Är ”Blåvitts Iniesta” redo för ett större ansvar?

Häromdagen presenterade IFK Göteborg två nyförvärv inför nästkommande säsong. Tom Pettersson och Mikael Boman. En spelskicklig, skönsjungande mittback, en stark anfallare med näsa för mål. Spännande värvningar, helt klart. Avsaknaden av en mittfältsvärvning hintar dock om att klubben jobbar på att förlänga med både May och Jakob. Med all rätt. Mittfältsduon har varit strålande och är såklart svår att ersätta. Eftersom båda två är starka offensivt och defensivt kan de växla position, ge understöd i offensiven och stänga till mittfältet effektivt när motståndarna äger bollen. Dessutom är spelarna förmodligen de mest brytningssäkra i Allsvenskan. Det finns få spelare som vinner så många frisparkar för sitt lag, utan att orsaka i närheten av samma mängd.

Men vad händer om vi leker med den obehagliga tanken att både Mahlangu och Johansson inom kort lockas bort av stjärnkontrakt och löften om guld och gröna skogar? Vad händer om båda väljer att testa lyckan utomlands efter säsongen? Då är det dags att bygga ett nytt mittfält och jag anser att vi har en oslipad diamant i den egna truppen. Någon som slog igenom stort som 18-åring och fick 2013 förstört av ihängande skador. Joel Allansson spelade 47(!) minuter i Allsvenskan förra säsongen och en utvecklingskurva som pekat uppåt stjärnorna verkade stanna av. Frågan är; var det tillfälligt eller permanent?

I årets Allsvenska har Joel fått förtroende i 20 matcher. Visst låter det för bra för att vara sant? Att säga att Joel fått speltid i 20 av hittills 28 allsvenska matcher är att försköna sanningen. Det är som att påstå att ett fotbollslag spelar attraktiv fotboll, bara för att ett antal passningar per match faktiskt hittar rätt adress. Under fem matcher har Allansson stått på planen när domaren blåst igång matchen och i blott en av dessa matcher har han fått vara kvar därute under 90 minuter. När Joel hoppat in i en match har han i snitt spelat femton minuter (plus tillägg) och inhoppen sker vanligtvis i ett skede då IFK leder. Joel är inte en spelare Stahre använder för att förändra en matchbild. Han används snarare när vikten ligger på att försvara en ledning. När man vill spela av en match med lite piggare ben ute på gräsmattan, då slänger man in Joel.

”Passningsorienterad, underhållande, kontrollerad och med bra flow”, så beskriver Joel Allansson sin egen fotbollstil. Jag kan inte riktigt beskriva vad det är, men på något sätt känns en match ytterligare lite mer intressant när "Blåvitts Iniesta" finns med på planen. Jag slänger ofta ett extra öga på en spelare som jag vet har det i sig att prestera, men som på senaste tiden fått få chanser att bevisa det. Efter en match vill jag kunna slänga ur mig någonting i stil med Wernblooms: "Dessutom ska Allansson aldrig sitta på bänken. På tok för bra fotbollsspelare för det.”. Minnena från genombrottsåren finns färska tillhands och efter höftproblemen unnar jag killen framgång, kanske mer än någon annan fotbollsspelare i nuläget.

Trots att Allansson spelat som både yttermittfältare och försvarare under sin tid i IFK Göteborg gör han utan tvekan sina kvaliteter mest rättvisa som innermittfältare. Han gör sällan en dålig match och skulle, med en stor dos självförtroende, kunna bidra med ett lugn, spelförståelse och en passningsfot som skulle behövas vid avsaknad av någon av våra nuvarande innermittfältare.

Vad säger ni? Är Joel redo för ett större ansvar under 2015?