GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi signaturen "Henrik V. Svensson" som serverar en gästkrönika om sina tankar kring Blåvitt 2012, samt framtiden. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!
Efter ytterligare en sjundeplats på 2000-talet, den tredje i rad dessutom, kan man tycka, tänka, läsa, tro och misstänka en unison revanschmentalitet bland alla oss som på ett eller annat sätt har med vår kära förening IFK Göteborg att göra. Eller? Det pratas från officiellt håll om att ”Återerövra Göteborg”, det pratas (inte så mycket, eller?) i media om Stahres andra år, det pratas lite smålätt på supportersidor/forum/bloggar/Twitter om lite sillyrykten gällande namn som Augstinsson, Helland, Simovic, när Logi lämnar och framförallt om Håkans vara eller icke vara.
Personligen har jag samma dumnaiva ”nu jävlar-känsla” i kroppen som så många andra år. Följer givetvis allt som rapporteras, är delaktig i diskussioner på Twitter och försöker få någon klarhet i vad som ska göra den där skillnaden mot föregående säsong. Men, vad är det som skiljer Blåvitt 2013 mot tidigare upplagor?
Efter 5-0-helvetet i Gävle den 21e juli, när avgrunden kändes som djupast, eländet var som mest eländigt, var laget verkligen i kris. En sportchef, tränare, ledarstab var i kris. En förening var i total kris. Först då var supporterskaran ”äntligen” i upplösningstillstånd och vid det tillfället kändes det som att den verkliga cynismen äntligen verkade ha satt sig på folks fingrar och stämband. En high-five-with-a-chair i ansiktet agerade då som en tillfällig väckarklocka och det efterföljande spelet blev något mer desperat. Några halvgoda resultat på hösten tillsammans med Bjärsas inträde räddade kontraktet och den värsta pinsamheten. Men, frågan är vad som _faktiskt_ har hänt sedan den dagen då Faltsetas gjorde sitt andra, och tredje allsvenska mål. Någonsin.
Jag är av åsikten och tron om (utan direkt supermycket insyn) att inte speciellt mycket har hänt egentligen (förutom Seppos och Kents vakanser samt givetvis Bjärsa). Allt för att ge det hela så mycket tid och kontinuitet som möjligt. God idé, kanske. Vad som dock behövs, förutom Stahres otaliga floskler om bärande väggar, kontrollerad aggressivitet, känslomässiga hissar och annat trams, är att komma tillbaka till rötterna. Få in vad som e-g-e-n-t-l-i-g-e-n förpliktigar då man drar på sig den blåvita tröjan. Att vinna. Alltid.
Under en ganska lång tid har det känts som att lallandet och mys-knyta-näven-i-fickan-mentaliteten tagit överhand och genomsyrats i allt som gjorts. Det har (och statueras gång efter annan) försökts med ordalag som att ”det tar tid att spela in ett lag”, ”Tobbe sätter sina chanser snart”, ”Snart vänder det”, ”Vi är alltid starka på höstsäsongen” och allsköns jada jada jada. Absolut, det kan man hålla med om, poängen är ju ändock att krisen funnits ända sedan Lunds katastrofinsats i Södertälje i våras. Vi har varit i kris i och med de senaste två årens 7e-platser. Vi har, hur löjligt det än låter varit i kris ända sedan den mörka dagen 2009… Och kraven, lallandet och mysmentaliteten har bara fortlöpt.
Vad är det då som behöver göras och som inte har gjorts? Bra fråga. Sedan helvetesdagen 2009 har många liter vatten flutit under broarna, det ska inte stickas under någon stol. Alla vet vi att ny fantastisk Kamratgård står i fullt bruk, spelare har kommit (och gått), nya tränare har kommit, (samma sportchef sitter dock kvar, vilket jag inte tänker beröra just nu). Det där kan vi. Dock känns det, återigen, som att lallandet, mysmentaliteten, götti-göttet, och det kravlösa tänket bland supporters, ledare, styrelse och framförallt spelare har tagit en total överhand på tok för länge. Var finns viljan att ge allt? Var finns de stenhårda kraven på att visa att man ska förtjäna de blåvita ränderna? Var finns vinnarmentaliteten som förväntas sitta i de förbannade väggarna, även på den nya Kamratgården? Jag vet inte. Det har dock känts som att vi varit i ett kravlöst ingenmansland på tok för länge – inlindat i fina ord och tafatta bortförklaringar.
Så, vad kan du och jag göra? Den eviga frågan. Självklart ska vi, tillsammans, givetvis förnya eller kanske rentav köpa våra första årskort? Vi ska sluta upp på Valhalla i avgrundskylan i februari. Vi ska köpa våra souvenirer, vi ska fortsätta diskutera, argumentera, engagera, tycka och tänka om Blåvitt. Vi ska utnyttja vår rätt som medlemmar och delta på årsmötet. Vi ska se till att den nyfödda Svenska Cupen blir den fest den faktiskt kan bli. Och, vi ska givetvis stå där på Gamla Ullevi när första omgången drar igång.
Samtidigt, vi måste ändå enas om att lallandet måste få ett slut.
//Henrik V. Svensson (@hallundan på Twitter)