Offensiv

SPEKULATIONER Hur ska vi göra fler mål? Genom att skapa fler chanser. Hur ska vi skapa fler chanser? Det är något som Mikael Stahre och spelartruppen måste lösa, men jag tänker nedan presentera mitt förslag till vad som skulle kunna hjälpa.

Årets IFK Göteborg har inlett på ett poängmässigt bra sätt och vunnit även då man inte har imponerat. Ett stabilt försvar har lagt grunden till de tidiga framgångarna men vår oförmåga att avgöra matcherna när de står och väger har till slut börjat att kosta oss poäng, som senast mot Gefle. I många fall består problemet av att man radar upp chans på chans utan att få in bollen, som i många matcher förra säsongen, då lagkapten Hysén brände så många frilägen att en tia per gång hade räckt till att finansiera en halv kamratsten. I år är så inte fallet. I år tycker jag att vi i långa perioder har sett extremt ofarliga ut, och inte bara på den så kallade "sista tredjedelen". Även om vi inte blir tillbakapressade och måste slå ifrån oss bollen gång på gång så har vi ändå inte kommit någonstans. Bollen har gått mellan backlinje, innermittfältare, kantspelare och målvakt i en evig loop men sällan nått fram till straffområde eller anfallare.

I mina ögon är problemet att vi inte har tillräckligt med spelare som bidrar till offensiven i startelvan. Vi kan börja bakifrån. Alvbåge är ingen Kim Christensen. Hans utsparkar blir sällan till direkta målchanser. Kjetil må spela stabilt i försvaret, men en boll vid fötterna är inte hans starka sida. Bjärsmyr kan slå krossbollar, men bara ibland. Varannan går till helt fel adress. Adam verkar ha tappat all förmåga att gå på överlapp som han hade innan han reste till USA. Antalet offensiva löpningar vi sett honom göra i år är lätträknade. Vårt innermittfält består av två grovjobbare. Philip har visserligen gjort ett par mål i år, men det är allt som oftast på kontringar och fasta situationer han hotar motståndarnas mål. På högerkanten får Gerzic tyvärr inte till mycket rätt. Och när han inte får alternativet att spela överlappande högerback blir det vanligen en slumpmässig lyftning mot våra anfallare, tätt omgivna av försvarsspelare.

Vad har vi kvar då? Jo, vi har en vänsterkant, med Dyre och Sam, och vi har två anfallare, varav en har en riktig känsla för avslut. Söder och DMK har tyvärr inte den där kylan som krävs i avgörande lägen. Inte än i alla fall. Dessa anfallare får inte sällan möta upp långbollar från resten av laget, eftersom avståndet mellan anfallare och innermittfältare är väldigt stort. Vi blir lite för långa i laget och beroende av vår vänsterkant samt individuella prestationer. Detta är inte hållbart i längden.

Jag har diskuterat saken med ett par kompisar och kommit fram till att med den trupp vi har nu, och så som spelet har sett ut hittills, finns det ett spelsystem som skulle kunna bidra till en lite mer kreativ offensiv, samt ett mer kompakt lag: 4-2-3-1.

Genom att låta mittbackar (MB, KW) och innermittfältare (JJ, PH) behålla sina positioner bibehåller vi stabiliteten bakåt. Mittfältarna kan fokusera på att stötta upp defensiven vilket gör att ytterbackarna (MD, ES) kan gå med i anfallen. Genom att spela med tre kreativa, kalla det fria, offensiva mittfältare (SL, PF, JA) skapar vi en koppling mellan bollvinnarna (JJ, PH) och anfallarna (TH, DMK/RS) som vi inte har i dagsläget. Vi får även en möjlighet att fokusera vårt spel var som helst i banan, då de tre kan lämna sina kanter utan att det blir för trångt i mitten och vetandes att ytterbackarna fyller på utanför.

 
Det som gick fel senast vi spelade 4-2-3-1 var att vi hade två defensiva mittfältare (Gurra och Seb) som båda presterade bättre i ensamhet och en brist på bra offensiva mittfältare efter att Pontus lämnade (som fick till följd att Tobbe blev för ensam på topp). Jag tror att förutsättningarna är mycket bättre nu.

Vad tror du?

/patricw
@patricwestberg