GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi "Gabriel Andersson" som serverar en kortgästkrönika om sina känslor för Håkan Mild. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!
Ronaldinho, Zidane, Roberto Carlos var några av de
namnen mina vänner hade när vi var små.
Barcelona, Real Madrid och Manchester United var några
av de lagen mina vänner höll på.
För mig fanns bara IFK Göteborg och Håkan Mild.
Ett tidigt minne jag har är när jag runt treårsåldern får syn på Håkan på en volleyboll-turnering hemma i Trollhättan. Mina tankar i det ögonblicket går inte att beskriva.
Min mamma tvingade prompt fram mig varpå jag knackade Håkan på armen.
"Hej", var det enda jag fick fram.
2004, Blåvitt-Malmö hemma på Nya Ullevi. Blåvitt har fortfarande guldvittring, man måste slå Malmö som leder serien. Min första Blåvitt-match.
Jag hör några killar i 20-årsåldern sittandes bredvid mig som pratar om hur viktig Peter Ijeh är för laget och att han ska avgöra matchen.
"Jag tror att vi kommer förlora, för Håkan Mild spelar inte" säger jag. De skrattar. Matchen slutar 2-1 till Malmö och Blåvitt är borta från guldet.
Med denna korta krönika vill jag förmedla ett stort tack till Håkan Mild för att han varit min stora idol och visat att ödmjukhet övervinner egoism. Att laganda övervinner individuell skicklighet. Att lojalitet övervinner egenintresse.
Tack Håkan för den barndom du givit mig och jag önskar dig all lycka till i framtiden.
Gabriel Andersson
Blåvit supporter från Trollhättan