Därför måste Gamla Ullevi behålla naturgräset!

DEBATT/GRÄS. I dagens webbupplaga av Göteborgs-Posten framställs IFK Göteborg som banditer för att de är den kraft som vill bevara naturgräset på Gamla Ullevi. Först ut att resignera var Gamla Ullevi, nu följer Öis och Gais efter. Men debatten har blivit smått bisarr, fokus borde inte ligga på en strävan efter ett sämre underlag. I stället borde vi ställa oss frågan hur de gång på gång misslyckas så kapitalt med att leverera den utlovade produkten.

Blåvitt är absolut största hyresgäst på Gamla Ullevi och därmed den som drar in pengarna till arenabolaget och hyresvärden. Därmed behandlas naturligtvis IFK Göteborg som en extra tung part i diskussionerna kring hur arenans olika element bör förädlas, förändras och nyttjas. Det är inget konstigt med det.

Det konstiga är Higabs enorma lust att sätta in plastgräs på arenan, i stället för att skapa rätt förutsättningar för att sköta ett konstgräs. Om arenan inte klarar av att ha tre lag som belastar den bör det vara helt uteslutet att hyra ut den till andra fotbollsarrangemang som sliter och tär på underlaget.
Under 2010 har exempelvis ungdomsfotbollen fått hyra in sig vid ett flertal tillfällen, bland annat för att spela GT-Sanktandagen och framför allt för att spela Gothia Cup-finaler.

Något som naturligtvis är ett vansinne, med tanke på vilka de primära hyresgästerna är. Sedan att Higabs rätt så märkliga attityd plötsligt backades upp från politiskt håll, där kommunalrådet Helena Nyhus (S) hade tröttnat på käbblet om underlaget - och därför ansåg att det kunde bli aktuellt med ett byte till plastgräs, är ju närmast bisarrt. Nu har som tur är Helena Nyhus avsatt sig själv i spåren efter GT:s och Uppdrag Gransknings avslöjanden om korruption och översittarfasoner inom Göteborgs Kommun så förhoppningsvis har vi sett och hört det sista av den här bristfälliga logiken i frågan.

Det enda som förhindrar svenska fotbollsarenor från att ha naturgräs är inkompetens.

I länder som England, Skottland, Ryssland, Norge och Polen - för att ta några exempel där det råder jämförbart klimat - går det att sköta naturgräsplaner på ett lyckosamt vis. Långsamt, långsamt rör sig Sverige i samma riktning. Efter ett omfattande tjat från den allmänna debatten skaffade Gamla Ullevi en anläggning för konstgjort ljus och bytte även ut hela gräsmattan efter skarp kritik från olika håll.

Men som alltid i den så negativa svenska synen på - ja, allting över huvud taget - så innebar dessa förändringar inte att arenabolaget och Higab konstaterade att det går att agera i en förbättrande riktning. Nej, allt ska räknas i kronor och ören, vilket "naturligtvis" mynnar ut i att de ser förändringarna som argument för ett billigare plastgräs.

Då kan vi gå in på huvudargumentet för att inte byta till plastgräs.
Fotbollen blir inte samma, utan en avsevärt mindre underhållande sport.

Sedan urminnes tider har svenska lag haft en nyckelmöjlighet till att konkurrera ute i Europa. Det handlar om att spela en fysisk fotboll, med hög press, försvarsspel på gränsen till det tillåtna och tillåta det snabba defensiva spelet att stå i centrum. Därför behövs även ett underlag som passar den här typen av fotboll - för de föreningar som faktiskt har en uttalad ambition att lyckas i Europa.

I takt med att föreningar bytt till plastgräs har de blivit totalt slaktade i cuperna. Elfsborgs senaste sorti mot Lazio är det senaste beviset för den här utvecklingen. På plats kan inte svenska lag spela den typen av defensiv, glidtacklande, kämpande, krigarfotboll som är den enda rimliga möjligheten för att rubba tekniskt och passningsmässigt starkare lag. Och inte ens då är det säkert att vi klarar av uppgiften.

I somras var jag på Gamla Ullevi för att studera de nya motvikterna som monterades dit för att undvika hopp-vibrationer. Dessa kostade över 20 miljoner kronor att utveckla, utforma och sätta upp. På en arena som var nybyggd för bara drygt (då) 18 månader sedan. På plats visade Jan-Åke Johansson, projektledare och teknikansvarig hos Higab upp den unika konstruktionen, som tidigare bara använts på oljeplattformar. Naturligtvis snackade vi även om gräsmattan - då jag undrade vad de gjorde för att förbättra den i ett läge där en ny gräsmatta just hade lagt in.

Är det aktuellt att använda sig av grassmaster för att stärka upp gräset?
– Nej. Det känns som folk har en övertro till grassmaster. Bara ett av ett fåtal grässtrån blir syntetiskt då och det är ingen effektiv lösning på längre sikt, sa Jan-Åke Johansson då.
Vad vill ni på Higab se för lösning med underlaget?
– Konstgräs. Jag är helt övertygad om att vi kommer ha det inom fem år. Kolla på Elfsborg där det går bara bra och de har värre klimat än vad vi i Göteborg har.
Men vad är det som hindrar er från att ta in konstgräs i dagsläget då?
– Håkan Mild.

Det var någon månad före det att kommunen tog beslutet att Higab inte ska sköta Gamla Ullevi längre, utan skifta över ansvaret till arenabolaget Got Event. Därmed grusades planerna, tillfälligt. Pun intended.

Här tar Mild en kamp för något som är viktigt, inte bara för IFK Göteborg, men för den svenska fotbollen generellt. I Sverige har vi en tendens att alltid vilja spara och snåla oss fram till lösningar. Själva arenan Gamla Ullevi är det perfekta exemplet på det här, eftersom den aldrig hade blivit byggd om inte sossarnas dåvarande starke man Göran Johansson haft en nära kännedom om hur samhällets processer fungerar. Att sälja in en idé om att bygga en arena för 400-500 kanske till och med mellan 600-700 miljoner hade inte fungerat. Då hade krafter från både höger och vänster gått samman och stoppat kommunens plan för den nya fotbollsarenan.

I så fall hade Blåvitt, Gais och Öis fortfarande spelat på Nya Ullevi.
För dröm gärna på, men Blåvitt saknar i dagsläget kraft att bygga eget.

Så Göran och hans innersta krets i maktens korridorer lanserade en "budgetversion" av arenan. De hoppades på att det skulle gå att slipa bort de vassa kanterna under loppets gång. Enligt Göteborgsk modell så "löser sig det" efter hand. Det brukar ju göra det. Naturligtvis hade byggherrarna ett stort intresse av den här processen kom i gång, eftersom ett uteblivet projekt inte genererar en rôten krona.

12 § Med offentligt styrda organ avses sådana bolag, föreningar, delägarförvaltningar, särskilt bildade samfällighetsföreningar och stiftelser som tillgodoser behov i det allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell eller kommersiell karaktär, och 1. som till största delen är finansierade av staten, en kommun, ett landsting eller en upphandlande myndighet,
2. vars verksamhet står under kontroll av staten, en kommun, ett landsting eller en upphandlande myndighet, eller
3. i vars styrelse eller motsvarande ledningsorgan mer än halva antalet ledamöter är utsedda av staten, en kommun, ett landsting eller en upphandlande myndighet.

Kapitel två i Lagen om offentlig upphandling (2007:1091).

Byggherrarnas taktik vid projekt av den här typen är i princip alltid att buda under sin egen rimliga maginal - så att beslut blir tagna om att bygget skall bli av. Svenska politiker har nämligen skyldighet att följa lagen, som påpekar tydligt att de inte ska slösa med skattebetalarnas pengar. Så när ett kommunalt eller statligt byggprojekt väl är i gång "upptäcker" byggherren ofta att allt blir mycket dyrare än planerat. Men eftersom beslut redan är tagna och byggprocessen satt i rörelse skulle det bli väldigt komplicerat att stoppa detta, vilket ger den önskade följden att de i stället får lite tillskott här och lite extra pengar där. Allt för att projektet kan avslutas.

När Göteborgs kommun beställde en ny arena i juni 2005 hade "de" aldrig kunnat drömma om att slutnotan skulle landa på över 350 miljoner kronor. I alla fall inte utanför Göran Johanssons innersta krets. Där visste alla att det är den här metoden som krävs för att något ska bli av över huvud taget.

Vänersborgs bandyarena är ett annat klockrent exempel. Tragiskt nog har vi ett system som är bristfälligt och som i många fall straffar de politiker som vill få saker gjorda. Men på ett lika tragiskt vis har vi en kultur inom svensk idrott som leder till få egna initiativ och en bristfällig entreprenörsanda. Att IFK Göteborg inte började projektera en egenägd arena reda på 1990-talet är på många vis tjänstefel. Sedan kan dåtidens ledning skylla på att "kommunen vägrade, stoppade oss och ville inte upplåta marken" bäst ni vill, för alla vet att politiker ändrar sig efter vad deras väljare vill ha i slutändan. Den som ger sig fan på att få till ett nytt projekt ger inte upp och satsar inte halvhjärtat.

I söndags läste jag Henrik Rydströms krönika i GT, där han sammanfattade säsongen som gått. Bland annat var han irriterad över att kvalet verkade bli mellan Gefle och Sundsvall - vilket det även blev till slut - då bägge lagen spelar på plastgräs. "Ännu ett konstgräsunderlag i Allsvenskan", skrev Rydström. Hans huvudsakliga argument för att plastgräs förstör fotbollen är liknande det jag presenterade i början. Det går inte att tackla på plastgräs, det går inte att glidtackla på plastgräs, det går inte att spela samma fysiska och intensiva fotboll på plastgräs. I alla fall inte på samma sätt som vi alltid sett och är vana vid.

"Alibifotboll", döpte han spelet på konstgräs till.

Rydström konstaterade att fotboll på plastgräs är en annan - mindre intensiv - sport. Han har en poäng. Kampen för att bibehålla naturgräs handlar inte om att vara envis till den milda grad att det blir idiotiskt, det är mycket enklare än så. Kampen för att behålla gräset på våra svenska arenor handlar om att bibehålla sportens hjärta och själ. Därför måste vi lyssna på de spelare och ledare som inte tänker i kortsiktiga ekonomiska termer utan vill sporten och dess utveckling väl.

När moderaternas nya kommunalråd Jonas Ransgård nyligen sa i GT att det inte är ett problem att skaffa konstgräs för "alla ungdomar spelar på det underlaget ändå" visar han att insikten om fotboll hos honom är marginell. Förvisso påpekade samma man att han föredrog hockey framför fotboll "för det blir fler mål där", men hallå eller. Orsaken till att ungarna spelar på plastgräs är ju för att vi i Sverige saknar kraft och kunnande för att bygga inomhushallar och eluppvärmda naturgräsplaner. Det är i vanlig ordning kronor och ören som bestämt att de ska spela på plast, eftersom det är mycket billigare att rulla ut en plastmatta än att projektera och bygga en inomhushall. Speciellt om den ska vara kommunalt eller regionalt finansierad, i tuff konkurrens med skolor, äldreboenden och sjukhus.

Naturligtvis vill skattebetalaren hellre att vi har en bra sjukvård än att vi har en ny fotbollshall i Kortedala eller Frölunda. Men argumentation av den typen - där kultur och idrott - ställs mot andra samhällsnödvändiga funktioner är falsk och ful. Den nyttjas enbart av okunniga debattörer och populistiska politiker. När tas de omätbara faktorerna med fotbollens nytta med i beräkningrna?

Samhället har allt att vinna på ungdomars idrottsengagemang. De minskade kostnaderna från mindre kriminalitet, social oro och uteblivet utanförskap går inte att mäta på samma sätt som en budget kan nobba en ny inomhushall för fotboll. Därför blir de inte av, för de positiva effekterna som fotbollen, i rollen som Sveriges största folkrörelse och sport, mäts i princip inte alls. Och de positiva sidoeffekterna är många fler, exempelvis står idrottsrörelsen i och med dagens marginaliserade skolidrott för en majoritet av de träningstimmar som barn och ungdomar "får". Här har vi direkta hälsoeffekter i ett samhälle som slåss mot hjärt- och lungsjukdomar och räds den snabbmatsframkallade fetmavåg som sköljer österut över Atlanten.

När får vi höra politiker argumentera för större satsning på idrotten för att det gör befolkningen mer hälsosam, vilket leder till enorma besparingar på sjukvård och eftervård i framtiden? Nej, men det är ju inget för den kommande mandatperioden. Det var inom en sådan tidsmarginal som Helena Nyhus ville ha slut på "käbblet".

Konstgräsdebatten är snedvriden och märklig. Den vill bara ta i beaktande ett par kortsiktiga kalkyleringar och billiga poäng, men struntar blankt i vad fotbollen - och idrotten - egentligen vill göra med sin idrott. Det är elitidrotten som till stor del gör breddidrotten möjlig och när det i ett sådant läge blir viktigare för en kommun att lägga plastgräs för att de inte orkar med "bråk" eller "problem" kring naturgräsplanen så undrar jag i varje fall vart det balanserade och sunda tänket finns hos våra politiker?

Sossarnas nya maktfaktor i Göteborg, Anneli Hulthén, har varit väldigt tyst i den här frågan. Jag har en känsla av att hon gjort helt rätt i det. För låter man de inblandade själva föra en konstruktiv dialog så leder det oftast till att de kommer fram till ett bra beslut. Och om beslutet visar sig vara problematiskt, kan de inte skylla i från sig eftersom de själva fick vara med och påverka dess utgång. Men nu har vi parter som uppträder som envisa små barn. Ena sidan vill inte göra som fotbollen begär och den sistnämnda saknar kompetens att lösa problemet på egen hand. För märk väl, när vi drar allt till sin spets är fortfarande problemet i den lilla ankdammen Sverige att samtliga elitfotbollsföreningar, inklusive IFK Göteborg, väntar på att få hjälp eller bli serverade av sin kommun när det kommer till ny arena.

De säger att det är omöjligt på egen hand.

Men jag håller inte med dem, alls. Flera av mina favoritcitat och berättelser kommer från Göteborg och Co:s avgående VD Leif Nilsson. I en av dem berättade han om sina möten med kinesiska företagare. När ett problem lades fram för ett svenskt team - vi behöver inte nämna vilket yrkesområde det handlade om - så var deras reaktion "Vilka problem finns med detta? Går det att genomföra? Kommer det bli för dyrt?" Kineserna som senare tog över projektet hade reagerat med följande instinktiva och liknande, men ändå radikalt motsatta arbetsprocess: "Hur ska vi genomföra detta? Vad behövs för att klara av det? Hur får vi ihop pengarna vi behöver?"

Ingenting är omöjligt. Gamla Ullevi behöver bibehålla sitt gräs för sportens, konkurrenskraftens och åskådarnas skull. Hade jag varit politiker i Göteborg skulle jag tvingat in arenabolaget, Got Event och andra berörda parter i ett rum med order om att samtala sig fram till en lösning som alla parter kan vara nöjda med. Inte fört en debatt i medierna och grävt ner mig i skyttegravar.

Vi betalar biljetten till Gamla Ullevi, trots att vi redan betalt den på skattsedeln.
Vi röstar fram styrelsen för att få sitta kvar - både i föreningen och kommunen.

Alla problem går att lösa om det finns vilja att göra det.
Men när kommer ni att visa oss den viljan?