KÅSERI. För länge sedan, i en galax långt, långt borta skrevs det senaste inlägget från min sida. Eller åtminstone för mer än en månad sedan, efter 4 jävla noll mot ett lag från Hisingen. Detta superlag som igår tydligen spelade hemma mot Åtvidaberg, samtidigt som stadens tredje högst rankade lag spelade hemma mot nåt annat lag, och vi spelade bortamatch på dörrmattan i Borås. Med fler åskådare på plats där, än vad just tidigare nämnda hisingslaget OCH stadens tredjelag tillsammans lyckades uppbringa i publikväg. I vanlig ordning spelar det ju ingen som helst jävla roll vad alla andra gör, men det vittnar om att det är något i luften i år. Det år som återigen ska bli ett blåvitt år.
Varför väljer jag att göra comeback nu då? Eller om man fraserar om frågeställningen, varför har jag inte skrivit på länge? Varför ens orda om det över huvud taget? (Avd. ta sig själv på stort allvar.) Nej, men ärligt talat har jag dragits med en jävla skrivkramp kombinerat med att det varit rätt gött att bara vara på matcherna utan att memorera allt för jävla mycket vad som skett, och med det sitta och dunka text i några timmar efter match när man istället bara vill suga i sig supersöta Twitterflöden, hyfsade positiva krönikor från "experter" och sköna highlights. Nu ska det ju givetvis tilläggas att jag inte på långa vägar står med nåt jävla anteckningsblock eller diktafon under matcherna, eller för den delen håller käft och bara analyserar. Men ändå, lite befriande att bara götta sig i de fina resultaten, ryckas med och delta i den fantastiska stämningen.
Resultaten ja. Som jag knapprade ut på Twitter igår efter ett ett mot Andess och resten av postorderbönderna, "det är ändå jävligt imponerande att vi ligger där vi ligger med såpass kalla anfallare och en Ankersen som inte riktigt är på topp." Vadå, gnäll igen? Njae, inte riktigt, mest konstaterande och lite ledsamt att vi som sagt med stor sannolikhet hade joggat hem den här jävla serien om våra forwards, post Vibe, hade presterat ens i närheten av vad den defensiva delen av elvan och spelet gjort. Då ska det ju iofs tilläggas att charmören Søren för all del gjort en jävla massa gött och tio baljor, vilket inte skall förringas. Men han är ju inte anfallare...
Samtidigt, poängen är ju att det spelar ju ingen roll vem som gör målen, inte alls, men att vi som igår inte lyckas varken förvalta eller skapa mer än det som görs, med tanke på Andess och resten av gängets slöhet i försvarsspelet är lite deppigt. Nu är ju serieledningen intakt, vi är där, har allt i egna händer och ska bara ta detta ändå, och, all in all var ju ett kryss igår rätt okej med facit i hand. Men, med bjudningarna som ges, chanserna som finns och pressen vi har hade en vinst varit mer rätt och riktig.
Var vill jag komma? Vet ej, i vanlig ordning. Konsekvens och kontinuitet är bra, vilket i och för sig inte varit signumet i forwardsparet (på gott och ont) men den populistiska ådran i mig ropar på att Boman och Sköld borde starta på måndag, samtidigt som den resonliga ådran (finns det en sådan?) i mig säger att vi måste nöta vidare med Engvall, han har ju det i sig. Det ena utesluter ju inte det andra så sett, Engvall och Boman borde kanske starta då, med sub på Sköld om/när det blir läge för ett forwardsbyte. Var är Riski då? Ja, inte på plan i alla fall. Visst, bra fart och fin inställning när han lirar, men det händer inte mycket. (Ja, han spelade fram till kvitteringen i Henkeborg!) Åtminstone händer det inte så mycket man kan förvänta sig. Om man nu kan förvänta sig något.
Skit samma. Dravel och kvantitet kommer igen i den gnällarmada som legat latent i mer än en månads tid nu.
Slutklämmen då, för att wrappa upp det här jävla dynginlägget. Från och med nu spelar det ingen som helst roll vem som gör målen, hur det ser ut, när matcherna avgörs, vem som byter med vem, vilken ramsa som mumlas när, hur få det är på Hisingens matcher, hur många bengaler som bränns, vem som dömer, vilka som är på andra planhalvan, hur avslagen bärsen är, vilket väder det är eller för den delen hur i helvete det går i alla andra matcher, det är nu det gäller. Det är nu vi fortsätter ha det i egna händer. Det är nu du, jag, vi och alla andra gör vår förbannade plikt att dyka upp på läktaren när våra gubbar spelar. Det är nu det är tid för guld.