KRÖNIKA. Jag minns en bussresa hem från Borås. Det var jag och min kompis, vi hade varit och sett Blåvitt på bortaplan mot Elfsborgs på Ryavallen. Jag tror vi var 14 eller 15 år gamla och ganska glada över att komma iväg och göra någonting utanför Göteborg på egen hand. Blåvitt hade nog vunnit, eller så slutade det oavgjort. Vi kanske förlorade. Jag minns verkligen inte. Det är inte resultatet som gjorde starkast intryck på mig den bortaresan. Vi stod på Borås Centralstation, det strömmade ner blåvittsupportrar från stans centrala delar, de var uppdelade i olika grupper, de sjöng eller skrek eller gjorde oväsen. Störde tillvaron. Så som unga bortasupportrar brukar bete sig i andra städer. Hänryckta av resan man gjort tillsammans och tillhörigheten man känner, att vara en stark grupp som träder in i ett nytt sammanhang i en annan stad. Det brister, man eldar upp varandra, vill märkas och synas. Överträffa varandra.
Inne på arenan hade åldern varit väldigt varierad, jag minns att jag och min kompis hade stått bredvid en man i femtioårsåldern med neongröna dreads, hög som ett hus, han gav inte ett ljud ifrån sig under hela matchen. Hans blåvitthalsduk var grå, ögonen helt blanka. Det hade varit ganska lugnt där vi stod, men längre ner vid stängslet hade några tagit sig över och sprungit ner på löparbanorna och sparkat på reklamskyltar och hetsat andra delar av publiken. Jag tyckte det kändes jobbigt, jag var inte van att se sånt där på nära håll. Så här i efterhand förstår jag att vi kom från en ganska skyddad tillvaro, det var bara i samband med fotboll som jag tidigare kommit i kontakt med den typen av aggressioner, men aldrig så nära som nu.
En buss mot Göteborg rullade in på hållplatsen och stannade, horder av människor rusade fram för att få en plats, betydligt fler än vad bussen rymde, men jag och min kompis som hade stått och väntat länge hade bra läge och kom in bland de första. Vi satte oss ganska långt bak. Jag hade på mig ett par svarta jeans, vita converse-skor, svart manchesterjacka och långt lockigt hår. Det var precis i den åldern då man börjar försöka skapa en unik individ av sig själv. Hitta nånting att stå för, en livsstil att dela med andra, eller en livsstil att bryta sig loss med. Vi gick på Kentspelningar, satt på asfalten utanför Skivspecialisten efter skolan och tittade på skivomslaget på den nyss inköpta skivan. Jag och mina vänner hade hittat nånting att vara.
Fler och fler människor trängde sig på bussen. De sjöng sånger alltjämt. Runt mig och min kompis hamnade en stor grupp killar i vår egen ålder. De gapade och överröstade varandra, stämde upp i ramsor och blåvittsånger. Jag tyckte det var kul, jag tyckte om stämningen och ramsorna hade jag sjungit med i själv tidigare på matchen. Nu satt vi dock tysta och tittade ut genom fönstret. De sista satte sig, bussens dörrar stängdes och utanför blev folk förbannade för att de inte fick plats att åka med. Bussen åkte ut från stationen, det var kväll och mörkt, gult sken från gatljusen sken upp den mörka bussen i en jämn puls. Vägens egna vaggande puls.
Jag var trött och kände att jag ville somna, låg och blundade mot ryggstödet. Det var då jag kände någon dra i mitt hår. Jag tittade på min kompis som också låg och blundade. Folk omkring oss gapade och skrek fortfarande. ”Fan också” tänkte jag och försökte blunda igen, låtsas som ingenting, men varenda muskel i kroppen var spänd av osäkerhet och nervositet. Av rädsla. Det dröjde en stund och så kände jag någon dra tag i mitt hår igen. Den här gången lite mer vågat och hårdare. Jag såg en hand dras tillbak mellan sätena och några som fnissade. ”Var fint hår du har! Är du bög eller?” hörde jag någon säga från sätet bakom. Jag svarade ingenting.
”Hallå! Är du bög?”. Handen dök upp igen och drog tag i håret. ”Nää…” sa jag knappt hörbart och kröp ihop. Bakom mig började man sjunga en ramsa igen och jag kände en lättnad då jag trodde jag skulle få bli lämnad i fred. De klappade takten och sjöng. Jag tittade ut genom fönstret. Avläste varenda nyans i deras röster efter tecken på om någon riktade sin uppmärksamhet mot mig. Plötsligt kände jag en fot i ryggstödet. Det var en spark. Och så kom en till. Och sen dunk, dunk, dunk. Hela mitt säte skakade. Min kompis blundade och låtsades sova för att inte själv drabbas. Själv sjönk jag ner, gjorde mig så liten jag kunde, försökte försvinna.
Alla andra på bussen, de som satt längre fram, tyckte nog att det var en skön stämning. Kanske sjöng de och klappade med. Men för mig var det den längsta bussresan i hela mitt liv. Motorvägen har aldrig känts så lång och långsam. Aldrig så ensam. Och just där och då – dunk, dunk, dunk, dunkades ett förakt in i mig. Ett förakt angränsande till avsky. Under den bussresan dunkades någonting in i mig som jag fortfarande inte blivit kvitt. Jag minns att jag tänkte. Jag tänkte att jag aldrig ska bli sån. Jag ska aldrig beblanda mig med den typen av människor igen. Jag ska aldrig utsätta mig för det här igen. Jag minns att jag ville gråta i förtvivlan över att dessa dumma, korkade, enfaldiga idioter, fick lov att utgöra en sån makt över mig. För varje ytterligare fot jag fick i ryggen så blev det tydligare.
Och denna ilska väcks i mig fortfarande. Det svartnar i mig när jag ser andra unga killar eller tjejer utsättas för dessa supportergruppers förtryck. När dessa unga testosteronstinna dominanshannar tar sig rätten att stå över andra, att tvinga de till underkastelse. Ofta med värre medel än det som jag utsattes för. Det finns något surt i supporterkulturen. Och det står jag för. Det mesta är fantastiskt, men när manliga dominanshandlingar som de som jag utsattes för tar överhanden, och blir normerade och till och med accepterade, då tycker jag att man ska säga ifrån. På ett eller annat sätt. För det är så jävla fel. Därför tror jag också mycket på Young Fellows-projektet. Jag hoppas de killar och tjejer som går vidare därifrån och upp till den stora klacken kan visa hur man kan utrycka engagemang och skapa stämning på en arena utan att förtrycka andra. Heja Blåvitt.
