Uppsala i sol och Uppsala i regn är två olika städer. Det är som om det regntunga stänger ner, låser om sig och samlar mod till sig att åter öppna dörrarna först när solen återvänder. Och på stationen nere i centrum kommer och lämnar tågen. I regndimmorna som dystra stålkonstruktioner, i sol som bländande jättereflexer. De kommer och de lämnar, om och om igen.
07.11 söndag 17 maj lämnar tåg 813 stationen och rullar mot Stockholm. Just den avgången är speciell, för den avgången bryr sig varken om väder eller vind. Bara en sak spelar någon roll. Att det kommer fram till Stockholm, ger oss tid att byta till tåg 10425 med destination Göteborg.
Att lämna Stockholm för Göteborg, det är en av de vackraste känslorna man kan ha i kroppen. Ut från staden, genom landskapen, genom Sverige, genom timmar av förväntan. Från baksidan till framsidan, från skuggsidan till solsidan. Vare sig det regnar eller ej. En man sa till mig en gång att solen alltid skiner över Göteborg, men att det ibland är moln i vägen. Jag har burit med mig detta som en medalj runt halsen sedan dess. Göteborg, staden där solen alltid skiner.
Sedan de första stegen på perrongen, dofterna, vinden, ljuden, rösterna. Man känner allt det där i kroppen redan på vägen in mot centralen. Likadant om man kommer med bil eller med flyg. Man känner det i kroppen. Pulsen låg, och man landar. Känslan. Ni som varit där vet. Inga ord behövs.
Och Blåvitt. Änglarna, IFK Göteborg. Ett äktenskap. En tatuering rakt in i själen. Gamla Ullevi. Helig mark. 17 maj skådeplats för finalen i Svenska cupen. Alltid Änglarnas plats på jorden.
Avspark 15.30. Ett blåvitt hav som ramar in det hela. Spelarna som ger allt de har, vi på läktarna som ger allt vi har. Det är därför vi är där. Tillsammans för att bärga titel Nr.7. Som en enhet. Och solen kommer att skina över Gamla Ullevi, det kommer att vara vackert och det kommer att vara magiskt.
Hur mycket moln som än är i vägen, hur mycket regn som än faller.
