Någon gång på åttiotalet. Jag besöker Ullevi för första gången. Solen skiner, det är hyfsat blåsigt och det hade kunnat varit varmare. Men jag är där. Det är match mot AIK. Jag förstår, utan att ha varit fysiskt delaktig tidigare, att det är prestige. Göteborg mot Stockholm. Det är rivalitet. Det ligger i luften. Vi är runt 6000 åskådare i den väldiga friidrottsarenan. Vinst med, om jag inte missminner mig, 2-1. Jag kände bara glädje. Över att få vara där. Över segern. Över att få vara delaktig. Att få vara i någon sorts gemenskap, en tillhörighet. Något hat kunde jag inte känna. Det kanske fanns där, men inte hos mig.
Början av nittiotalet. Match på Stockholms stadion mot Djurgården. Stämningen på arenan är kusligt hotfull när klockan närmar sig 90 minuter. En mobb cirkulerar nedanför vår lilla klack. När slutsignalen ljuder slussas göteborgarna till sin buss/bilar, men vårt sällskap lämnas vind för våg på Valhallavägen. På väg mot bilen hör vi klapprandet bakom oss. Det är bara att springa, men brorsan slinter och har otur och hinns upp av den hatiska mobben. Som tur är ansluter en äldre dam, och lyckas mot alla odds få slut på sparkarna och slagen. Civilkurage när den är som bäst. Man önskar att man hade fått tillfälle att tacka henne, men vi leds snabbt iväg mot bilen av poliser som nu har uppmärksammat vad som hänt. Trafiken stoppas, och vi får "fri lejd" ut på vägen, över trottoarer och refuger. Mot bilen haglar stenar, framrutan spricker och uppemot 15 stenar träffar plåten. Där kände jag hatet bubbla upp inom mig. Mot Djurgården, mot Stockholm, mot alla. Fan ta dem! Men vi åkte därifrån. Och känslorna svalnade åtminstone av.
Återblick åttiotalet. UEFA-cupfinal på Ullevi. Vi åker med morgontåget från Hofors. Ett glatt gäng. Jag och basisten i vårt band har "lånat" ihop en varsin låda folköl under några veckors tid, som vi delar och bjuder på. Dessutom åker vi på barnbiljett, vilket föranleder konduktören att titta in efter ett par timmar; ok, är det här barnen sitter?..Vi skrattar, han skrattar, tåget rullar vidare. Mot Göteborg. Många blåvita ansluter under stoppen, och den stämning som möter oss i ett soligt Göteborg när vi kliver av på perrongen, är en sådan man aldrig kommer att glömma. Och inramningen sedan; skottarna man möter, blåvita kamrater man möter, det är fest, och på många plan. Vi är tillsammans, vi har roligt. Trots att en titel står på spel inom några timmar. Det har slagit mig i efterhand, att det var en ynnest att få vara med där och då. En upplevelse utöver det vanliga.
Solna centrum, 2009. Hela familjen ska gå på matchen mot AIK. Det är fint väder, och vi sitter ute och äter. Svante som fyllt 6 år, har tjatat om att få ha matchtröjan på sig, och jag har efter mycket funderande och tvekande sagt ja. Han är stolt över att få bära den blåvita tröjan. Jag är stolt över att han känner så. Han är ett barn, jag är hans pappa. Det måste väl ändå fungera att som barnfamilj gå på fotboll tillsammans, och vi har fått biljetter på VIP-läktaren. Men jag har fel. En till synes normal människa kommer förbi och spottar mot barnen, kallar dem för horungar och går vidare som om ingenting har hänt. Ett sånt mörker. Det upprepas en gång till av en annan person, och just då känner jag att jag är på väg att bli en sån där människa som jag i grund och botten föraktar. En som tappar det helt. Som raserar allting. Men jag blir inte det, för lyckligtvis har jag någonstans en spärr. Jag har en uppfattning om vad som är rimligt och inte. Sen på väg upp mot läktaren, blir vi i trappan upplyst av en medelålders allvarlig man i kostym att vi bör springa efter matchen. Och springa jävligt snabbt. Jag känner åter den obehagliga känslan bubbla upp, jag kan nästan ta på det. Jag skulle vilja spränga hela jävla Solna i luften! Det är så det känns. Men det svalnar av. Långt senare. För hatet inne på arenan når sin "höjdpunkt"när Adam Johansson skadas, och måste avbryta matchen. Folk står upp och applåderar och tjuter av förtjusning. Barnen och min fru undrar vad det är som pågår.
Ett axplock genom åren, mer för att belysa hur olika upplevelserna kan vara. Upplevelsen av att gå på fotboll, upplevelsen av gå och se IFK Göteborg. De svarta incidenterna har gjort att hatet har funnits inom mig, latent i ryggmärgen. Ett hat som jag egentligen inte vet vad det står för, eller mot vem eller vilka. Ett vilset litet hat som plockats fram på måfå genom åren, när man tyckt att "stämningen" krävt det. Hatramsor, glåpord. Några kanske inte ens skulle kalla det för hat. Men mot bakgrund av det som hände på Gamla Ullevi i onsdags, så har jag börjat fundera en hel del på det där hatet. Och vilka konsekvenser det i förlängningen kan få, tillsammans med vitt skilda människor i en laddad kontext. Jag känner att det är nog nu, och den känslan har jag haft under en längre tid.
Se er bara omkring runt arenan och på stan inför en högriskmatch. Är det ett krig som pågår? Den mobilisering som polisen tvingas göra är egentligen fullständigt orimlig, närmast absurd när man tittar på det. Allt för att skydda de kriminella gängen ifrån varandra, och skydda övriga åskådare ifrån dem. Hatet leder ofrånkomligen till det som förstör för fotbollen. För det finns många som saknar spärrar, som inte har respekten för andra människor. Som livnär sig på hatet. Nu råkar en del av dessa se fotbollen som sin arena för att kanalisera ut detta meningslösa hat. Då ska vi andra inte spä på detta genom att vara en del av det. Det är vår förbannade skyldighet att tänka om. Vi kan inte se på och bara acceptera läget. Man kan säkert se hatet som en jargong, som en "nödvändighet" för att upprätthålla någon form av "aggressiv rivalitet", men ingenting kan vara mer fel. Fotbollen behöver inte hat, den behöver passion, glädje och den behöver supportrar som står upp för sitt lag. Vi kan mäta oss på andra sätt än vem som hatar mest. Rivalitetens existens bygger inte på hat, det vägrar jag att tro.
Mitt fokus kommer att ligga på att stötta laget. Jag tycker att jag är skyldig IFK Göteborg det, jag är skyldig alla andra som går på matcherna det, inte minst den yngre generationen med Young Fellows i spetsen. Jag kommer inte att bidra genom att fylla i hatramsor eller agera idiot i affekt. Det är min ståndpunkt, mitt val, och det står jag för. Vi befinner oss alla i en gemensam miljö, det kommer vi aldrig ifrån. Man kan brinna och skapa tryck på matcherna på andra sätt.
Men hur känner Du? Känner du att du behöver ge hatet näring? Gillar du hatets kärna? Eller känner du någonting annat?
Kanske glädjen och stoltheten över att vara supporter till den finaste av föreningar, IFK Göteborg.
