Som supporter till IFK Göteborg är jag nära laget. Jag är en del av glädjen när det går bra och känner mig inte bara frustrerad utan ofta rent ut sagt sorgsen när det går dåligt. Så det är en ständig berg och dalbana man utsätter sig för. En ständig emotionell karusell som går runt runt runt och där man sällan lär sig och blir starkare för varje gång den där motgången ska upplevas. Tvärtom känns motgångarna tyngre med åren, kanske delvis för att IFK Göteborg haft en ganska lång period utan några riktiga medgångar.
Som supporter till IFK Göteborg är jag i det här för att jag växt upp med det här laget. Jag var Tord och Tommy när vi kickade boll i västra Göteborg som småglin. Det är svårt att förklara för utomstående men vi var en hel generation, kanske fler än en, som bara blev blåvita med modersmjölken. IFK genomsyrade hela samhället och gick över klasser, stadsdelar samt bakgrunder. Det IFK som Bernmar döpte om till "Blåvitt" var ett lag som var så folkligt och älskat av alla att det är smått omöjligt att börja förklara detta för den yngre generationen. Vi var alla som individer del av kollektivet IFK Göteborg. Och egentligen fanns det bara en grupp: Änglar. I dag fungerar det annorlunda, kan man väl säga.
Det finns otaliga läktargrupper, intressegrupper, nätbaserade grupperingar, huligangrupper, ultrasgrupper, kompisgrupper som känt behovet av att visa världen vilka de är genom att skapa sig ett namn med flaggor, facebook-grupper eller andra varumärkesbyggande idéer. Blåvitts supporters har gått från att vara en stor grupp till att vara ett batteri av olika grupper. Och det är roligt, det är ett tidens tecken. För när individualismen växt i samhället är behovet av att tillhöra något lika starkt som det var för oss på skolgården på åttiotalet. Det räckte att vi höll på samma lag, kanske att en gick och löste medlemskort hos Supporterklubben, men det var ganska få som gjorde på den tiden.
Hungern efter tillhörighet går som jag upplever det väldigt mycket ut på att hävda sig, att sticka ut på olika sätt, i dagens supporterrörelse. I alla fall för mig som levt på dessa läktare långt före det fanns några ultras och någon organiserad rörelse. Vi som började följa "Änglarna" under en epok där det närmaste ett tifo man kom var när någon kastade upp lite spontanriven konfetti i luften och där ett par mindre medhavda flaggor vajade på Eyravallen.
För oss som aldrig varit med i den rörelse som är så stark i dag att klubbarna känner behov av att ha särskilt personal för att ha kontakt med supportrarna, så kallade SLO's, är det emellanåt både märkligt och fascinerande att se hur de här grupperna kring ett lag beter sig och hur de kivas med varandra. Jag är för gruppernas existens, för utan dem skulle mycket av det underbara vi kan se kring IFK Göteborg (och andra föreningar för den delen) aldrig uppstå. Men det finns en sak i gruppernas framväxt och förstärkta position som jag tycker vi kan klara oss utan. Det är nedvärderandet av andra supportrars engagemang. Många grupper har en tendens att tycka att de är de som brinner allra mest för "Änglarna". Något som ofta uttryckts på pubar och läktare, men framför allt på nätet.
Den här egenskapen hos grupperna, att både i spegeln som till omgivningen utstråla att "vi är de mest hängivna" är kontraproduktiv. Det kanske stärker sammanhållningen i den enskilda gruppen, men det stärker absolut inte sammanhållningen bland det breda supporterkollektivet. Lika lite som att det renodlade hatet mellan olika lags supportrar är produktiv för att supportrar ska få en stark och enad röst gentemot fotbollsförbund och den så kallade moderna fotbollen så blir det blåvita supporterkollektivet mer enat eller stärkt av attityder som rankar supportrar från "medgångssympatisörer" till "jag reser land och rike runt och ser varje match"-personer/grupper.
Jag tycker det är värt att fråga sig det innan man nedvärderar en annan kamrat: "är detta verkligen vad jag vill?" innan man avfyrar en salva av kritik mot någon som valt att se en match på tv, en som kanske hörde matchen i bilen på radion eller någon som frågar om resultat för att denne av olika anledningar inte haft möjligheten att ta sig till Gamla Ullevi. Det är väl trots allt så att vi hellre ser många människor i och kring Göteborg med en kärlek till IFK än att vi ser ett fåtal människor med en extrem kärlek till IFK? Det kanske inte finns ett motsatsförhållande utan snarare så att drömmen är att vi alltid ska kunna ha fullsatta läktare med oerhört hängivna supporters? Men tills den dagen är kommen vore lite ödmjukhet på sin plats. Om inte allmänt i livet så i alla fall till andra "Änglar".