2014/06/04

Om att flytta väggar och rasera berg

Har återigen sett Fotbollens sista proletärer. Ett underbart tidsdokument, en briljant skildring och berättelse om laget IFK Göteborg. Om ett Sverige som på sjuttiotalet sågs som en förebild runt om i världen, där strävan efter rättvisa, solidaritet och jämlikhet alltjämt sågs som en självklarhet. Någonting som smittade av sig på idrottsrörelsen i allmänhet, och på laget IFK Göteborg i synnerhet. Anders Bernmar, Sven-Göran Eriksson. Två människor, två personligheter som formade en historia vi aldrig kommer att glömma. I en tid där svenska lag kunde byggas upp med en stomme av klasspelare som stannade under en längre tid, där laget hela tiden sattes i första rummet, där individen hade en uppgift och ett jobb att göra, för att laget skulle nå framgång.

Sedan förändrades Sverige och världen, och i mitten av 90-talet, efter de exempellösa framgångarna i Champions League, ruskade Jean-Marc Bosman om fotbollens grundvalar och ingenting skulle längre bli sig likt. På gott och ont givetvis, men för den blåvita själen har den lämnat kvar taggar som aldrig vill lämna oss ifred. Den har skakat om vår identitet, och det är någonting vi supportrar får slåss med inför varje ny säsong, inför varje ny match, efter varje match och den lägger sig över oss som en demon av ångest när vi ska försöka sova, efter ännu en kamp utan seger. Det är inte lätt att vara blåvit idag. Sedan kan man trösta sig med att man inte är gajsare, men det hör egentligen inte hit. Vi kommer inte undan ändå.

Nu har vi 2014. Efter guldet 1996 har vi blivit svenska mästare en gång. Vi titulerar oss fortfarande Mesta mästarna, hur illa iff iff än räknar. Vi har minnen kvar från gulden i Europa, vi har sånger på läktarna om gulden i Europa, vi har sånger om vår historia. Det handlar om stolthet, och den ska vi värna om. Det är en ynnest att vara blåvit, en sådan sak sitter i ryggmärgen och behöver inte förklaras. Vi är en av landets största föreningar, vi är folkets lag, vi är Blåvitt. Det är så jag brukar tänka när det känns som jävligast. Men det som bekymrar mig nu är framtiden. Nuläget.

Vilka är människorna som ska bygga vår nya historia? Vilka är spelarna som kommer att vara Young Fellows hjältar i framtiden? Hur i helvete ska det hela gå till? Det är just det här som den blåvita själen på något sätt måste bearbeta och lära sig hantera. Om det nu går att hantera? En supporters tålamod är som bekant kort. Den vill ha leverans snabbt, snyggt och gärna hela tiden. Det är ju det vi brinner för, framgångarna. Känslan i medgång är obeskrivbar, som ett gift man inte vill vara utan. Sedan plågorna däremellan.

Det man ändå kan veta i tider som dessa, är att supportrarna är de enda man kan lita på. För att de har det i sig, det är någonting som aldrig lämnar. Det sitter som sagt i ryggmärgen. Det är vi tusentals individer, som ska göra det tillsammans. Vi hörs inte ensamma, men tillsammans kan vi flytta väggar och rasera berg. Och bära vårt Blåvitt till ytterligare segrar. Stort, mäktigt och pampigt!

I en tid där spelarna på planen har proffstankar i huvudet, där bänkspelarna börjar tröttna ur, där individen står i centrum, har jag en känsla av att den blåvita själen måste underhållas av dess supportrar. Det gäller att stå kvar när det blåser. Även när det regnar på tvären och vindens styrka är förbannat hård.

Nu stundar ett VM för de fotbollstörstande, men den 6 juli börjar allvaret igen. Hemmamatch mot Helsingborg. Själv är jag på den kroatiska ön Brac när matchen blåser igång runt 17.30. Man kan kalla det för dålig semesterplanering om man vill. Men tänk vad vackert det vore om jag kunde se krusningarna på havet runt 19.20, som en rullning efter en mäktig ljudkuliss och 3 poäng på Gamla Ullevi. Inga demoner när det är dags satt sova. Inga taggar som klåda under skinnet. Bara den där efterlängtande känslan av seger som vi alla suktar efter. Som det där giftet vi aldrig kan få nog av.

Som en kväll som inte alls behöver handla om gamla minnen.