största rivaler. Missade frilägen och bortsnubblade bollmottagningar. Ett håglöst kroppsspråk och ett hängande huvud. Underprestationerna har verkligen avlöst varandra. Och slutsignal efter slutsignal har mitt blåvita hjärta pumpat besvikelse ut i ådrorna. Men jag har aldrig glömt vad IFK Göteborg och Robin Söder gjorde med mig den där dagen för så länge sedan att jag knappt minns den. Och jag har stått fast vid mitt löfte till mig själv sedan dess. Jag har aldrig tvivlat, varken på Blåvitt eller på Robin Söder. Jag har kritiserat dem båda. Det vet ni som läst mina inlägg här. Men jag har aldrig tvivlat. Aldrig slutat hoppas och tro på att det ska vända. Jag har aldrig stannat hemma.
Därför är det med sorg jag läser att Robin Söder lämnar Blåvitt. Och med glädje jag alltid kommer att minnas honom. För den han är. För det han gjort för klubben. Men mest för att han – att du, Robin, om du läser det här – har lärt mig att aldrig tvivla.