När jag var liten var Danmark ett land i fjärran. De pratade nästan svenska, fast med munnen full av gröt. Jag hörde ibland någon nämna "en dansk skalle", vilket jag uppfattade som något synnerligen brutalt, men ändå rakt och ärligt mitt i all förmodad smärta. I skolan lärde jag mig att landet var platt, en språngbräda ner mot kontinenten och att de hade en spännande nöjespark, Tivoli. Och den röda och vita flaggan.
Någonstans på vägen mot nu, när vi var på semester i fjällen, åkte vi över till Norge och handlade. Där köpte jag chips och fotbollskort, och upp dök Jesper Olsen i den röda United-tröjan. Alltså; de kunde även spela fotboll i vårt platta grannland.
I de sena tonåren tog jag tåget och gav mig av på luffen. Första anhalt Köpenhamn, givetvis. Där upptäckte jag god öl, att livet saknade regler och att känslan av total frihet nog var det bästa som hänt mig. Och då besökte jag ändå aldrig Christiania. Det blev ett par tågluffar, och jag spred den blåvita kärleken i Europa, genom att skänka Blåvita flaggor och vimplar till olika pubar och barer.
Under tiden därefter vann så Danmark fotbolls-EM i Göteborg, och kanske var det ett tecken på vad som komma skulle. Många år senare svepte Kim Christensen förbi och blev en publikfavorit. Och jag hade under tiden upptäckt danska filmproduktioner och musiker, och Thåström hade släntrat ner för Sönder Boulevard, bara för att se om Ole Jastrau bodde kvar.
Men nu har hösten 2014 bäddad in sig, och jag måste säga att den har blivit något utöver det vanliga. En 27-årig dansk fotbollsspelare från Tranbjerg har rört om, gjort det omöjliga möjligt igen. Och han pratar dessutom göteborgska. Hans steg når aldrig asfalten eller gräset (eller för den delen plasten), de svävar liksom ovanpå.
Jag skulle kunna fylla hyllmeter med poesi om Lasse Vibe. Hyllningar i olika volymer, utgåvor och format. Men jag ska hålla mig kort. Lasse Vibe har tagit Göteborg, Blåvitt och alla dess anhängare rakt in till sitt hjärta. Han har med sitt ödmjuka och professionella förhållningssätt redan blivit en blåvit ikon, fast han bara varit i klubben i drygt ett år.
Vore jag en sedelpress eller bara en vanlig enkel mångmiljonär, hade jag erbjudit Lasse Vibe ett evighetslångt kontrakt. Inte bara med Blåvitt, utan med staden Göteborg. Staden som han kommit att älska.
Det skulle kännas banalt att släppa honom bara för näringskedjans skull, nu när han äntligen har kommit hem.
