Dagen innan hemmapremiären ville vi veta vad som driver honom och hur han ser på att komma till Göteborg och möta den göteborgska publiken igen. Samtalet ägde rum i en hotell-lobby på Avenyn och den dryga halvtimmen vi hade att tillgå visade sig bli intressant och tiden visade sig vara alldeles för knapp. Vi hade kunnat sitta länge och snacka runt det där bordet.
Oerhört glädjande för oss på BaraBen var också att Nicklas Bärkroth ville hänga med ner i lobbyn för att snacka med oss inför matchen. Håll till godo.
Allsvenskan bjuder inte på ett bländande kortpassningsspel. Få matcher innebär "klang- och jubelföreställningar". Många matcher spelas inför mer eller mindre folktomma läktare. Med vetskap om dessa faktum är det viktigt att allsvenskan innehåller andra ingredienser som lockar folk till storstadsarenorna, som väcker känslor och som framkallar för allsvenskan livsviktig rivalitet. Bojan Djordjic utgör absolut en sådan ingrediens.
Nicklas och Bojan studsar på lätta fötter, i amerikanska sportskor, från hissen mot bordet vid fönstret som vätter mot Avenyn, och tar oss bestämt i hand. De berättar båda två direkt att de ser fram emot matchen i morgon (läs: idag). Båda två understryker att det är matcher av den här karaktären de brinner för. Det är matcher inför 15 000 exalterade åskådare som innebär "glamouren" för den allsvenska fotbollsspelaren. På Grimsta är de överens om att man värnar om individen, men bristen på historia ger dem ingen direkt hemmapublik att prata om. Det är på Gamla Ullevi, Friends och Swedbank man vill spela som allsvensk fotbollsspelare. Föreningen Brommapojkarna bygger till stor del på ideellt arbete och runt A-laget är det tydligt en stor skillnad på att spela med IFK Göteborg/AIK och nämnda BP. "Allt är lite mindre", säger Nicklas. "Brommapojkarna är framför allt en väldigt stor plantskola för unga talanger", fyller Bojan i.
De pratar också båda två om tydliga mentalitetsskillnader på städerna Göteborg och Stockholm. Stockholm drivs till större del av prestationskrav och karriär, medan stämningen är något mer avslappnad, även bland fotbollsspelarna, i Göteborg.
Bojan pratar om sig själv som "lagpappa", och Nicklas tillhör de yngre i Brommapojkarnas A-trupp, som idag innehåller flertalet mer eller mindre namnkunniga spelare, såsom t.ex. Özkan och Andreas Haddad.
Det tar inte många minuter innan vi alla fyra inser att Nicklas och Bojan har en del gemensamt. De slog båda två igenom som unga, lovande spelare. Bojan understryker att "den grabben är väl fortfarande ung", och pekar kamratligt på Nicklas. Båda skrattar. De har idag båda två en ganska klar bild av vad som måste till för att den unga och generella fotbollsspelaren skall få fortsätta utvecklas i Sverige. De menar båda två att svensk fotboll i för stor utsträckning handlar om "att säkra". Man väljer tryggheten före möjligheterna i för många fall. De pratar båda två om exempel som t.ex. vår egen Sam Larsson. Det vore förödande för Sams utveckling om han inte får spela mer när t.ex. Farnerud är tillbaka.
Vi pratar brett runt bordet om vilka spelartyper som idag bär intresset för allsvenskan på sina axlar. Vi är alla överens om att Rydström, Lindström, Djordjic och Stahre (snarare en personlighet och inte en spelare i dessa sammanhangen) är livsviktiga för allsvenskans överlevnad. Nicklas menar att Wernbloom på samma sätt var en spelare som förut bar intresset för allsvenskan på sina axlar. När Wernbloom lämnade allsvenskan blev fotbollssverige en profil fattigare.
När det gäller vad som driver Bojan så är han själv väldigt tydlig: "Jag klarar av att hantera fulla Göteborgare som vill snacka fotboll på krogen. Jag klarar av att hantera hånen och hetsen från läktarna. Det är en del av livet som fotbollsspelare. Det är motsättningar och rivaliteten som driver mig framåt".
Vi tackar Nicklas och Bojan för en mycket trevlig pratstund och vi välkomnar Nicklas tillbaka till Göteborg. Vad gäller Bojan så vet vi ärligt talat inte. Helt "välkommen" till Göteborg är han nog aldrig. Vi inser att hans personlighet är extremt viktig för intresset för allsvenskan, men man kan inte bara ta honom till sitt hjärta utan att det svider. Vi vill inte ens tänka på framgångarna han haft med de "svarta från Solna" och vi lämnar pratstunden och hotellet med blandade känslor. Vi tror och hoppas att Bojan kommer få precis det välkomnandet en gammal gnagare skall ha när en gammal gnagare kommer till Gamla Ullevi och avslutar därför med följande ord, som vi tror och hoppas kommer eka inne på Gamla Ullevi i morgon(läs: idag):
"Du kan börja lipa nu, Bojan, Bojan..!!"