Men avgörandet skulle komma, tyvärr åt fel håll. På en straffspark som skulle varit en frispark, och helt plötsligt var en poäng noll poäng. Nattsvart, och den där känslan av hat gjorde sig påmind. Hat mot känslan av att förlora, hat mot känslan av att guldet flög sin väg. Det var tunga steg ner i tunnelbanan, tillsammans med de unga männen med kotlettfrisyrer, som ivrigt tuggade på om hur jävla rättvist det blev till slut.. Lättare resor har gjorts från Globen-området in mot Centralen.
På tåget hem återkom någon form av balans, när Häcken visade sig göra sitt jobb hemma mot Malmö. En klen tröst, men livlinan hängdes ut igen. Förbannat svår att nå, men det är möjligt, chansen finns där. Frågan är hur många som på allvar tror på det?
Och så här dagen efter, inser man ju ändå att det återstår tre matcher. Tre matcher som ska spelas. Tre otroligt viktiga matcher. Det gäller för Blåvitt att göra sitt jobb, att inte tappa den så viktiga Europaplatsen, att inte ge upp guldet, att inte vika ner sig. Det gäller att visa stolthet, att kriga och brottas, brottas, brottas! Detsamma gäller oss supportrar. Fan heller att vi ger upp. Och varför skulle vi?
- Tele2 slår Friends med hästlängder som arena betraktat. Men varför i h.....e ligger det en plastmatta där? Slutbetyget blir inte annat än just plast.
- Lars Ohly orerade som ett dagisbarn på Twitter efter matchens slut. Men vad vet Lars Ohly om fotboll och läktarkultur? Har man spelat fotboll med Nacka i en egen diffus paralellvärld, då är det bara att bortse från hans kommentarer. Lars, kanske ett päron istället?
- "Supportrar" i rånarluva? Bara avgå.
- Landslagsuppehåll. Gäääsp..
Född ur hav och himmel står vi kvar.