GÄSTKRÖNIKA. I dag serverar ingen mindre än John Alvbåge en gästkrönika om sitt liv som fotbollsupporter och spelare. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!
Hej Alla Blåvita.
Det är alltid ett
litet känsligt ämne när man får frågan att skriva en krönika för
fotbollsbloggarnas fotbollsblogg BaraBen. Det är givetvis en ära att få frågan, men det kanske kan uppfattas som fjäsk till fansen att smöra och klappa fansen
medhårs. Men jag tänker inte bry mig om det nu. Jag ska helt enkelt försöka
skriva ner något som kommer rakt ifrån hjärtat.
Jag har inte här i
denna krönika tänkt summera det Blåvita året 2012, eller berätta om mitt första
hela år som Blåvit spelare. Jag har valt ett helt annat ämne. Dels för att jag
brinner mer för det ämnet jag ska skriva om, och sen så har ju det Blåvita
fotbollsåret inte varit så jävla roligt så att det är värt att summeras i en
krönika eller liknande. Det bästa med året är att vi nu har mer erfarenhet än
förra året och att vi har ett jädrans sug på att göra något bra med
fotbollsåret 2013!
Saken är den att
under ledigheten som är just nu så har jag haft tid till att göra lite saker
som jag under året skjutit upp till framtiden.
Dom där hyllorna
måste upp - Det gör jag när jag får
tid...
Jag måste måla
färdigt på övervåning - Det gör jag när
jag är ledig...
Fan jag måste städa i
garaget - Det gör jag på semestern....
osv osv...
Så när jag var ute i
garaget och städade för någon vecka sen så började jag rota i gamla flyttlådor
för att se vad som skulle sparas och vad som skulle slängas. Då hittade jag en
låda som innehöll en mängd gamla foton, tidningsutklipp och gamla fotbollsalbum
ifrån VM 1990 och 1994 osv. Jag började bläddra och på en sekund så kändes
det som att jag var en pojke på 7-8 år igen.
Jag visste inte då vad jag skulle
bli, men jag kunde drömma om det. Jag drömde mycket och ofta.
Jag ville bli
fotbollsmålvakt och jag ville spela i Champions League med Blåvitt.
Faktum var ju att
varje gång jag satt framför TV:n, eller stod i kylan på Ullevi och såg
spelarna komma in till Champions League-låten så stannade världen upp för en
stund. Man stod och njöt, och gåshuden var total.
"The Champions Leaaaague,
the Chaaaaampionsssss" - Fantastiskt!
Hela den där
framgångrika eran på 90-talet med SM-guld efter SM-guld och Champions League-matcher varje höst/vinter på Ullevi gjorde ju att min kärlek till klubben var
stor. Jag var ingen medgångsupporter som bara höll på Blåvitt för att dom var
Sveriges bästa lag - Jag höll på Blåvitt för att min morfar, pappa och alla
andra i släkten gjorde det. Jag fick en Blåvit uppfostran skulle man kunna
säga. Vi hade en sån där liten matchdräkt hängandes med en sugpropp i ena fönstret
i familjekombin och pappa hade gamla porträttbilder av spelare i byrån hemma
som han visade mig ibland. När jag var hemma hos mormor och morfar så kunde
morfar berätta om gamla Blåvita storspelare som jag aldrig hört namnet på
tidigare. Jag var som liten grabb imponerad och att få spela i Blåvitt var ju
den ultimata drömmen om det ens var möjligt att få göra det.
|
Lagbild ifrån RekordMagasinet, IFKs lag ifrån 1945. Jag fick Morfars RekordMagasinet utklipp innan han gick bort. Jag har kvar samlingen än idag, den har ett stort värde för mig. |
Jag insåg ganska
tidigt att det var fotbollsmålvakt jag ville vara. Jag spelade visserligen
handboll länge in i tonåren och var inte helt värdelös där, men fotbollsmålvakt
var ju grejen, det som var roligast. Man fick ha handskar på sig och det var
riktigt skönt att kasta sig på grusplanen kunde jag tycka.
Jag gillade hela
grejen med att vara målvakt och intresset var stort.
Jag hade förebilder
och idoler och det är just det ämnet som denna krönika handlar om. Att man ska
ha drömmar och att man måste ha förebilder!
För mig så har mina
drömmar och mina förebilder haft en extrem påverkan på just mitt liv och på
vart jag är idag. Mitt pojkrum hade visserligen Batman och Stålmannen på
väggarna men annars var det andra superhjältar som gällde - Sebastiano
Rossi, Gianluca Pagliuca, Michael Proud Homme, Claudio Taffarel, Peter
Schmeichel och såklart Thomas Ravelli.
Ravelli var speciell för han var min Blåvita
hjälte. Han var gud för mig när jag växte upp och jag gillade honom långt innan 1994 då resten av Sverige fick upp ögonen för honom.
Jag njöt som 12årig pojk
att Ravelli blev hjälten i VM 94.
"Haha där fick ni alla tvivlare"
tänkte jag. För jag minns hur sjukt ifrågasatt Ravelli var just innan den
där magiska sommaren 1994.
Jag minns tydligt när jag var 10 år
gammal. Året var 1992 och det var EM på hemmaplan och Ravelli skulle stå i
Femmans köpcentrum och signera bollar. Jag åkte in med mamma och alla hennes
dagbarn för att få en sån där EM 92-boll signerad. Väl framme hos Ravelli så
var jag stum, helt förstummad. Jag tror inte ens att jag fick fram ett
"hej".
Ravelli ville vara
trevlig och kallpratade lite till mig. Han såg att jag hade en Los Angeles
Kings-keps på mig och sa "Kings, aha så du spelar ishockey?".
Jag
fick inte fram något svar jag bara mumlade något för jag spelade ju inte alls
ishockey. Jag hatade ishockey.
Jag var nog hans
största fan och fick inte sagt ett skit till honom.
Det hela var slut och
det var mer folk som skulle ha sina bollar signerade och jag gick till min
mamma som glatt stod och tittade på sin son som äntligen fått träffa sin idol.
Men jag var ledsen och förstörd eftersom att Ravelli nu trodde att jag spelade
ishockey. Han hade ju ingen aning hur mycket jag avgudade honom.
Hela dagen var
förstörd och på bussresan hem till Torslanda så tittade jag ner i golvet och
tänkte hur dum i huvudet jag var som hade på mig min gamla urtvättade Los
Angeles Kings keps just denna dagen. Hur kunde jag vara så dum att jag nu hade
fått Ravelli att tro att jag gillade ishockey - idiot!
Det tog ett tag att
smälta och det är väl inte för inte som att jag minns hela historien än idag.
Sen den dagen som
10åring så har det gnagt mig i bakhuvudet att jag ska fan visa någon gång för
Ravelli att jag inte alls spelar ishockey utan det är fotboll som jag spelar
och att jag är fotbollsmålvakt, precis som han själv.,
|
En del av EM92-laget. Ni kan se flera Blåvita hjältar som Kennet, Rehn, Micke Nilsson, Ravelli och min personliga favorit Micke Martinsson |
Att ha förebilder är
ett utav dom bästa tipsen jag kan ge till en ung fotbollspelare. Titta på din
idol och försök göra likadant. Se och lär!
Jag missade inte
många av hemmamatcherna när jag kom upp i tonåren och allt som oftast så åkte
jag buss och spårvagn in till Gamla Ullevi med mina andra Blåvita kompisar från
Torslanda.Det var stämning redan på bussen. Ofta hoppade vi av på Backaplan
och tog spårvagnen över Götaälvbron för på spårvagnen var det alltid så bra
drag.
Väl inne på Gamla Ullevi så sa jag ofta till kompisarna att "Gå
ni bort till klacken så kommer jag sen", för jag stod allt som oftast
precis bakom Ravellis mål och tittade på hans uppvärmning. Jag såg på honom och
försökte suga i mig av varje intryck jag kunde få. Jag tog hundratals
"mentala bilder" som jag sen försökte göra till mina hemma på
TorslandaVallen. När uppvärmningen sen var klar så trängde jag mig in borta
hos klacken med kompisarna för att lyssna och sjunga med i Andreas Tolls
allsång.
Ibland var det för
packat med folk på Gamla Ullevis långsida så vi var tvungna att stå på
kortsidan där Micke Nilsson minst en gång per match sköt en boll över till
Stampgatan på andra sidan vattnet.
"-Micke Nilsson skjuter för o döda,
Micke Nilsson skjuter för o döda!"
|
Jag och min kompis Mats Johanesson innan avresa till ännu en Blåvitt match.
Ni ser också hur sjukt modern jag va på den tiden! Lusekoftan! =)
|
Idag så är det
givetvis en viss Malmöpåg som heter Zlatan som är alla kidsens förebild och det
är han som till 90% gör att vår Svenska fotbollsframtid kommer att bestå av
sulfinter, klacksparkar och bicicletas.
Zlatan är tokviktig just därför men jag
är i grund och botten en kille som njöt mer åt Jonas Thern och Stefan Schwartz
tacklingar än åt finliret som ung.
Jag minns väl den
gången som den övernaturligt snabbe Andrei Kanchelskis blev så enkelt ikappsprungen av Jocke Björklund på Nya Ullevi 1994, och när Jocke tog bollen ifrån
Kanchelskis så jublade jag så högt jag kunde. Det var vacker fotboll för mig.
Annars var Roberto
Baggio min allra största idol om jag nu inte skulle välja en målvakt. Roberto
Baggio var liraren jag alltid var när jag skulle spela ute och skjuta straff
när vi lekte "VM-final" på gräsmattan hemma vid radhusområdet i
Torslanda. Det var det enda tillfället, annars så var jag målvakt och då var det
Schmeichel, Ravelli och grabbarna som gällde.
|
Lagbild på mitt gamla Torslanda IK lag. Bilden tagen efter segern i Lion Cup 1992. Good old Times! |
Just det att få vara
en del av IFK Göteborg idag är stort för mig, otroligt stort. Jag kan väldigt
enkelt relatera till alla unga supportrar för jag är ju en av dom liksom. När
det står en liten kille och vill ha sin keps eller tröja signerad efter
träningen så ler jag bara, för jag har precis gjort som han en gång i tiden. Det
känns inte som att det var så längesen, trots att jag numera är 30 år fyllda och
har hår på pungen.
Hela idén till denna
krönikan fick jag som sagt när jag rotade i den där flyttlådan ute i garaget
och kände mig som en ung pojke igen. Innehållet i lådan påminde mig om min uppväxt
som gjort att jag är där jag är idag. Jag drömde och ville bli som mina
idoler......och en bit på vägen har jag kommit för jag drömmer fortfarande om
det där Champions League låten som jag återigen vill höra på Ullevi....
"The
Chaaaampioooons Leaaague, the Chaaaaampionssss!"
|
Bild tagen i Svanesund 1997 då jag var med på IFKs Sommarproffs. Hittar ni mig på bilden? Andra lirare på bilden är bland annat Johan Elmander, Stefan Ishizaki, Daniel Niklasson mfl. Som ledare ser ni bland annat Bullen, Ola Svensson och legenden Leif Nilsson. |
Fortsätt drömma gott
folk, det är sjukt viktigt och Heja Blåvitt !
//
Eder burväktare John
Alvbåge
Samtliga bilder är ifrån John Alvbåges privata samling.