Stoppa växthuseffekten!

NOSTALGI Gammal och gaggig som man blivit efter 22 år har jag börjat dra till med "det var bättre förr"-devisen allt oftare. I just det här fallet är det den beryktade växthuseffekten, får man förmoda i alla fall, som ställer till det. Det var bättre förr av flera andra anledningar än växthuseffekten, men just för tillfället tänkte jag avslöja mina–kanske något udda–känslor för hur den riktigt Perfekta Matchen bör inramas.

En av de absolut viktigaste ingredienterna är vädret. Och här kommer den globala uppvärmningen in i mitt resonemang. Vädret alltså. Fotboll är som absolut bäst när man måste stå och huttra lite på läktaren. Det innebär inte nödvändigtvis att man ska sitta på ett snötäckt Ullevi i 10 minusgrader och snöstorm–även om det var en spännande upplevelse på sitt speciella sätt–men bortsett från en ljuv sommardag i Halmstad finns det få upplevelser som kommer i närheten av 5 plusgrader under taket på Gamla Ullevis ståplats. Varför, det återkommer jag till.

Aspekt nummer två är nederbörd. Liksom ovan säger jag inte att det ska vara snöstorm, eller ens ösregna, men ett ljuvt duggregn–så där så att man inte behöver ett paraply men ändå så att det känns när dropparna landar på skallen–är definitivt en stämningshöjare. Liksom blåsten. Återigen, inte storm, men lite vinande sådär så att man verkligen märker att det är höst. Kyla, duggregn och lätt blåst, där har vi klimatförutsättningarna för den perfekta matchen på Gamla Ullevi.

Rent estetiskt krävs en hel del mer. Det kompakta mörker som sänker sig över Sverige i slutet av september och början av oktober, det mörker som gör oss svenskar så tama under vintermånaderna, är den perfekta väggen i den tavelkomposition jag målar upp. Ramen är läktarna, och nog har Gamla Ullevi sin del i den underbara match jag drömmer om. Det är inte svårt att inse vad själva tavlan är. Den smaragdgröna gräsmattan med kritvita linjer. Men det är inte detta som är bäst. Bäst av allt, bättre än vädret och tavlan i sig, är ljuset.

Det finns få saker som är så tilltalande för ögat som när starkt vitt elljus skär genom mörkret som en varm kniv skär genom smör. Att se den där smaragdgröna mattan fullkomligen bada i ljus den där mörka, regniga, blåsiga och kyliga höstkvällen är en av de vackrare synerna som finns. Duggregnet som knappt syns i ljuset. Det är svårt att förklara vad som är så fascinerande med elljus i mörker. Det är mysigt som få saker här i världen. Det spelar ingen roll om det är bilens strålkastare på vägen en natt, eller en ensam gatulampas sken en sen kväll. Sen marscherar elva blåvita män ut rakt på denna tavla upplyst av strålkastarna, och upplevelsen är fullbordad.

Och vi har inte ens kommit till själva matchen. Det finns lag som man föredrar att möta under dessa omständigheter. Örebro, Trelleborg, Gefle, Kalmar, Öster och Sundsvall är perfekta motståndare. Obetydliga, tråkiga lag som IFK bara ska vinna mot. En sån där match som ingen bryr sig om utifall att man vinner, men som ändå måste vinnas för att hedern ska bibehållas. Publiksiffran får gärna vara under sjutusen, då står man där bland trogna vänner, medan blåsten och kylan letar sig in på den glest befolkade läktaren.

IFK får gärna spela den sämsta fotbollen för året, motståndarna också. Ställningen 0–0 i 92 minuten under dessa förhållanden gör att man börjar tänka sköna tankar som "varför i helvete håller jag på med detta?" och "varför föddes jag inte till balettentusiast istället?". Det är då planens sämsta IFK:are ska träda fram, typ Han. Han ska göra en helt osannolik framstöt in i straffområdet, tappa bollen och slänga sig. Då ska domaren, som gjort en katastrofal och urusel insats, helt felaktigt blåsa för straff. Sen ska Han kliva fram och dundra straffen i ribban men på returen–och mellan ribbträffen och returen ska det naturligtvis gå tillräckligt länge för att man ska hinna tänka att man bara vill lägga sig ner och dö–på den där returen, ska planens näst sämste spelare, via två stolpar och målvakten, få in bollen i nät.

Det är under sådana förhållanden som den totala lyckan infinner sig. En sådan eufori infinner sig aldrig efter skönspel och 4–1 på Örjans Vall en varm sensommardag. Nej, det ska vara kallt och blött och tråkigt och mörkt och jävligt i 90 minuter för att man helt ohämmat och okontrollerat ska kunna krama närmste okända medsupporter på läktaren. Och lyckan håller i sig. Det bästa är egentligen inte matchens avslutning, utan istället att kunna gå där bredvid Fattighusån på väg till Drottningtorget, och bara sträcka upp armarna mot skyn. Sitta på sjuans spårvagn ut till Högsbo och bara njuta. För att avsluta det hela med en varm kopp choklad och sportnyheterna när man kommer hem.

Men i år verkar den Perfekta Matchen inte infinna sig. På måndag spelar vi visserligen mot Kalmar, och det är mycket möjligt att det kommer att regna, men allt tyder på att temperaturen kommer ligga närmare 15 än 5 grader. Och allt är den där jävla växthuseffektens fel. Förr i tiden fanns det läge för något som liknade den Perfekta Matchen åtminstone fyra-fem gånger på hösten. I år inskränker det sig till två, Kalmar, och Halmstad i sista matchen. Nej, det var bättre förr.