GALENSKAP. När jag packade min väska och begav mig mot Skåneslätten grät jag. Tårarna sprutade ner för kinderna när jag sa adjö till feskarna, spårvagnarna och allt som gjort mig till den jag är idag. Men medan tårarna intog mina kinder knöt jag näven. Jag skulle kämpa för ett liv där man kunde ta vagnen till Gamla Ullevi, umgås med pingvinerna i slottsskogen och snacka brottarfotboll med Poseidon. Jag skulle tillbaka.
När jag väl anlände med min resväska till Danmarks centralstation kände jag mig direkt ovälkommen även fast jag tydligt försökte förklara att jag var unik. Att jag kom ifrån Göteborg. Att vi hade vunnit UEFA-cupen. Två gånger.
Runt omkring mig gick gröthalsar och spottade ur sig obegripliga ord. De pekade, skrattade och pratade bakom min rygg. För varje ord, varje gest, växte sig ryggmusklerna starkare. Nacken blev grövre och huvudet befann sig högre upp än någonsin. För i allt det där, deras obegripliga beteende, fanns en orsak som var djupt rotad i ett fundamentalt mindervärdeskomplex. En serieseger på 70-talet kan aldrig bli ett SM-guld. En andraplats kan aldrig bli en förstaplats. Gruppseger framför Barcelona, Manchester United och Galatasaray kan aldrig bli en förlust mot Nottingham Forrest. UEFA-cupguld kan aldrig vara samma sak som UEFA-cupdeltagande.
Även fast jag sänkte tempot i rösten, bokstaverade långsamt och övertydligt, var det omöjligt för Danskarna att förstå att ett inte vara samma som två. Att sexton aldrig kunde vara arton. ”FOR I HELVEDE! Danmark/Malmö FF er den bedste”, skrek de, medan de tryckte in sina röda korvar i käften. Jag skakade på huvudet och suckade högt.
Tillsammans var de Jack Nicholsons hjärnkapacitet i slutet av gökboet. Jag blev Will Sampson som förstod att det var kört. Skåne var ett väldigt sjukt mentalsjukhus. Den krossade rutan blev symbolen för friheten, vägen mot Poseidon.
Idag sitter de och gungar på sina vita stolar, i sina vita rum, och ikväll så skryter de antagligen över ännu en förlust. För innerst inne är deras sjukdomstillstånd en reaktion på en insikt. För som änglarna, mesta mästarna, kan de aldrig bli.
