FÖRSÄSONG 2013. Förra året, försäsongen 2012, spelade IFK Göteborg nio träningsmatcher. Fem av dessa slutade med vinst, tre blev oavgjorda och endast en slutade med förlust. IFK Göteborgs målskillnad efter dessa nio matcher var 18-7. Jag är inte säker, men jag tror inte IFK Göteborg haft en så framgångsrik försäsong i modern tid. Sedan började Allsvenskan och hur det gick vet vi (även om några av oss kanske gör vårt bästa för att förtränga det).
I år har försäsongen börjat med en förlust och en oavgjord match. Jag vet inte om det finns några studier kring samband mellan hur det går under försäsongen och hur det går under tävlingssäsongen. I så fall skulle det vara intressant att ta del av dessa.
Av twitterflöden (hashtag #ifkgbg) och olika diskussionsforum tycks de flesta supportrar vara tålmodiga och positiva till åtminstone delar av det blåvita spelet under de två matcher som hittills spelats. Själv är jag mer avvaktande. Jag har varit ohöljd optimist tre säsonger i rad. Nu känner jag ett stråk av Dolly Partons "Change" i hjärtetrakten, med särskilt fokus på versraden "I can't take the pain". Därför blir jag i år slaven på den blåvita triumfvagnen, med uppgift att påminna kamraterna om deras dödlighet. Ingen blir gladare än jag om Änglarna svarar med att leva upp till sitt namn och i stället visar att de faktiskt är odödliga.
Mina intryck av laget så här långt är följande:
Målvakt: Marcus Sandberg gör det OK. Han tycks stabilare än tidigare. Men Sandberg visar inga tecken på att då och då kunna göra de matchavgörande räddningar som är nödvändiga för att IFK Göteborg skall bli ett topplag och på allvar slåss om SM-guldet. Blåvitt i toppen förutsätter en John Alvbåge i bästa form.
Försvar: Lagets starkaste del. Jag är helt trygg med en kommande backlinje med Emil Salomonsson, Mattias Bjärsmyr, Mikael Dyrestam och Ludwig Augustinsson, med Kjetil Waehler och Hjalmar Jonsson på bänken.
Mittfält: Här är det gott om folk. Mittfältet har fungerat hyggligt i de båda matcherna. Jag är ganska trygg med Daniel Sobralense, Pontus Farnerud, Jakob Johansson och Joel Allansson från start, med Nordin Gerzic, Philip Haglund och Sam Larsson som trovärdiga alternativ.
Anfall: Tyvärr lagets svaga punkt. All respekt för Tobias Hysén och David Moberg Karlsson, med Robin Söder och Hannes Stiller tätt därefter. Men anfallsspelet har i de båda träningsmatcherna (bortsett från en halv halvlek i dag mot Olympia Ljubljana) sett ut ungefär som det gjorde i fjol. Laget får anstränga sig alldeles för mycket för att skapa riktiga målchanser.
För att kunna gå hela vägen till en allsvensk topplats och slåss om SM-guld tror jag det är nödvändigt med en förstärkning i anfallet, som kan lasta av Hysén och Moberg Karlsson. Kan vi hoppas på en sådan? Det börjar bli sent på dagen.
