SUPERHETS. Tänker inte vara diplomatisk eller
kompromissa: Det är den blåvita supporterns förbannade skyldighet att befinna
sig på Gamla Ullevi nu på torsdag den 18:e augusti.
Det övergår mitt förstånd att vår bästa chans på evigheter
för att komma in i ett Europaspel inte stänger biljettförsäljningsbutiken
direkt efter öppning. Att den, tre dagar innan match, fortfarande är öppen är
galenskap. Var med och spärra den förbannade luckan, och sätt upp en lapp.
Det handlar inte primärt om att befinna sig på plats för att
generera IFK Göteborg publikintäkter och därigenom förbättra ekonomin. Sittande
popcornpublik ger mig ingenting mot Qarabag. Det ska brötas, sjungas, brottas,
hyttas med näven på läktaren som aldrig förr - för att bidra med annat än
uppgiften de våra på plan har. Vi ska göra vårt för att sätta press på
motståndare, domare och fylla på vårt lags energidepåer med psykologiskt tjack. Oavsett vilken sektion vi befinner oss på.
Ett avancemang handlar primärt om ekonomi. I runda slängar
kan det uppgå till 40-50 miljoner kronor
(!!!).
Det är dags att förstå innebörden. Att dubbelmötets resultat
kan vara en klyfta mellan ruinens brant och mot en ny era av Europaspel och inhemska
titeljakter. I vilket fall som helst, hur det än går, kan vi som var där säga – vi gjorde allt. I medgång. Eller sorg. För det är närvaron och dess kvalité som är
supporterskapets själ.
Detta är inte enbart, som affischen påtalar, årets
viktigaste match. Det är decenniets
viktigaste match!
Blåvitt för aldrig dö.
Vi ses kamrater.