Slöserieks med kapacitet?

KRÖNIKA. När Mikael Boman brötade in det osannolikt viktiga, sköna, fantastiska, och vackra 0-1-målet på Kopparvallen svävade de blåvita Änglarna på molnen, igen. Hoppet växte sig starkare, och vad som höll på att bli ”matchen då vi insåg att vi inte har vad som krävs för att vinna guld” blev, ”matchen då vi insåg att såhär mycket flyt har man bara ett år som senare visar sig bli ett guldår”. Åtminstone var det min känsla. Att i så många matcher misslyckas med att komma upp i ens godkänd kapacitet för att sedan avgöra under de sista fem minuterna, det händer bara inte, inte för ett lag som slutar 3:a, i alla fall. Jag är inte synsk, jag är sällan pessimistisk och jag är en medioker tippare. Men jag kan inte se IFK Göteborg sluta på någon annan plats än den översta i årets Allsvenska. Det känns inte rimligt. Så, jag inleder en krönika med att sätta en rubrik som tyder på oro, för att sedan ”tokslåfast” att vi kommer att vinna Sm-guld. Dags att reda ut ett och annat!

Den efterlängtade trofén, kommer den hem i år? Inget/ingen har varit så saknad, någon gång, någonstans som Lennart Johanssons pokal är i Kamratgårdens prisskåp. Som sagt tror jag att 2015 är året då pokalen återvänder till sin trygga punkt, det ställe där den spenderat större delar av sitt liv – Göteborg. Om så blir fallet kommer en känsla att infinna sig hos mig och många andra, samma känsla som jag tror att många av oss blåvita känt flera gånger under säsongen. Eufori eller extas eller vad fan, den grejen. I händelse av ett Sm-guld tror jag vi känner samma sak som efter en blytung trepoängare, fast etthundrafemtiofem gånger starkare. Man är glad, enbart glad. Kanske det gladaste man någonsin varit. Men efter, säg en månad kan det tänkas att något kommer att hända. Sannolikt samma sak som händer hos en brinnande supporter med ett intresse för spelet fotboll efter en ”sketseger” av typen ”Bajen away” efter kanske en vecka, eller ett par dagar. Man börjar tänka, tankar i stil med ”Vad fan hade hänt om marginalerna inte varit på vår sida?”

Jag har flera gånger efter sommaren börjat på krönikor som handlar om marginaler, varje gång jag har gjort det har Blåvitt dock, i nästkommande match krossat sitt motstånd och tillika mitt resonemang. Trots detta har jag inte kunnat släppa dessa tankar. Jag tänkte därför att jag kunde ”zooma ut” och resonera kring kommande säsonger. För hur mycket jag än vill ha kortsiktiga resultat så vill jag framförallt ha ett IFK Göteborg som är att räkna med på nationell, och på sikt även internationell nivå, år efter år. Och utifrån den drömmen är jag oroad.

Jag påstår att bortsett från de sjukligt lyckosamma resultaten under framförallt våren har säsongen varit långt ifrån fantastisk. Det finns en sådan osannolik stor mängd fotbollsskicklighet i vår trupp att jag inte kan låta bli att tycka att vi borde kunna få ut mer – spelmässigt. För skojs skull tänkte jag resonera kring lite förändringar i laget som jag tror skulle öka kvaliteten. Här är jag medveten om att jag sätter mig på väldigt höga hästar. Att försöka ”överträffa” en av landets tyngsta elittränare när mina egna tränarmeriter inte sträcker sig utanför Football manager, det är nästan fräckt. Anledningen till att jag ändå tänker göra det är att jag tycker att det är ännu värre att framföra kritik utan att själv ha en tanke på hur man tror(!) att det skulle kunna bli bättre.

I grund och botten tycker jag, som rubriken antyder att det handlar om en formstark dansk, som i dagsläget huserar på vänsterflanken. Jag vill se Sören i en offensiv innermittfältsroll! Detta tror jag skulle få ut mer kvalitet av: Albaek som skulle få mindre press på sig när det handlar om kreativitet centralt i banan. Högerfotade Ankersen som i detta scenario skulle spela på vänsterkanten och istället för att gå på utsida, utmana inåt i banan, där målet ju finns. Riski som jag skulle vilja se till höger på mittfältet. Hans speed skulle komma till ännu större nytta och hans, vad det verkar något begränsade bolltouch skulle inte längre vara ett bekymmer då jag tänker att han och Emil skulle ha ett enkelt, men överjävligt snabbt samarbete.

Den av Engvall och Boman som spelar i forwardsrollen. Detta skulle ge dem båda möjligheten att i större utsträckning göra vad de är bra på. Engvall skulle likt Albaek bli avlastad centralt när det gäller kreativitet, han skulle inte behöva ”hämta boll” lika ofta och således bli svårare att läsa. Han skulle kunna ha en högre utgångsposition, gå mer i djupled, utmana ”sistabackar” och komma till fler avslut – det jag hävdar att han är bäst på. Boman skulle kunna strunta i att vara ett alternativ på fötterna, i uppspelen. Där är han, precis som andra blåvita tyckare varit inne på nyligen, ganska oanvändbar. Boman ska så många minuter av matchen ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål. Boman skulle kunna ha sin näsa vänd mot motståndarnas mål oftare med skicklige Rieks strax bakom sig. Sist men inte minst påstår jag att Sören själv skulle få ut mer av sitt fotbollskunnande i en central roll. Han har varit som bäst när han förflyttat sig inåt från sin vänsterkant. Därför ser jag ingen nackdel med att låta honom utgå från mitten. Alltså, min drömelva med nuvarande spelartrupp:

Alvbåge,

Emil, Bjärs, Rogne, Aleesami

Gustav, Mads

Riski, Rieks, Ankersen

Engvall.

Detta är skrivet för att jag hoppas på framgång för Blåvitt i många år framöver. För att jag av hela mitt hjärta älskar föreningen. Jag använder denna plattform för att uttrycka åsikter som rör klubben i mitt hjärta, därför att det är saker som starkt berör mig. Det är viktigt för mig att låta veta att jag förstår att mina tankar och funderingar inte är ett dugg mer värda en dina. Om du inte har ett lika tydligt ställe att tycka till på, så kommentera på bloggar, Twittra, skriv Facebookinlägg, maila Mats Gren, Kommentera på Trendpattras Instagram. Inget går upp mot känslan av att vara en del av en Blåvit familj som berör.

Tillsammans är vi IFK Göteborg, Tillsammans går vi mot Sm-guld. Tillsammans ska vi återerövra Europa. Allt är möjligt, så länge vi står där på läktaren!

Kamratliga hälsningar!

SÄs film från IFK - BKH

Highlights: IFK Göteborg - BK Häcken

Matchtankar - häcken hemma, 16/8 (4-0)

ANALYS. I vanlig ordning är det inte det lättaste att vet var man ska börja att dissekera en match mot världens näst mest roligt spelande lag. Med charmören Sörens makalösa hattrick? Aleesamis formidabla insats (återigen)? Jasmin Sudics knallröda mordförsök? Jörgen med J's smått otippade startelva? Nej, jag väljer att foka på överste Grens senaste förvärv, Mads Winther Albaek. Halebale. Inte ska det i vanlig ordning dras för stora växlar på en debutmatch, på en spelares första minuter i den vackraste av tröjor. Men, det går verkligen inte att inte imponeras av precis de attribut som saknats i blåvitt, egentligen ända sedan May eller Farneruds dagar, Offensivt mittfältsspel. Känslig passningsfot. Smartness. Lugn. Metodik. Crossbollar och en jävla förmåga att vara spelbar, vilja ha boll, vilja transportera boll framåt vid läge och med hårdhet och precision.

Nu ska vi inte heller förglömma helt att ytorna som bjöds efter deras utvisning bidrog till detta, men ändå. Mittfältskvalitén gick att ta på redan under första tio/femton där det inte var något snack om hur denna matchen skulle utvecklas. Ett riktigt gött hemmaspel, utan respekt (för världens näst bästa och roligast spelande lag) och med ett tempo som visade vilka som ledde serien, även innan matchen. Nu borde det komma något negativt från undertecknads tangentbord, åtminstone om allt vore som vanligt. Men, idag är ingenting som vanligt.

Givetvis borde siffrorna kanske skrivits mer än ett noll efter första med tanke på just ovan nämnda spelövertag och klasskillnad, likaså med deras utvisning i aktning. Samtidigt, det kändes inte som att det skulle bli särdeles oroligt, även om domaren hittade jättemånga mer minuter på övertiden och deras pajasgubbe Paulinwho (som nu borde veta vem Rogne är) med kompani på något vänster lyckades pricka översidan av ribban, och dessutom få tiden till att slå den efterföljande hörnan.

I andra maldes det på och redan efter någon minut ledde ett anfall längs högerkanten till en farlighet. Mer skulle det bli. Matchens man Sören, som blandar superkvalitet med rätt märkliga ingripanden (åtminstone några under varje match) gör så mycket rätt när han går in i banan och är spelbar, och dessutom fyller på i anfallen fick hänga in både tvåan och trean tämligen enkelt efter ruskigt bra förarbeten av Emil och Aleesami. Dessa ytterbackar! Hajtand som dessutom hänger fyran "med fel fot" i ett makalöst fint anfall. Det fina i alla målen är ju samtidigt att det är såpass många spelare som är inblandade i själva transporten av boll fram till mål. Engvall, som såg rätt missnöjd ut när han byttes ut, gjorde det mesta rätt i dagens match, förutom mål. Likaså Riski, inte speciellt många meter över havet, visar att han är ett bra tillskott till truppen.

Jag vet inte riktigt hur mycket mer man kan och bör analysera det hela egentligen. 10-0 på de två senaste allsvenska matcherna hemma borgar för att vi lär få se många roliga fajter på GU framöver. Vågar du stå utan biljett till Gefle? Kalmar? Dags att börja boka upp kalendern om detta inte är gjort. Med ett "påfnyttfött" innermittfält (hur ska Jörgen med J formera nästa allsvenska match mot åtvid?), en Sören som går på vatten, Hajtand som är överallt (hemjobbet i slutskedet av matchen, från offensivt straffområde är inget annat än KLASS!) eller en Alvbåge som borstat av sig pissmålen borta i Portugal. Det blir en rolig höst kamrater. Det blir det. Allt i egna händer. Nu kör vi som fan.

Några korta from matchen då:

+ Sören. Tre mål är respekt. Sören "i den friare rollen" in i banan är fröjd.
+ Aleesami. Så jävla rysligt bra. I den förfärliga jävla näringskedjan blir man skraj över att något jävla "storlag" ska komma och rabarba allsvenskans bästa förvärv denna säsongen.
+ Määäääds. Lugnet. Foten. Crossarna. Om det här är "lägstanivån" i ett nytt lag med nya gubbar. Då blir det kul det här.
+ Hjalmar. Köng.
+ Emil. Titan.
+ Tom. Gör en fin match idag. Visar att han inte är nöjd med att sitta bänk och hoppa in.
+ Billy! Debut! Så jävla sköj att han äntligen får lira. Visar ingen som helst respekt. Går för målet på frisparken!
+ Resten av gänget. Ingen som faller ur ramen. Alla gör jobbet idag. Underbart att se. Tunneln på Rogne har aldrig hänt.

- Onödigt att wajna om domarinsats en dag som denna, men hur kan det inte bli straff när Riski görs ner av deras målvakt?
- Tråkigt att behöva skriva det, men var det inte rätt mumligt och trött bland oss på KB idag? Vi kan alla bättre!

Dags att skita i alla jävla armbågar från Jöns och hans fjantar i söder, wajn om billiga ellosstraffar, peking som lurar där bakom, Faltsetas eller "äckligt stabila ajk". Det är vi som ska göra det.

Och, som nämndes i senaste #BBpodd, spela U-laget i veckans cupmatch.

Riku Riski blir farlig i höst!

TRÄNINGSRAPPORT Efter några år är det dags för comeback, smygcomeback i morse, för min del både på BaraBen.com och att följa en träning live på kamratgården. Grabbarna började såklart med uppvärmning i solskenet och stretching efter det. Skulle uppskatta att runt ett femtiotal supportrar och journalister hade tagit sig till kamratgården denna soliga torsdag förmiddag. 

Målet för egen del var att försöka hålla koll på premiärträningen för Mads Albæk och se de andra nyförvärven (läs Victor Sköld och Riku Riski) i träning som inte fått de tacksammaste uppgifterna i de senaste matcherna att prestera på.

Victor Sköld stretchar efter uppvärmningen.

Mattias Bjärsmyr körde rehab inne i gymmet genom att cykla. Ser ni Gustav Svensson till höger om honom? Det ser ut som han springer på löpbandet. Troligtvis är han sliten efter tätt matchande. 

Uppvärmning.

Passningsövning, lite som en slalomtävling med en gubbe vid varje "slalom"-pinne som du passar snabbt i ett högt tempo och får tillbaka den snabbt och sedan passa snabbt till nästa gubbe och sedan roteras det när "slalom"-runda är klar. Jörgen manade på gubbarna bra för att få upp tempot.

Riku Riski och Gustav Engvall matchades ihop i tvåmålsspel. Troligt anfallspar på söndag.

 Sebastian Eriksson grinar illa efter en närkamp men kör vidare som vanlig efter några sekunder.

Första dagen på jobbet för Mads Albæk.

Efter passningsövningen körde de en kortare spurtövning. Därefter körde de en spelövning 5 anfallande spelare mot 3 försvarande med fokus på spelvändningar med två mål så fort det ena laget avslutat så vändes på steken. 

Sedan kördes tvåmålsspel med en intressant detalj att Tom Pettersson matchades som mittback under tvåmålsspelet men det är svårt att se några indikationen då Gustav Svensson körde i gymmet. Vilka som bildar mittbackspar på söndag är svår att läsa av men Hjalmar Jonsson och Thomas Rogne körde i samma lag i sin trebackslinje med Emil Salomonsson till höger. Haitam Aleesami och Tom Pettersson körde i motståndarlaget. Jag tycker att Tom Pettersson har gjort det bra i de matcherna han har hoppat in i mitten och det känns som hans passningspelet har utvecklats nu när han har fått spela mittfältare ett tag, det kommer han ha nytta av som mittback.

Ghananerna Prosper Kasim och Lawson Sabah ser lovande ut de visar fin teknik och är lätta i steget och visar prov på fin teknik. De kommer växa med tiden och blir spännande och se i framtiden. Mads Albæk kändes lite som en klassisk första dag på jobbet, kände och testade sig fram och stack inte direkt ut, försöker acklimatisera sig med miljön och anläggningen. Ser dock intressant ut och man ser att han är en offensiv mittfältare som vill framåt i banan och har goda intentioner. Han kommer växa in i det med mer träning och speltid. 

Någon som dock garanterat kommer bli ett utropstecken i höst garanterat är Riku Riski som var ett riktigt yrväder där framme och var på spelhumör och det syntes, kom i bra ytor och tricksade sig igenom, hade fart i tvåmålsspelet och gjorde några mål. Där verkar Mats Gren ha gjort ännu ett fynd här!

En till som verkar trivas med tillvaron är Haitam Aleesami som är på strålande humör. Men vem skulle inte göra det i den formen han är i och lyfter sig match efter match mot nya höjder. Per-Mathias Høgmo när ringer du in honom till landslaget?

Søren Rieks blev liggande en liten stund efter en smäll från en duell med John Alvbåge men reste sig upp efter en stund. Han verkar vara lite ur balans och det syntes i tvåmålsspelet och självförtroendet verkar ej vara på topp. Det har även synts de senaste par matcherna skulle jag vilja säga. 

Det samma gäller Sebastian Eriksson som verkar vara ur form och självförtroendet verkar inte vara på topp där heller. Frågan är nästan om inte det skulle göra honom gott att få vila första halvlek mot BK Häcken nu när det varit så mycket matcher på så kort tid och komma in med revanschlusta i andra halvlek, kasta in Mads Albæk direkt i hetluften tillsammans med Gustav Svensson på mitten. Nu är ju tyvärr Svensson avstängd på grund av för många gula kort. Det blir spännande och se om Jörgen Lennartsson vågar satsa på ett nykomponerat innermittfält med Eriksson/Albæk och om det blir Tom Pettersson eller Hjalmar Jonsson i stället för Bjärsmyr i mittlåset, dock känns Pettersson mer bolltrygg och säkrare i sitt spel. 

Efter träningen stannade de flesta kvar och tränade på avslut. Tyvärr av det jag såg, innan jag var tvungen att dra mig, så såg skyttet ut ungefär lika dåligt som på de senaste matcherna. Skärpan måste slipas tills på söndag om vi skall behålla serieledningen!

Trolig startelva på söndag:

Alvbåge

Salomonsson-Jonsson-Rogne-Aleesami

Ankersen-Pettersson-Eriksson-Rieks

Engvall-Riski

Med reservation för skador, sjukdomar etc.

Kung Mads?

LIKA SOM BÄR Det går inte att bortse från likheterna med Göteborgs grundare. Kolla på handen. Frågan som återstår, blir Mads kung i blåvitt? 

Framtiden är blå och vit

FRAMTIDEN. Vi håller på att skapa något stort tillsammans. Det är något som ligger under ytan och bubblar. Något som än så länge ter sig abstrakt, men som när det får blomma ut i sin fulla prakt kommer vara något som skrämmer slag på såväl den svenska fotbollssfären som den nordiska. Det gäller bara att vi ser det där abstrakta och hjälper det lite på traven.

Vad är det jag sitter här och insinuerar och som gjort att ni redan rynkat på näsan inför den här texten? Om ni förbereder er på att texten blir relativt lång, på sina håll lite invecklad och att den kommer andas både framtidstro och optimism så rekommenderar jag er att fortsätta läsa.

Jag vet knappt var jag skall börja, men jag väljer att börja uppe på Kamratgården. Där kan vi lugnt säga att det hänt saker de sista åren. Förutom att en stor del av ledningen bytts ut så har vi fått en träningsanläggning i världsklass att spendera hela sommarhalvåret på - och då pratar jag givetvis om de utvändiga ytorna. De invändiga hävdar jag är unika i sitt slag. Rehab, omklädning, gym, kontor, prisskåp... Allt är i världsklass därinne. Det är få klubbar i norra Europa som kan stoltsera med ett sådant bygge. Kamratgården lägger grunden till sportsliga förutsättningar som få klubbar kan mäta sig med. Långsiktighet har trots halvtaskiga ekonomiska resultat de sista åren faktiskt präglat satsningarna däruppe och jag tycker dessutom att man som supporter känner sig välkommen till Kamratgården på ett sätt som jag tidigare inte känt. Det är ett inkluderande vi skall vara rädda om. Jag vet att flera journalister känner och säger samma sak. Ett stort plus för Kamratgården i stort alltså.

Nu tycker jag att vi vandrar vidare till Göteborgs Nya Arena. Har ni varit där och kikat ännu? Inte?! Har ni insett vilka möjligheter den arenan och kringliggande områden ger oss på sikt? Behöver vi ens avhandla Göteborgs Nya Arena i en egen del av denna text? Nej, det behöver vi givetvis inte för ni inser självklart vikten av att kunna träna därinne, spela träningsmatcher därinne, låta andra delar av föreningen (såsom skidsektionen och orienteringssektionen) ta del av faciliteter som de flesta klubbar bara skulle kunna drömma om. Vi är Idrottsföreningen Kamraterna och alla delar av klubben mår bra av att alla sektioner har rätt förutsättningar. Det ger styrelse och andra intressenter ro att arbeta med de allra viktigaste frågorna i stället för att behöva lägga kraft och energi på inre stridigheter och problem. Hotell, skola, gym, konferens, fotbollsplaner, skidspår, idrottshallar, rehab, restauranger - allt under samma tak. Mäktigt!

För att inlägget inte skall bli allt för långt så nämner jag bara Akademin och Änglagårdsskolan hastigt här, men visst förstår vi allihop vad en välfungerande återväxt betyder för en storklubb - om inte genom direkt uppflyttning till våra representationslag så i form av kapital vid försäljningar, fler medlemmar till klubben och spridandet av alltifrån kamratskapen till de blåvita färgerna bland barn och ungdomar i Göteborg.

Vad ska vi härnäst avhandla? Ska vi gå vidare till marknadssituationen? Vi säljer fler biljetter än på mycket länge och detta givetvis tack vare sportsliga framgångar (som det ibland känns som om vi supportrar inte vill kännas vid) men trots arenaförutsättningar som i förhållande till vårt publikunderlag är bland de sämsta i allsvenskan. Hur många storstadsklubbar i det allsvenska toppskiktet måste förutom att dela arena med BK Häcken (inte längre som tur är) också dela den med såväl ett Division 1-lag som ett Superettan-lag (jag är medveten om att denna fråga är retorisk)? Att Göteborgs kommun och klubbarna inte kommit överens om hur detta problem skall lösas ännu, är för mig en gåta.

Varför spelar inte Örgryte och Gais på Valhalla t.ex? Valhalla har flertalet gånger större potential än många av deras konkurrenters (Lund, Värnamo, Frej, Varberg, Torslanda) arenor. Med detta sagt; Givet våra tilldelade förutsättningar gör vi bra ifrån oss på marknadssidan. Det hävdar i alla fall jag med en dåres envishet. Vi är inte långt ifrån Clean Court eller en egen arena, det känner jag på mig, och jag kan bara gissa hur många biljetter vi hade sålt med en arena som Malmö FF:s. Att vi har en beläggning på över 80% (lite beroende på hur vi räknar på bortasektionen och säkerhetsavspärrningar) är det inga andra i toppskiktet som når upp till - inte ens Bajen, vars snitt på knappt 25 000 givetvis är imponerande, men glöm inte att det är på en arena som har en kapacitet på en bra bit över 30 000 och att de i övrigt spelar på en jippoarena vi inte skall vara speciellt avundsjuka på. Avicii har publikrekordet på den arenan - det säger väl allt? Malmö är uppe och touchar på samma beläggningsgrad, men det bör vi tillskriva enbart de sportsliga framgångarna.

Vad ska vi nu prata om? Ska vi ta merchandise-området? Vi säljer slut matchtröjor och halsdukar på löpande band och det är ett sjukt tryck i butiken i samband med match. I övrigt har man startat upp en ny E-handelssida och ja, man är mer "på bettet" i de flesta sammanhang. I samband med cupfinalen mot Örebro, där vi inte ens själva ägde evenemanget befann man sig från Blåvittshopens sida på flera ställen runt om i Göteborg med "pop-up-butiker", allt för att synas där många nyfikna änglar befann sig. Snyggt jobbat!

Fler saker som hade kunnat nämnas i denna text är nuvarande klubbledningens innebörd för hur IFK Göteborg styrs idag, Supporterklubben Änglarna som verkligen arbetar hårt dessa dagar, alla sjungande och tifo-ansvariga läktarfraktioner, Levande Sittplats och alla fantastiska supportrar som reser Europa runt och som möter upp laget i Malmö, Stockholm, Wroclaw, Lissabon och ja, oavsett var laget spelar. Vi hade kunnat prata länge om Mats Grens fantastiska fingertoppskänsla och kontaktnät och om Jörgens nästan tårdrypande uttalande om ansvar och att stå upp för sin förening och sina spelare, men nej, det avhandlar vi i stället i separata inlägg framöver.

Ni som funderat på hur jag ser på det sportsliga 2015 kan fortsätta läsa. Såhär ser förutsättningarna ut inför den smått kaotiska avslutningen av fotbollsallsvenskan 2015; Vi leder fortfarande allsvenskan, trots en svacka nu på sommaren. En svacka som vi har lagt bakom oss. Vi har alltså allt i egna händer. När jag pratar om "vi" här så pratar jag om oss allihop. Supportrar, spelare, ledare - hela föreningen. Vi har allt i våra gemensamma händer inför sluttampen av allsvenskan.

Nu spelar vi närmast 5-6 omgångar i rad mot lag på den nedre halvan samtidigt som topplagen kommer ta poäng av varandra. Vi har mött Malmö FF två gånger, och även om de vunnit båda våra möten i år så har vi dem fortsatt bakom oss, och dessutom flera poäng bakom. De kommer inte kunna gå in till 100% i allsvenskan och i CL-kvalet samtidigt, för då kommer Rosenberg få hybrisfeber och vara tvungen att "vila sig i form". Visst ser AIK vassa ut, och visst finns Elfsborg i teorin kvar, men jag tror t.ex att Norrköping kommer tappa och att Djurgården kommer göra detsamma. Mest en magkänsla, men jag brukar vara bra på sånt. Min magkänsla säger också något annat; Vi kommer kunna ta det där guldet denna hösten, trots att det var få av oss som trodde det när vi såg Haitam springa runt som till stora delar en yr höna på Valhalla i vintras. Ett nytt lag, en ny tränare och en ny sportchef som tvingas sota ett par år för föregångarnas misslyckade värvningar. Det ska egentligen ta tid att nå resultat med de förutsättningarna. Vi har vunnit cupen OCH vi leder allsvenskan efter nitton omgångar(!).

När vi nu vet hur förutsättningarna ser ut kan vi också förbereda oss på att vår insats i egenskap av supportrar kommer vara ännu viktigare i höst. Vill vi nå guldet redan 2015 så krävs mycket folk på arenan, mycket ryggdunkande sinsemellan och en oerhört stark tro på det vi gör. Om inte vi tror på guld 2015, vem skall då tro på det åt oss? Låt oss dessutom ha förtroende för Jörgen och Mats - för det tycker jag att de är värda. Jag tycker Mats sköter sitt arbete som sportchef klanderfritt. Ansvarsfullt och långsiktigt landar han värvningar som vi inte ens visste fanns. Att May Mahlangu drar sig ur kan vi inte lasta Gren för - det säger sannolikt mer om May. In Gren we trust!

Nu ska jag skriva något som säkert får det att vrida sig i flera magar, men låt säga att vi inte tar guld till hösten, är det slut då? Nej, det är inte slut då. Det har bara börjat.

Med denna trupp, Änglagårdsskolan, Akademin, det hårda arbetet på Marknad och på Kamratgården, Göteborgs Nya Arena, Nisse Wiberg och övriga sponsorer som vill IFK Göteborg väl, oss supportrar som tenderar att bli fler och fler, Jörgen och Mats, kommande arenalösningar och allt annat runt IFK Göteborg som i alla fall jag ser optimistiskt på så tycker jag att framtiden ser mycket ljus ut. Det handlar om att våga lyfta blicken en aning.

Bortom felslagna passningar, för dagen mindre bra presterande domare, ett centralt mittfält som underpresterar och backar ner i knät på mittbackarna och en såld Vibe tornar något ljust upp sig - det är framtiden vi ser. Framtiden tillhör oss och oavsett hur färskt minnet av de senaste förlusterna är så är det de kommande vinsterna vi bör arbeta hårt för. Det är de vi vill åt och bör fokusera på.

När vi nu avhandlat framtiden är det också dags att knyta näven i fickan och göra något åt samtiden. Genom att ryggdunka varandra, köpa biljetter till Gamla Ullevi, komma klädd i matchtröja på söndag och sjunga stämbanden hesa återstående matcher så ökar vi våra chanser att ta hem det där guldet redan i år. Så enkelt är det faktiskt. Vi kan i allra högsta grad klara detta - men bara tillsammans!

Att avsluta med något annat just nu vore fel, så jag skriver vad David skrev till mig på Twitter när jag deklarerade min framtidsoptimistiska text; "Vi är Blåvitt - bäst i Sverige!"

Sug på den karamellen i några sekunder och gör sedan vad du kan för att låta oss vara kvar på den positionen. Vi är bäst!

Om polarisering, halmstrån, schizofreni, normalisering, nederlags- och själshantering - och Määääds

KÅSERI. Lika bra att börja med att klargöra att texten direkt inte är tänkt som något försvarstal (då jag inte fått någon riktad kritik för mitt "ställningstagande") i den rasande debatten om positivismen kontra den negativa domedagssidan avseende blåvitts sviktande form.

Då det återigen är dags för ping-pongandet i sociala medier gällande huruvida man blint, utan kritik (okej, jag saltar väl lite här) ska stötta, pusha, heja och mana på det positiva och optimistiska i allt, tänkte jag försöka ge min syn på saken. Inget fel att vara positiv, givetvis. Det är inte det som är grejen här. Det goda måste alltid övervinna det onda. (Självfallet ska det understrykas, behövs ens? att jag vill det bästa för blåvitt, alltid.) men hela "debatten" tenderar att bli lik många andra i dagens samhälle, där det vevas åsiktskorrider, "normalisering" och annat. Där allting i slutänden känns som att antingen är man för, eller emot. Svart, eller vit. Av, eller på. Det finns ingen medelväg, ingen kompromiss eller något "lagom". Det du är, det är du. Det du tycker, det tycker du. Jag har väl (inte helt oävet kanske) dessutom fått någon form av epitet som "gnällets mästare", och per definition förväntas hitta "det värsta i allt", även när det är bra. Har mig själv att skylla så klart, men givetvis drar jag inte invektiv, svordomar, skit och pannkakor utan tanke eller bara för att det är sköj? Eller jo, till viss del, men min avsikt och ambition är ju alltid att försöka påtala det jag ser, de brister jag ser, eller de svagheter som blottas. Likaså det motsatta när det går bra. Det är lite det som är grejen med bloggande. Dessutom försöker jag väl, även om det inte alltid går hem, dra saker och ting med glimt, finess och någon form av poäng.

Nu tänker jag såklart inte dra in någon politisk ton i detta inlägget, mer än att trycka på förbundets paroll, "alla är olika - olika är bra" och därmed stänga alla som helst kopplingar till den typen av diskussioner (avseende användandet av "åsiktskorridor" och "normalisering" ovan alltså). Det jag är ute efter är att jag, i synnerhet på Twitter, upplever att det verkligen är en sida emot en annan. Visst, saker och ting tenderar ju alltid att bli jävligt mycket så på den plattformen, men ändå. Vad menar jag? Jo, efter senaste matcherna, låt oss säga de tio senaste med sviktande resultat, har vi ju (utan att vara några som helst experter) kunnat se att offensiven inte har fungerat, att Seb's fot och form inte är bra, att vi inte kunnat få ut ett skit av alla de trettio, fyrtio hörnorna som slagits eller puttat in allt för många mål över huvud taget. Detta leder ju givetvis till att folk (vi) börjar snacka om att saker och ting inte är bra. Det måste göras. Det måste ventileras. Jag är tämligen säker på att de flesta som sitter på "den überpositiva sidan" håller med här, och håller givetvis även med om att det inte leder något till att skrika på avgång, att den eller den är värdelös, eller att man helt enkelt lägger ner att stötta blåvitt. Det sistnämnda leder såklart ingen vart, men debatten och det kritiska måste få finnas (vilket kanske inte folk säger emot heller i och för sig...).

Äh, jag vetefan var jag vill komma egentligen mer än att självfallet måste saker som dessa dryftas. Jag är helt och hållet enig med Jakebox som ställer frågan "Sjukdomsinsikt eller bara gnäll?" Det är givetvis en tunn balansgång, men i svallet från min kommentar i en Twittertråd om hans inlägg kom mycket matnyttigt fram. Givetvis i andemeningar som att man givetvis måste stötta laget och ha förtroende för vad som sker inom föreningen. Helt enig med det, men det är inte där skon klämmer. Som min "granne" @marcusangelin skrev, "våren genomsyrades med ganska medelmåttiga matcher där poängen bärgades. "Vänta bara tills blåvitt börjar spela bra också!" var ju skämtet titt som tätt. Spelmässigt är det ju fortf. likadant som i våras med skillnaden att målen inte trillar in framåt i samma takt längre så jag lutar också åt sjukdomsinsikt. Så länge poängen tas så blundar man och gläds."

Huvudet på spiken säger jag. Så ja, lite av allt behöver dryftas. Och, som det skrevs på Alltid blåvitt häromdagen,  att våga leda. Att våga titta på det som man inte gör, att inte slå sig på bröstet och vara så jävla nöjda med det man gör som är bra. Våga ta det kritiska snacket, våga kritisera sig själv, våga ta och ge konstruktiv kritik kring till exempel att hörnor och fasta situationer fan inte är bra och inte lett till några mål framåt det senaste. Visst, kanske inte konstruktivt i sig att från min sida bara gnälla att det är dåliga hörnor, men häri ligger det ju givetvis ansvar i spelare och ledare att lösa detta. Jag kan ju inte vara än mer självutnämnd expert än jag är och börja skissa på hörnvarianter? Slå hårdare och på mål, och inte med snö och för långt? Men givetvis, att skrika "hata! jävla piss! av gå ankersen!11" leder ju ingen vart. Så är det ju.

I takt med att motgångarna och uteblivna resultat gör sig påminda stärks ju "de mörka rösterna", och det är väl så det är. Har inte någon fix på hur det ska "bekämpas" såklart, och vet själv med mig att det är mycket lättare att skrika när saker är skit, än att poängtera när saker är bra och ge positiv kritik. En sak att bära med sig såklart, både för mig, och för alla som "uttalar sig i blåvitt namn". 

Som nu till exempel, allt guld och grön skog när Mads Albæk sägs vara klar. In jävla Mats Gren we trust! Jag har ingen aning om vem den nye Mads är (eller om det är klart heller såklart), men all jävla injektion in i form av central offensiv mittfältare ger mig snabbt hoppet åter om att vi ska kämpa om den ädlaste medaljen ända in i kaklet. Det är såhär det funkar. Det schizofrent charmiga i att vara inbiten och hängiven supporter. Vid lunch var det skit att May tydligen hade nobbat efter att innan varit överens. Nu är man på tå igen när nästa namn presenteras. Charmen.

Men, likt förbannat, vem som lämnar, vem som kommer in, vem som tränar, eller vem som gör målen, likt förbannat står jag där på läktaren ändå. Det är det som är det viktigaste. För blåvitt, och för mig.

Till sist, Jörgen med J's ord i dagens GP. Inget annat än jävla klass. De sätter alla floskler i mörkt sorkdunkel. Mysjörgen med J. Köng.

Faksimil: GP 2015-08-11

Okej, till sista sist. Vi leder serien för helvete. Nu tar vi det jävla guldet, TILLSAMMANS!

Ta den blåvita fanan och bär den med stolthet genom hösten.

Trots förlusten i går sken solen när jag steg upp i morse. Första arbetsdagen efter semestern. Jag tog en promenad genom staden ner till Stationsgatan. Skönt, svalkande och en stadskärna där pulsen fortfarande gick på sparlåga. 15 minuter senare och med hyfsat motiverande steg gick jag in i huset och vidare in i hissen, loggade in och tryckte in knappen. Våning 6. Hissen lättade, och tog mig uppåt. Det är en skön känsla det där, eller hur? Att någonting tar en uppåt. Man är liksom på väg. På väg mot någonting.

Det är så jag är. På väg. Framåt, uppåt. Aldrig ner. För jag är inte sån. Ner är inte jag. Även om det kan kännas jävligt emellanåt, och man hemfaller åt negativa tankar så försöker jag samla mod till mig och se nyanser av ljus. Det är ju ändå framåt och uppåt man ska. Men det händer att även jag hamnar i vasken ibland. Men fokus kommer alltid att vara fäst på någon punkt längre fram.

Det är en av anledningarna till varför jag inte kommer att stämma in i domedagskörerna kring Blåvitts väntade undergång, som florerar bland änglaskaran för tillfället. En annan är att det är så förbannat tröttsamt att läsa och lyssna på. Folk som slungar ur sig att säsongen är över, att guldet är borta, att truppen inte håller för en guldstrid etc. etc. För mig är det bara nonsens. Hade gnällspikarna haft lite konstruktiva idéer att komma med hade jag kunnat ta det. Men det är bara ner, ner, ner och ner. Jag behöver inte det. Vi behöver inte det och Blåvitt behöver inte det. Det är väl klart som fan att vi har chansen till guld! Och den är, tro det eller ej, större än på många år vid den här tidpunkten på säsongen. Bjärs är skadad, Riski inte inspelad än, spelare är i formsvackor. Men lösningen ligger inom Kamratgårdens väggar, det är jag övertygad om. Jörgen har visat förr att han kan hitta vägar ur besvärliga situationer. Och Gren jobbar på med sitt. Så nog finns det anledningen att inte kasta in handduken.

Vi ligger när jag skriver detta i topp med 11 matcher kvar.
6 av dessa spelas på Gamla Ullevi.
Formsvackan kommer att ligga bakom oss.
Alla andra topplagen tappar poäng titt som tätt.
Alla andra topplagen drabbas också av skador och avstängningar.
Vi har landets bästa publik.
Vi är Blåvitt.
Vi är erkänt starka på hösten.
Och hösten, den är på väg.

Så samla ihop er nu. Se framåt, uppåt och borsta bort sovgruset ur ögonen och ge Blåvitt den skjuts de behöver in i den tuffa hösten. Visa lite värdighet, ta fanan och bär den nu för fan med lite stolthet i kroppen!

Och med dessa ord har jag också gjort mitt på Baraben. Möjligen att jag skriver något ströinlägg framöver. Allt har sin tid. Men en hel del av er kommer att kunna läsa mina texter i en medlemstidning nära dig framöver.. Och ni kan följa mig och mina positivt doftande tweets på Twitter; @ThornMagnus

Så tack för mig.

Född ur hav och himmel står vi kvar. Vi tar det en gång till. För säkerhets skull.

Född ur hav och himmel står vi kvar.

Return to work!

I OMGÅNG EFTER OMGÅNG har stödet på läktarna varit bättre än på många år. Supportrarna har kraftsamlat, engagerat sig, fullt vädjan från klubben och spelare och presterat gång efter gång. Nu är det dags att spelarna gör detsamma!

 

GULDET ÄR PÅ VÄG ATT rinna oss ur händerna. En säker och stabil serieledning har de senaste omgångarna visat sig allt annat än betryggande. På de senaste tio matcherna har vi endast två (!) vinster:

Blåvitt - Peking 0-0
Slask - Blåvitt 0-0
Peking - Blåvitt 2-2
Blåvitt - Slask 2-0
Falkenbergs Alkoholfria lag - Blåvitt 1-0
Belenonsens - Blåvitt 2-1
Blåvitt - Örebro 6-0
Blåvitt - Belenonsens 0-0
Iff Iff - Blåvitt 2-1

VI KAN SKYLLA PÅ bristen av offensiva innermittfältare, försäljningen av Vibe eller annat krimskrams, men det är lite skit samma. Vi har Sveriges bästa start11a och det är dags att åter igen bevisa det. Därför vill jag uppmana spelarna att:

ÅTERGÅ TILL ARBETET! Gör ert jobb. Visa att ni är Blåvitt - Bäst i Sverige! Ta tag i taktpinnen innan det är för sent. Låt inte sådana som Rosenarmbåge och plastälskare få sista ordet. Det är dags att agera!

Ni har vårt stöd - visa nu ert stöd för oss.

Matchtankar - mattesnillena borta, 9/8 (2-1)

ANALYS. "Näe, man har druckit några öl, är irriterad. I stundens hetta vill man få utlopp för sina känslor, och känner vad fan ska man göra? På nåt sätt måste man få protestera. Jag tänker inte skriva något mail, tänker inte gå på nåt årsmöte utan jag säger precis här och nu vad jag känner det att vad jag tycker". PRESTERA PRESTERA, smekmånaden är över!

Jag säger inte att Sparven och hans kompis har rätt. Säger dock inte att de har fel. Eller ja, på en punkt har de både rätt och fel. Smekmånaden har varit över ganska länge. Av sex spelade matcher (i AS) efter sommaruppehållet har det blivit en vinst, tre kryss och två förluster. Segern mot ett rötet ösk. Smekmånaden var över för ett tag sedan. Att man dessutom fortsätter mantra på "vi leder fortfarande serien" är nästintill att likställa med alkisen som förnekar sitt beroende till billig bärs. Den dopade positivismen börjar ta slut. Visst, serieledningen i sig är ju, var ju sann, men hur hade den blivit till? Inte i huvudsak, men mycket tack vare en viss Vibe och en rasande offensiv längs kanterna som alla lag nu kan. Inte nämnvärt genom en spelidé, nycklar att vända matcher, eller en bred trupp...

På nåt sätt blir man fan inte klok på fotboll, och i synnerhet blåvitt. Ledsen att säga det men devisen sämst när det gäller har tyvärr det senaste visat sitt fula ansikte allt för många gånger. Tandlösa ord som "det här ska malmö få sota för" blir ju extremt löjligt när det skiter sig. Speciellt när det är så uppenbart lite substans i innebörden av det smaskiga journaliststoffet i ett sådant uttalande. Tändvätska kallar någon det, "jag tror att det kommer att gå åt helvete, och vartenda ord behöver nog ätas upp", säger jag, pessimisten.

Jag vet inte, jag hade en rövdålig känsla innan matchen. Lite av en förlorarmentalitetskänsla i magen. En förlust i bagaget och uttåg ur EL-kvalet, mot realbarcelonamffhäckenmalmömff som precis gått vidare till playoff i CL. Igen. Klart som helvete att detta rullats i cmore, mff-fanzinet kvällsposten, trötta TT-artiklar i Gepe och fan vet vad. Samtidigt, vi ledde serien (innan matchen) och hade sju poäng ner till eftermiddagens motståndare, så litet chans ställdes ju ändå på vår sida. Pessimisten i mig var dock skeptisk.

Introt till denna produkt, detta blogginlägg, förpliktigar, eller åtminstone ger sken av att det kan komma att bli jävligt långt. Om det faktiskt blir så vet jag inte just nu, men det ger väl sig. Sista semesterdagen ska väl förbrukas på något? Nej men ärligt, till saken. En inledning på matchen helt enligt förväntan. Rätt bra tempo på hemmalaget, lite virrigt varstans hos oss och känslan var att det kunde bli tillknäppt med rätt få målchanser för oss, även om nyförvärvet Riku gick in från start. En skada på Bjärs, hur länge blir han borta? 4-6 veckor? Då blir han ju inte såld i alla fall, alltid nåt. Och kontinuiteten var lite bortblåst. Visst, Hjalle vet vad det innebär, men tyngden och defensiven kändes ju sämre med ens att skadan skedde. Kombinerat med detta hade ju både Seb och Gurra dragit på sig både kort, frisparkar och uppmärksamhet i takt med att skallar och ben säkerligen hade lite tröttma från senaste veckornas matchande av få spelare.

Ett noll kommer logiskt. Inte för att de hade haft jättemånga chanser, men för att det var så det kändes. Vi hade dessutom inte skapat speciellt mycket, än mindre återigen spelat något eget spel genom mittplan. Inte konstruktivt, inte kreativt. Det sittande mittfältet gav sken av rädsla och ängslighet. Ingen som kliver fram, slår en bra, hård, resolut och bestämd pass för att visa "nu jävlar, se ska minsann fanimej få sota för jävla pisshelvetet i EL". Nej, istället är det återigen snett bakåt. Eller, okej, jag försöker dra en cross, helt utan adress.

Straffen? Ja, felaktigt dömt. So what? Det är mff vi pratar om. De var dock bättre ändå på alla plan, så logiken fortsatte där. Samtidigt, det är inte första, och garanterat inte sista gången vi åker på bedrövliga domslut.

Seb går ut i paus. Kunde kanske rentav varit tidigare. Han var inte bra. Idag heller. Tom gör det rätt okej (speciellt med viljan att ta skott, även om precisionen kanske lämnar litet att önska) och andra är väl ett fortsatt ställningskrig. Solklart rött på han Youtubesnubben och vi spelar med en man mer i trettio minuter. Om det ger nåt? Ja, skott från Rogne, lite farligheter från Aleesami och Salomonsson. På nåt sätt känns det som att de två sistnämnda är de enda som har någon form av offensivt spelsinne. Dessutom är de ju våra ytterbackar som varit bäst i de senaste tio matcherna. Vad säger det? Var är spelsinnet hos Sören och Ankersen? Ja, de har bra fart och driv. Det finns väl emellanåt även ett bra tillslag, men vafan, det stannas upp nästan varje gång det är nåt på gång. Är det självförtroendet som är stukat? Är det spelidén som inte finns, eller är det helt enkelt för att det fan inte finns någon offensiv, kreativ innermittfältare att bolla med? Jag tror på det sistnämnda.

Nej, om inte Gren löser May (eller någon annan av den kalibern) imorgon, då är SM-guldet kört.

Ja, vi gör ett mål i slutet av matchen som skapar lite nerv. Vem gör det? Ytterback. På straff.

Några korta från matchen då:
+ Ni tillresta hjältar på plats.
+ Ytterbackarna.
+ Mål på straff!

- Innermitfält? Hur blir det mot röva? Vem spelar? Hur?
- Anfallsspel, offensivt och defensivt, har i allra högsta grad fått sig en törn pga Vibes uttåg. Säga vad man vill om hans säsong i år, men bidrog, det gjorde han.
- Jonas Eriksson.
- Smekmånaden är över.
- Bjärs.

Edit, måndag 10/8. Gren säger visst i nån intervju att ingen värvas om ingen försvinner. Om försvinner enbart innebär försäljning känns det rätt mörkt. Så, hur formeras laget mot realbarcelonamffhäckenhäcken nästa söndag? Oklart. Diskutera på i kommentarerna vetja.

Framgången som kan bli vårt fall

Cupmästare, serieledare och Sveriges bästa fans – där har vi IFK Göteborg säsongen 2015 summerad just nu.

Jörgen Lennartsson har imponerat på mig på flertalet sätt. Med Grens värvningar har vi fått en otroligt harmonisk och samspelt trupp. Innan Vibe lämnade hade vi Allsvenskans jämnaste och bästa startelva. Kanske inte den med mest spetskompetens, men på många sätt den mest kompletta. Tydliga roller, en tydlig idé men framförallt kontinuitet. Denna kontinuitet som jag personligen många gånger svurit över. Samma väntande startelva, samma byten. Inga konstigheter. Denna kontinuitet som tagit oss till toppen av tabellen.

Men vår trupp är inte den starkaste, det märks, framförallt efter Vibes avsked. Våra tre standardbyten har i princip gått över till två. Som tränare behöver du givetvis inte alltid använda alla byten. Men när vi, som till exempel igår, ligger under mot ett inte alltför bra lag. På hemmaplan. När så mycket faktiskt kan vinnas. Då borde en tränare kanske använda alla sina byten, med fokus, på offensiven.
Visst, med den tunna truppen och med de begränsade resurser vi faktiskt har, en anfallsbesättning med Engvall, Boman och Sköld räcker inte på långa vägar i Europa, så borde främsta fokus ligga på att ta hem dubbeln istället för att ha fokus på två fronter. Men jag,  personligen, tycker inte så. Jag tror inte att spelarna tycker så. Framförallt tror jag inte att Jögge tänker så. Han är inte nöjd med 1 poäng – han vill alltid ha 3 poäng. Han vill ut i Europa.

Vi kan spekulera i hur det hade varit om någon av junisarna fått chansen men vi får lita på Jögge när det kommer till bedömningen om hur dem är redo för utmaningen. Däremot är jag av uppfattningen att om IFK som lag ska kunna utvecklas och ta nästa steg, samt att Jögge ska kunna utvecklas som tränare , måste han våga när det gäller, när det finns att förlora men när det finns ännu mer att vinna. Att kunna kringgå sina rutiner gällande byten och kontinuitet. Att förändra och frångå 4-4-2 när situationen kräver det. Och det är detta som kanske är den sista pusselbiten med att lyckas framgångsrikt på flera fronter kombinerat med att slussa in/satsa på talanger.

Det är fortfarande en lång bit kvar till säsongsslutet och det stora övertag vi hade poängmässigt finns inte längre. Vi kommer garanterat att hamna i situationer likt Falkenberg borta, Belenense borta och hemma. Jag tror att Riski kommer bli ett bra tillskott men kanske inte tillräckligt. Min uppmaning till Jögge är att våga. Testa våra nya tillskott, Prosper och Sabah. Testa Paka. Testa ett 4-2-3-1 med SEB som släpande och med Gurra och Tom som sittande. Inte från start men när vi kör fast. För som det ser ut nu så vet våra motståndare matchplanen, och det vet även Jögges förväntade ändringar. Du har vårt förtroende, så gör det oväntade Jögge. Det kan ta oss ännu längre. Mot guld, mot Europa.

…Och när vi är inne på drömmar. Jag hoppas att Gren kan övertyga May för en comeback. Där har vi spets. Det tror jag kan resultera i ett SM-guld.

Ses i Malmö!

Matchtankar - belenonses, 6/8

ANALYS. "Lovade" ju vid något tillfälle att skriva om båda matcherna i min analys av EL-kvalet där vi återigen åker ut mot ett jävla portugisiskt lag. Kommer la gå sådär. Två målvaktsingripanden som är under all kritik i bortamatchen, en håglös och statisk offensiv i hemmamatchen. Det finns många små saker sammantaget som orsakar sortin ur fotbollens finrum även denna gång. Ledsamt att beskåda att vi inte lyckas låsa upp deras ultradefensiv inför ett sinnessjukt tryck på hemmabana. Två sittande innermittfältare som återigen gör en solid defensiv insats, men tyvärr bidrar noll och ingenting offensivt. Det hade verkligen behövts någon som kunde transportera boll FRAMÅT i banan, med fart, kvalitet och finess. Nu finns ett alternativ, varje gång. Rulla hem till mittback.

Det är såklart som sagt inte den enda orsaken till att det inte blir några mål. Idag heller. Men det är en stor och betydande del. Att dessutom Seb (tyvärr) återigen inte går att känna igen, utan istället värderar konstigt, har dåligt tillslag, som vid det ypperliga skottläget i andra till exempel, inte bidrar nämnvärt till en kvalitativ offensiv, det är ledsamt att se. Kombinerat med detta har vi tyvärr väldigt trubbigt anfall med en Boman som river och sliter, men tyvärr är för träig i på tok för många tillslag, och kan således inte backa upp och samarbeta kreativt med Engvall. Där är Engvall tyvärr lite är likadan som Boman idag. Inte vän med boll, kommer inte till några heta avslut, och bidrar inte till ett fruktfullt samarbete framåt. Nästan för het.

Därtill är det ju än mer ledsamt att se hur sanslöst jävla klena fasta situationer vi kommer fram med. Hörna på hörna är antingen för lång, för lös, med för dålig adress eller helt enkelt bara jävligt usel. I sammanhanget upprörs man ju å det grövsta kring kvalitén i den sista sparken från Ankersen. I ett läge där vi har chansen att ta vara på ett sista sista läge, och MSD, med den "fina foten" är på plan, och dessutom troligtvis inte på långa vägar lika trött som Ankersen, då slår vi ytterligare en jävla pissfrispark som nästintill ger ett mål till motståndaren. Ledsamt.

Men visst, i all bedrövelse och fula ord måste man ju ändå kredda hjärtat och insatsen, men, det får inte vara så håglöst framåt, i alla fall inte om vi ska i EL att göra. Så är det bara.

Ljusglimtar givetvis i defensiven och tålamodet, även om jag ändå slet mitt blonderade hår så många gånger att jag nästan blev flint, i samband med de såsiga sidledspassningqrna i slutet när det ska vara desperationsspel. Framåt för helvete.

Jag är inte så arg egentligen. Mest tom, ledsen och förundrad över hur vi egentligen kan leda allsvenskan. Inget jag skäms och gnäller över såklart, men med spelet, coachningen och genomförandet en sådan här match, då börjar man undra. Varför byter vi inte ut Boman tidigare när Sköld har ALLT att vinna en sån här kväll? Släng upp Rieks också, i samma veva. Men visst, leder inte till nåt att döna ner knapptryckningar här på läktarexpertsmaner. Men, MSD och Tom i ett dubbelbyte? Då har vi en tunn trupp.

Deras coach är ett svin.

Några korta från matchen då:
+ Emil. Vilket jävla hästjobb. Synd att det inte ger mer. Hade nästan velat ha honom än mer offensiv. Hade hunnit hem ändå.
+ Ankersen är ju bra i drivet. Bra jobbat. Bör dock inte slå fasta just nu.
+ Försvarslinjen i övrigt. Även om de inte hade så mycket kändes det oerhört tryggt. Även om uppspel är för slöa. Våga slå långt nån gång när vi uppenbarligen inte har något kreativt på mitten.
+ Inramningen. Jävlar. Bästa trycket jag varit med om på GU. Oklart vad som hände i internboxen i 40e dock. Ut med packet.
+ Fullt jävla fokus på allsvenskan och kriga för SM-guldet nu. Ingen hejd.

- Kreativa nycklar för att låsa upp deras trötta spel. Måste till något.
- Fasta situationer. Nöta. Nöta. Nöta.
- Våga skjuta. Våga träffa mål!
- Vidrigt beteende i slutet av deras luffare till tränare. Pajas.

Nu kör vi så innihelvete på söndag. Krossa. KROSSA vidriga jävla svinmff.

Matchtankar - ös-kross hemma 2/8

ANALYS. Finns säkert en och annan som suttit som på nålen och väntat på inbitna tankar om Belenses borta, men där tänkte jag minsann försöka mig på att skriva ihop något efter returen och betrakta hela omgång 3 i några rader. Gör förresten som Jörgen med J uppmanade efter slutsignal, köp din biljett till returen redan nu om inte detta är gjort. ALLA behövs på torsdag.

Kvällens match då. Inte mycket att klaga på, givetvis. 6-0 och största segern sedan samma siffror (tänker fan inte putslusta mig med några tennisreferenser) mot Glad Påsk djurgården 2009. Så jävla gött. Så jävla viktigt och framförallt, så jävla fint att vi kan döna in mål även utan Good Vibes på plan. Riktigt jävla bra att flera offensiva spelare gör mål också. I synnerhet Ankersen och Rieks. Självfallet sköj att Engvall dunkar in mål i Allsvenskan också. Viktigt. Hade kanske kunnat bli för mycket "Södersyndrom" annars om inte målen börjat trilla in snart.

Vad ska man då orda om efter en sådan urladdning? Löjligt ord. Det har ju pratats om urladdningar, baksmällor, trötta kroppar, tunn trupp och uteblivna värvningar i dagar. Det har dessutom dryftats metervis kring hur fullkomligt usla bröderna Bergströmssons fortsätter att vara, likaså har vi avnjutit poddar med fulla tjommar. Så, vad finns att skriva? Om man som jag nu, är våldsamt osnabb på att putta ut mina tankar efter matchavslut, är det ju oerhört lätt för er läsare att tro att man bara copypejstar någon annan krönika eller blogginlägg. Men, jag tänkte ändå hoppa in lite på ämnet som GT-Leman berör. Ösk var fan inte bra idag.

Visst, det förtar inte grejen, den psykologiskt och mentalt viktiga grejen i att återta serieledningen, vinna på hemmaplan, göra en massa mål även när skyttekungen är såld och truppen anses tunn, men som sagt, Örebro var riktigt dåliga. Samtidigt, som Sören hade sagt i någon intervju, var det med Jan Lind? att blåvitt gjorde ösk dåliga? Rätt och riktigt. Det som gjorde ösk mest dåliga var ju faktiskt de gånger ovan nämnda Sören (och även Ankersen) bröt in i banan och agerade spelfördelande offensiv mittfältare. Om det gjordes för att ösk var dåliga och tid gavs, eller om ösk just blev dåliga och gav tid för att detta skedde, det vetefan. Mer av den varan vill vi verkligen se mer av. Likaså skott. Skott från alla jävla håll och kanter. Bröträffar blir farliga, snönickar blir farliga, bra skott blir farliga och försöket från Gurra höll på att bli farligt också. Skott skott skott.

Nej, inte mycket mer att säga. Viktigt att sitta still i den känslomässiga båten, suga karamell och hoppas att omladdningen är enkel och går väl i ytterligare en dyngvädersommarvecka i Sverige 2015. Förhoppningsvis får vi se vem Gren setat med. Förhoppningsvis får vi även se om denne presenteras på KG inför rökmaskiner, räkmackor och annat innan mff away.

Några korta från matchen då:

+ Målskyttet.
+ Sören. Charmören. Kreatören.
+ Ankersen. Før fan!
+ DJ Alessi. Köng.
+ Emil. Köng.
+ Serieledning.

- Vi har fortfarande en rätt tunn trupp.
- Surt att inte Sköld får måla.
- Lite trökigt att inte Prosper fick nån minut.
- Bergströmsson?

Äntligen är ett av säsongens sämsta inlägg slut. Vi ses på torsdag. Framåt.